Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reflexionspoesi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vis inflytande af retningar, som träffa sensibla
nerver. Att det »vattnas oss i mun», när vi lukta
på något godt, beror på en reflex, som inledes
genom retningen af luktnerven och försätter
munspottkörtlarna i verksamhet. Att vår hud vid
köldretning blir blek, beror derpå att genom hudens
känselnerver på reflektorisk väg framkallas
en sammandragning af hudens blodkärl, till följd
hvaraf till huden kommer mindre blod än annars. I
korthet sagdt, genom reflexerna regleras de olika
organens verksamhet efter för handen varande behof
och utan att vi derpå behöfva förlora tid och möda.
R. T-dt.
Refning 1. Kamer. Refning l. jordrefning kallas i
1783 års landtmäteristadga jordegors geometriska
uppmätning och kartläggning jämte uträkning
och beskrifning, då denna förrättning utföres af
landtmätare såsom en förberedande åtgärd till jordens
skattläggning eller skiftning. I samma stadga uppdrogs
äfren landrefningen (d. v. s. landets geografiska
uppmätning) åt landtmätarna. – 2. Sjöv. Se
Refva segel. 1. A. Bi-n.
Reform (af Lat. re, åter, och formare, forma, dana),
omdaning, ombildning, omgestaltning, förbättring,
förändring till ett nytt och bättre tillstånd på
samhällsinstitutionernas, lagstiftningens eller
sedernas område. I motsats till revolution innebär
reform en planmässig och på laglig väg försiggående
förändring af statsförfattningen. Reformen går
egentligen ut på utveckling, ej omstörtning, ity
att den nöjer sig med att undanskaffa det verkligt
föråldrade, men skonar hvad som ännu är lifskraftigt
hos det bestående samt söker gå till väga med rättvisa
och billighet. Politiska reformer, som vidtagas i
rättan tid och med allvar, äro derför medlet att
förekomma revolutioner och utan svårare skakningar
genomföra de nydaningar, som blifvit nödvändiga. –
Reformator, ombildare, omskapare, förbättrare;
samhällsförbättrare; nyskapare på religionens
område. – Reformera, ombilda, nydana, förbättra,
rensa från missbruk.
Ref-orm, med., gemensamt namn för flere olika former
af hudutslag vanligen af torr beskaffenhet, stundom
i form af en orm, ofta motsvarande lichen (se d. o.).
F. B.
Reformation (Lat. reformatio), omgestaltning,
förbättring, har företrädesvis blifvit namnet på den
mot påfvedömet och medeltidens kyrka riktade rörelsen
i 16:de årh., den stora kyrkoreformationen. Rörelsen
hade länge förberedts genom en vaknande känsla af
att denna kyrka icke svarade emot ett till större
individualitet utveckladt religiöst medvetande. Äfven
der detta djupare behof af en religiös reform ej gjort
sig gällande, hade de kyrkliga missbruken framkallat
protester. De i 14:de och 15:de årh. gjorda försöken
till en genomgripande kyrkoförbättring hade våldsamt
undertryckts, och några kyrkomötens sträfvan att
undanrödja de gröfsta missbruken hade icke ledt till
några fruktbärande resultat. Emellertid var jordmånen
beredd för den stundande omhvälfningen. Förtrycket
från den hierarkiskt organiserade
kyrkan, som öfverallt utgjorde en stat i staten, hade
mångenstädes väckt ett jäsande missnöje. Den genom
ett återupplifvadt studium af den grekisk-romerska
forntiden föranledda intellektuella rörelsen bland
de bildade (humanismen) hade framkallat en liflig
åstundan att få se de kyrkliga banden på tankens
och forskningens frihet lossade. Men när slutligen
brytningen inträdde, skedde det hvarken till följd
af politiskt missnöje eller intellektuelt behof,
utan af sedligt religiösa skäl – närmast till
följd af den anstöt fromma sinnen togo af den
kyrkliga verkheligheten och aflatens missbruk,
hvilka alltmera tedde sig såsom ett hinder för den
sanna bättringen. Reformationens början är sålunda
att räkna från det ögonblick, då Martin Luther på
slottskyrkodörren i Wittenberg uppslog sina 95 teser
angående aflaten (d. 31 Okt. 1517). Dessa teser,
som visserligen närmast voro riktade endast mot
den romerska kyrkans utanverk, men som dock, genom
betonandet af att sann bättring är sinnesändring,
redan röjde reformationens innersta väsende, väckte
en oerhörd rörelse i sinnena. Inom 14 dagar voro
teserna spridda i hela Tyskland, inom 4 veckor
i hela kristenheten. Striden mot påfvedömet var
börjad. I slag på slag följde sedan de tilldragelser,
som gjorde brytningen fullständig: disputationen i
Leipzig mellan Luther och Eck (1519), i hvilken Luther
förklarade, att påfven icke efter gudomlig, utan
endast efter mensklig rätt var kyrkans öfverhufvud;
den påfliga bannlysningen mot Luther (d. 16 Juni
1520); bannlysningsbullans offentliga uppbrännande
af Luther (d. 10 Dec. s. å); Luthers frimodiga
förklaring på riksdagen i Worms (1521) att han icke
skulle gifva vika, så vida han icke ur den heliga
skrift eller med klara förnuftsskäl öfverbevisades
om villfarelse. Under dessa händelserika år utgaf
ock Luther sina epokgörande reformationsskrifter:
»An den christlichen adel deutscher nation»,
»De captivitate babylonica ecclesiae» och »Von der
freiheit eines christenmenschen». I den förstnämnda
sökte han nedbryta det romerska systemets »tre murar»
– lärorna om att den andliga makten är högre än den
verldsliga, att endast påfven eger att tolka Skriften,
och att endast påfven eger att sammankalla ett
allmänt kyrkomöte. I den andra afhandlingen bekämpade
han läran om de sju sakramenten, yrkade nattvardens
utdelande under både bröd och vin äfven till lekmän –
likasom i den äldsta kyrkan – och förkastade läran
om mässoffret. I den tredje skriften gaf han det
fulltonigaste uttrycket åt reformationens idé, i det
han framhöll, att den kristne genom den fullständiga
hängifvenhet åt Gud, som utgör trons väsende, blir
fullkomligt fri och »en herre öfver allting». Kort
derefter (1521) utkom det första egentligen teologiska
arbetet från reformationens ståndpunkt, Melanchthons
»Loci communes rerum theologicarum.» Följande år
utkom Luthers tyska öfversättning af Nya testamentet
och 1534 hans öfversättning af Gamla testamentet.
Reformationens grundsatser vunno hastigt stor
utbredning, och efter dem ombildades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
