Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ricinus L., bot., farmak., ett växtslägte - Ricord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mognaden är omgestaltadt till en treknölig, trerummig,
mjuktaggig kapsel, i hvarje rum innehållande blott ett
frö. Fröna, som vexla i storlek hos olika varieteter,
från inemot 2 cm. till mindre än 1 cm. i längd, hafva
en sammantryckt, ellipsoidisk form, med spetsen
förlängd till en kort näbb eller vårta. Ytan är
glänsande och visar en prydlig marmorering af linier
och fläckar i flere färger, öfvervägande i askgrått,
brunt och svartaktigt. Detta fröskal är sprödt och
aflossas lätt från den med en mjuk, hvit inre
fröhinna beklädda kärnan, som består af embryot
och en ymnig fröhvita, hvilka innehålla öfver 40
proc. fet olja (se Ricinolja). – Den i bibeln omtalade
»kurbits», som planterades af profeten Jonas, antages
hafva varit R. communis. O. T. S.
Ricord [rikår], Philippe, fransk läkare, f. 1800
i Baltimore, var 1831–60 öfverkirurg vid Hôpital
du Midi, der han höll klinik öfver veneriska
sjukdomar. Såsom president för sjukhusen inlade han
förtjenster under belägringen af Paris 1870–71. R:s
studier öfver de veneriska sjukdomarna ega ett
synnerligen stort värde. Hans förnämsta arbeten på
detta område äro Monographie du chancre (1837),
Traité des maladies vénériennes (1838) och Lettres
sur la syphilis (1851).
Ricordi, Giovanni, grundläggare af en af verldens
största musikförlagsfirmor, »Stabilmento Ricordi» i
Milano, föddes 1785 och dog 1853 derstädes. R. började
såsom fattig kopist och gjorde först lycka genom
kopiering af Moscas »I pretendenti delusi». Firman
fortsattes af sonen Tito R. (f. 1811, d. 1888,
kompositör under psevdonymen J. Burgmein)
och sonsonen Giulio R. (f. 1835) samt upptager
f. n. inemot 50,000 nummer, deribland operor af
Rossini, Generali, Bellini, Donizetti, Verdi m. fl.
A. L.
Rida, sjöv. 1) Ett till ankars varande fartyg säges
»rida», »rida till ankars» eller »rida för sitt
ankare», om sjögången är så hög, att fartyget genom
sina rörelser frestar ankaret. Om ett fartyg under en
storm förblir liggande till ankars utan att drifva,
säges det hafva »ridit ut stormen». 2) Att sidovägen
fästa ett tåg till ett annat eller till en ringbult
o. dyl. kallas att »rida ihop tågen» eller »pålägga
en ridning». – Ridare, ett slags ledtåg, försedt
med kaus e. dyl., med hvilket man afser att uppbära
ett horisontelt eller i sned riktning löpande tåg, på
det det ej må få för stor bugt. Se Brok och Pert.
R. N.
Riddare (Sp. caballero, Ital. cavaliere,
Fr. chevalier, Eng. knight, T. ritter, Lat. miles),
medlem af det beridna europeiska krigareståndet under
medeltiden, sådant det genom korstågen utbildades
hos romanska och germanska folk. Det har ej lyckats
forskningen att sprida ljus öfver riddareväsendets
ursprung. Ett frö till detsamma torde vara att söka
i den hos germanerna rådande seden att med en viss
högtidlighet förklara den mogne ynglingen vapenför,
genom att låta honom i folkförsamlingen emottaga
sköld och lans ur sin faders eller någon höfdings
händer. I medeltidens krigsväsende
fick rytteriet småningom en beherskande plats,
tidigast hos frankerna, hvilka hade att motstå
hunners och saraseners anfall. I dessa tider,
då nationalbeväpning var allmänt vedertagen, kom
kavalleriet nödvändigtvis att bestå af de rike och
förnäme. Ur de stora ätterna rekryterades sålunda
ridderskapet (Fr. chevalerie, af cheval, häst; urspr.
är »riddare» liktydigt med »ryttare»).
Riddareväsendet stod till en början i nära samband med
länsväsendet, ty med förläningen följde pligten
att göra krigstjenst, och vasallen lät hälst
sina söner vid vapenvigningen undfå svärdet
af länsherren. Detta feodala drag försvagades
under korstågen, då frivilliga i mängd strömmade
till härarna och ofta visade sig dugligare än
vasallerna. En ännu större förändring åvägabragtes
dock genom kyrkans ingripande. Denna hade redan på
900-talet tagit vapenyrket under sitt särskilda
hägn, och vapenvigningen fick dermed en religiös
karakter jämte sin krigiska. Prestens välsignelse
öfver vapnen skattades så mycket högre, som den
troddes skydda mot fiendens trolldom. Man upptäckte
öfverensstämmelser mellan prestadöme och
riddareväsende, och i Tempelherrarnas m. fl. ordnar (se
Riddareordnar) genomfördes en sammanslagning af
riddarens och munkens kall. Så utbildade sig hastigt
begreppet om ridderskap såsom någonting alldeles
skildt från feodalism, både som social ställning
och som personlig värdighet. Ridderskapet vardt en
lika kosmopolitisk inrättning som kyrkan sjelf och
utgjorde ett öfver många land utbredt förbund af
män med samma skyldigheter och rättigheter. Genom
antagandet af ärftliga familjenamn och af sköldemärken
(dessa tjenade urspr. till igenkänningstecken, emedan
hjelmen dolde anletsdragen) vann adelsklassen stadga
och tillväxt. Under institutionens senare skede
fick ingen blifva riddare, om han ej kunde uppvisa,
att hans förfäder på bägge linierna egt rätt att
föra vapensköld. Riddareväsendets utveckling och
blomstring egde rum under 1000–1300-talen. Med
1400-talet inträdde dess förfall.
Den blifvande riddaren måste genomgå en lång och
metodisk förskola såsom page och väpnare. Snart
sagdt hvarje furstehof och riddareborg voro en skola
för chevaleriet. Om pagens uppfostran se Page. Vid
14–15 års ålder uppflyttades pagen till väpnare
(vapendragare, sven, knape; Lat. armiger), med rätt
att bära svärd och silfversporrar. Väpnaren fortsatte
till en början att vara uppassare: han skar steken,
bar fram de fyllda vinbägarna, utrymde salen för
dans, iordningställde schack- och damspelsborden,
deltog sjelf i spelen samt bragte sin herre natt-
och morgondrycken. En allt större del af väpnarens dag
upptogs dock af gymnastiska och krigiska öfningar. Han
vande sig att tumla stora hingstar, att med
torneringslansen träffa rörligt mål, svinga svärd och
stridsyxa, klättra, hoppa, uppbära jernrustningens
svåra tyngd samt tåla hunger, törst, köld, hetta,
sömnlöshet och andra strapatser. Det tillkom ock
väpnaren att välja sitt hjertas herskarinna, hvilken
han skulle egna en vördnadsfull och hälst hemlig
tillbedjan. Omsider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
