Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ribes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Biblioteca matematica itatiana dalla origine della stampa
ai primi anm del secolo XIX (3 dlr, 1870–80), ett i
sitt slag allenastående bibliografiskt verk, i
hvilket upptagas alla kända matematiska skrifter af
italienska författare intill början af 1800-talet,
jämte noggranna biografiska och bibliografiska
upplysningar. Detta verk, hvars utarbetande
underlättats genom den stora enskilda boksamling
(omkr. 20,000 bd) R. samlat, omfattar mer än 8,000
skrifter inom den rena och använda matematiken,
ordnade dels alfabetiskt efter författarna,
dels systematiskt efter innehållet. För öfrigt
har R. utgifvit ett stort antal skrifter af
matematiskt, matematiskt-historiskt, bibliografiskt
och biografiskt innehåll, af hvilka må nämnas Cenni
sulla storia della geodesia in Italia (i »Memorie
dell’ accad. d. scienze di Bologna», 1879–84) och
Saggio di bibliografia euclidea (dersammast. 1887–88),
innehållande en förteckning öfver alla kända upplagor
af Euclides’ Elementa. G. E.
Riccati. 1. Jacopo Francesco R., grefve,
italiensk matematiker, f. i Venezia 1676, erhöll
doktorsgraden i Padua 1696 och lefde sedan såsom
privatman, uteslutande sysselsatt med studier
och forskningar. Död i Treviso 1754. R. egde en
mångsidig, både literär och vetenskaplig bildning,
men omfattade dock med förkärlek matematiken, inom
hvilken han blifvit känd särskildt genom den efter
honom uppkallade Riccatis eqvation. Denna eqvation,
en differentialekvation af första ordningen och första
graden, framställdes af honom till undersökning 1724
i bihanget till »Acta Eruditorum» och visades vara
integrerbar blott för vissa specialfall; till samma
resultat kommo ungefär samtidigt Jean Bernoulli,
Nicolas Bernoulli och Goldbach. R:s skrifter utgåfvos
samlade efter hans död under titel Opere del conte
Jacopo Riccati (4 dlr, 1761–65). – 2. Vincenzo R.,
den föregåendes son, f. vid Castel-Franco invid
Treviso 1707, blef professor i Bologna 1739 och dog
såsom privatman i Treviso 1775. Han var verksam dels
såsom ingeniör, dels såsom matematisk författare,
i hvilken sistnämnda egenskap han egnade sig
företrädesvis åt integralkalkylen. En del af hans
skrifter finnes samlad i Opuscula ad res physicas
et mathematicas pertinentia (2 dlr, 1757–62) och
Institutiones analyticae collectae (3 dlr, 1765–67).
G. E.
Ricci [ri’ttji], Matteo, grundläggaren af den kristna
missionen i Kina, f. i Ancona 1552, ingick omkr. 1571
i jesuitorden och begaf sig 1577 jämte flere andra
italienska ädlingar, hvilka förvärfvade sig ett namn
i jesuiternas annaler, till Indien. Der verkade han i
missionens tjenst under 4 år, tills han 1582 kallades
att försöka öppna Kina för kristendomen. Med stor
skicklighet förstod han att genom skänker och sina
matematiska insigter stämma de höge ämbetsmännen till
sin fördel och vann med deras hjelp t. o. m. kejsaren,
hvilken 1601 kallade honom och hans följeslagare till
Peking. Der nådde R. en hög statsämbetsmans ställning
och anseende och vann åtminstone till namnet ett
stort antal för kristendomen. Med slug
ackomodation lemnade han å sido kristendomens grundsanningar,
i det han lämpade sina läror efter kinesernas
åskådningssätt samt lemnade dyrkan af och offer
till Konfutse och förfäderna oantastade, hvarigenom
det blef honom lätt att införa bruket af krucifix,
Mariabilder, böneformler o. dyl. R. dog 1610.
Ricci [ri’ttji], Scipione de, italiensk
jansenistiskt sinnad katolsk biskop, f. i Florens
1741, uppfostrades först i ett jesuitkollegium i Rom
och fortsatte sedan sina studier i Pisa och Florens,
der han infördes i det strängt augustinska systemet,
som han sedan förblef trogen. Han prestvigdes 1766
och utnämndes 1780 till biskop i Pistoja och Prato (i
Toscana). De antipapistiska reformsträfvanden, som
i Österrike utgingo från kejsar Josef II, upptogos
i Toscana af hans broder storhertig Leopold. I
dessa reformförsök stod den fromme, af pastoral
nitälskan besjälade R. vid hans sida. Under dennes
ledning hölls år 1786 synoden i Pistoja, hvilken icke
endast proklamerade den gallikanska kyrkofrihetens
grundsatser, hvarigenom landskyrkan skulle emanciperas
från det stränga beroendet af den påfliga kurian,
utan äfven fattade flere andra vigtiga beslut,
som åsyftade att göra Augustinus’ lära till norm
för den kyrkliga undervisningen, såsom att stäcka
munkordnarnas dominerande inflytande, att reformera
kulten genom gudstjenstens förenklande, att utföra
dess heliga akter på italienska språket, att föreläsa
den heliga skrift i st. f. legender o. s. v. Dessa
synodalbeslut mötte dock ett kraftigt motstånd från
biskoparnas sida, och en generalsynod i Florens
1787 tillbakavisade bestämdt hvarje kyrkoreform,
hvarefter en påflig bulla år 1794 fördömde de vid
synoden i Pistoja uttalade grundsatserna. R., som
under mellantiden kastats i fängelse, underskref
vilkorligt påfvens dom, men måste, då den påfliga
kurian icke nöjde sig dermed, obetingadt underkasta
sig. R. dog 1810. H. W. T.
Ricciarelli [rittja-], Daniele, italiensk målare,
f. 1509 (?), d. 1566, vanligen kallad efter sin
födelsestad Daniele da Volterra, var lärjunge af
Sodoma, men öfvergick sedermera till Michelangelo. En
enda tafla, Nedtagandet från korset (i S. Trinità ai
Monti i Rom), har varit tillräcklig att göra hans
namn berömdt, såvida den storartade kompositionen
med den härliga gruppen kring det sakta nedsjunkande
liket af frälsaren verkligen är af honom och ej
snarare är uppfunnen af Michelangelo sjelf. Den
skiljer sig nämligen starkt från R:s andra arbeten,
som icke visa mycken uppfinning och originalitet,
utan äro maniererade såsom florentinernas arbeten i
senare hälften af 1500-talet (så t. ex. hans fresker
ur den hel. jungfruns lif, i samma kyrka). Bättre,
till en del ädel, är hans framställning af
Betlehemitiska barnamordet (Uffizi, Florens), ehuru
påverkad i ställningarna af Michelangelos »Yttersta
domen». Egendomlig är hans David besegrar Goliat (i
Louvre). Den är målad på skiffer och på båda sidor;
på den ena är David sedd i profil åt höger, på den
andra åt venster, ett slags försök att täfla med
bildhuggeriet, åt hvilket han egnade sig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
