Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 807-808 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reflexionspoesi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

reguliert reflektera ljuset, kallas speglar. De flesta
ytor äro dock icke speglande, utan försedda med en
mängd små ojämnheter, till följd hvaraf de infallande
ljusvågorna återkastas irreguliert, så att flere
reflekterade, i olika riktningar utgående strålar,
s. k. diffust ljus (se Ljus, sp. 1555), bildas,
och det är derigenom som i sig sjelfva mörka kroppar
blifva synliga; i spegeln ser man deremot endast det
lysande föremålet. Den ljusmängd, som reflekteras,
beror på den reflekterande ytans beskaffenhet och
på infallsvinkeln och ökas med denne, såvida den
reflekterande kroppen är genomskinlig. (Angående
metallers reflexion se Metallreflexion.) Endast vid
total reflexion (se Brytningsgräns) reflekteras
ljuset med oförminskad intensitet. Alldenstund det
strålande värmet härflyter af samma eterrörelse
som ljuset eller de lysande värmestrålarna, gälla
här ofvan anförda reflexionslagar äfven för värmets
dunkla strålar. Beträffande metallerna har man funnit,
att deras förmåga att återkasta värmestrålarna är
nästan konstant ända till 70 graders infallsvinkel,
hvarefter den något minskas, och att alla metaller
återkasta mera af de dunkla än af de lysande
strålarna. – 2. Tankens riktning på en viss sak,
eftertanke, betraktelse, eftersinnande; i tysthet
gjord anmärkning. Om reflexion i rent filosofisk
bemärkelse se Abstrahera och Determinera.
1. A. Bi-n.

Reflexionspoesi, en art af betraktelsens lyrik, som
i mycket sammanfaller med den moderna elegien och
liksom denna ikläder sig olika lyriska former, men
på samma gång innebär en utvidgning af den egentliga
elegiens område. De rymder af filosofisk åskådning
och historisk uppfattning, som nyare tider öppnat,
hafva ej förfelat sitt intryck på skaldesinnen,
och en reflexionslyrik af sant poetisk halt
intager ett betydande rum inom de senaste 100 årens
skaldekonst. Här må nämnas endast namnen Schiller,
Byron, Shelley, Tegnér, Leopardi, Lamartine och
V. Hugo.

Reflexionsprisma, fys., kallas en rätvinklig och
liksidig prisma af glas, i hvilken det parallelt eller
nästan parallelt med hypotenusan mot den ena kateten
infallande ljuset totalt reflekteras mot hypotenusan,
hvarefter den reflekterade strålen utgår genom den

andra kateten i samma riktning, som den hade, då
den träffade prisman. Genom reflexionen
mot hypotenusan omvändes bilden, såsom af
närstående fig. synes. Reflexionsprismer
användas i projektionsapparater för att
rättvända den eljest upp- och nedvända
projektionsbilden. A. Bi-n.

Reflexionsspegel, fys.,
kallas dels plana speglar, som återgifva de framför
dem varande föremålen, i synnerhet då de äro placerade
utanför fönster å boningshus för att möjliggöra för
i huset varande personer att se det, som passerar
utefter husets sida, dels konkava speglar af metall
eller glas (reflektorer), då de användas till att
i en viss riktning återkasta skenet från framför
dem ställda lampor eller andra belysningsapparater.
A. Bi-n.

Reflexionsvinkel, fys., är den vinkel, som vid
ljusets reguliera reflexion (se d. o.) bildas af
den reflekterade strålen och normalen till den
reflekterande ytan. Denna vinkel är lika stor med
infallsvinkeln eller vinkeln mellan den infallande
strålen och normalen. A. Bi-n.

Reflexiv (af Lat. reflexivus, återböjande,
tillbakavändande), tillbakasyftande, återverkande;
gramm., (Lat. reflexivum, med underförstådt verbum,
ord), ett sådant ord, som i något afseende syftar på
subjektet i satsen. Vanligen förstås dermed det slag
af personliga pronomina (pronomen reflexivum), som
syftar på subjektet i samma eller, t. ex. i Lat.,
på subjektet i en styrande sats, när den styrda
satsen uttrycker ett yttrande eller en tanke af den
förra satsens subjekt (se Pronomen). Med reflexivt
verb menar man ett sådant verb, hvars handling
återgår på subjektet (såsom objekt). Vanligen är
det bildadt genom sammansättning med det reflexiva
pronominet, t. ex. erinra sig, påminna sig, förlöpa
sig o. s. v. Ofta hafva sådana ursprungligen reflexiva
verb utvecklats till passivum, t. ex. kallas, der
s är rest af det reflexiva pronominet. I vissa språk
har mediet reflexiv betydelse, så i grekiskan och i
sanskrit. K. F. J.

Reflexkramp, med., kramp, som uppkommer genom reflex
(återverkan) från en retning på någon känselnerv.
F. B.

Reflexrörelser, fysiol., kallas rörelser, som utföras,
utan att vilja och medvetande dervid taga någon
del. De framkallas sålunda att först en sensibel
nerv retas; denna retning fortledes sedermera
till det centrala nervsystemet och öfvergår på ett
eller annat sätt på en rörelsenerv, hvilken i sin
tur försätter någon muskel i verksamhet. Till sådana
reflexrörelser höra t. ex. de, som framträda, då huden
kittlas. Många reflexer äro medfödda, andra utbildas
under lifvet, i det rörelser, som ursprungligen
utförts under inflytande af viljan, småningom ske
omedvetet, på reflexväg. Reflexrörelserna spela
en mycket stor rol vid de förrättningar, af hvilka
vår kropp är mäktig. Sålunda sker regulationen af
andningsrörelserna genom en reflex, som förmedlas
hufvudsakligen af de från lungan kommande trådarna
i lungmnagnerven. Vidare äro alla de invecklade
muskelsammandragningar, genom hvilka kroppen vid
sittande, stående och gående hålles upprätt,
reflexer. Detsamma gäller i väsentlig grad om
de rörelser, som utföras under gåendet: genom en
viljeansträngning sätta vi oss först i gång, men
sedan utföras de härvid nödiga rörelserna utan någon
medveten viljeyttring från vår sida och regleras på
mångsidigt sätt genom reflexer. Likaledes förändras
hjertslagens rytm genom reflektorisk inverkan. Men
i kroppen ega reflexer rum icke endast på skelettets
muskler och hjertat. Äfven andra organ, t. ex. körtlar
och blodkärl, röna på likartadt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>