Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redhibition ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom framkallade han ett inbördes krig,
som slutade med hans afsättning.
3) Margareta genomdref ett reduktionsbeslut
på herredagen i Nyköping 1396. Der beslöts,
att man skulle återgå till de förhållanden,
som rådt, när Albrekt blef konung, 1364.
All den skattejord, som sedan denna tid
kommit i frälsets hand, skulle återgå till sin
ursprunglige egare eller dennes arfvingar och åter
blifva skattskyldig; all den skattejord, som dragits
undan kronan, skulle utan all lösen återfalla;
alla köp af skattejord, genom hvilka kronan
blifvit lidande, skulle återgå, i de fall, der
svek förekommit eller jorden råkat i händerna på
utländska fogdar till och med utan återgifvande af
köpeskillingen. Dessutom beslöts en räfst med
dem, som åtnjöto frälsefrihet. Visade sig deras
rätt till sådan frihet sakna grund, skulle de
gå under skatt. Alla under ofridstiden uppbyggda
fästen skulle nedrifvas. Kopparberget skulle med
undantag af en del, som tillhörde biskopen af
Vesterås, tillfalla kronan. Drottningen skulle,
med all kunglig rätt, innehafva vissa uppräknade
landsdelar. – Denna räfst, som drabbade både det
andliga och det verldsliga frälset, skulle enligt
beslutet verkställas på ett halft år, men drog ut
i tretton år. Den utfördes genom undersökning
och dom vid räfstetingen. Resultatet af räfsten
kan ej numera beräknas, men torde hafva varit
mycket ansenligt, såsom framgår af uppgifter
i de dombref, som finnas qvar. Så t. ex.
reducerades i det dåv. Vesterås län, som sträckte
sig endast från Sagån till Kolbäcksån, öfver 500
uppgifna större och mindre lägenheter från frälse
till skatte, och dessutom förklarades 10 jordegare
skattskyldiga för allt sitt gods. I Upland torde
öfver 1,200 gårdar hafva blifvit vederkända.
Det är gifvet, att denna reduktion framkallade
missnöje hos stormännen; prelaterna lade det också i
dagen. Något utbrott af missnöje från de verldslige
magnaternas sida känner man icke. Efter Margaretas
död genomdrefs 1413 en ändring i bestämmelserna,
hvilken afsåg att gynna kyrkan och möjligen
åstadkomma en återgång af reduktionen. Följande år
upphörde den fullständigt. För framtiden fick
den sin största betydelse deri att den fastslog
den regeln att ingen frälseman derefter kunde köpa
skattegods till frälse utan konungens tillåtelse
och deri att en bestämd skilnad mellan skatte-
och frälsejord var uppdragen.
4) Karl Knutssons räfst. På Karl Knutssons uppdrag
höllo hans hofmästare Erik Eriksson (Gyllenstierna)
och hans kansler Nicolaus Ryting räfsteting i orterna
under vintern 1453–54. Vid dessa räfsteting
förekomino allahanda civila rättsfrågor,
bl. a. äfven anspråk att få från kyrkor och
kloster återbörda eller igenlösa fastigheter.
Konungens bittre fiende, ärkebiskop Jöns Bengtsson,
begagnade sig deraf för att tillställa en storartad
demonstration emot att verldsliga domare skulle
döma öfver kyrkan och hennes angelägenheter.
Hufvudsakligen Jöns Bengtssons företag gaf räfsten
en ryktbarhet, som den eljest icke förtjenade, och
hvilken föranledde dess omnämnande i Vesterås
recess. Det var här icke fråga om någon reduktion
såsom vid Margaretas räfst.
5) Gustaf Vasas reduktion från kyrkan. Genom Vesterås
recess, 1527, beslöts, att kronans ränta skulle
upprättas med biskoparnas, domkyrkornas, kanikernas
och klostrens öfverflödiga tillgångar. Biskoparnas
slott och fästen skulle konungen öfvertaga. Angående
klostren stadgades, att konungen skulle öfver
hvarje kloster sätta en god riddersman, som skulle
tillse, att klosterfolket finge sitt uppehälle,
och att klostret blefve vid makt, men som för
öfverskottet af inkomsterna skulle göra konungen
tjenst med borgläger eller på annat sätt. På samma
gång stadgades, att adeln skulle hafva rätt att
kännas vid alla de gods, som sedan Karl Knutssons
räfst blifvit skänkta, sålda eller pantsatta till
kyrkan, dock mot vederbörlig lösen, när godsen sålts
eller pantsatts. Skattejord åter skulle återgå, hur
länge den än hade varit i kyrkans hand. Den sålunda
beslutna reduktionen verkställdes i början med stor
varsamhet. Konungen tog väl genast biskoparnas fasta
slott, men eljest reducerade han deras inkomster först
vid personalförändringar, så att reduktionen från
biskoparna ej var fullt genomförd förr än vid midten
af 1540-talet. På samma sätt skedde reduktionen af
domkapitlens och domkyrkornas gods: de indrogos,
alltefter som de gamla prebende-innehafvarna
dogo. Ibland påskyndades reduktionen genom ett
slags utlösande af innehafvarna, till följd hvaraf
äfven denna gren af reduktionen fullbordades på
1540-talet. Klostrens gods gingo mycket hastigare
öfver i kronans ego, enär en stor del af klostren
alldeles nedlades. Äfven der dessa qvarstodo,
underhöllos de genom kronoräntor; godsen deremot
blefvo kronans. Ej blott kyrkans gods, äfven hennes
tionden indrogos. De delar af tionden, som tillfallit
biskoparna, togos på samma gång som deras gods. År
1539 indrogs kyrkornas andel af tionden. På sådant
sätt uppstod kronotionden. Äfven landtpresternas
och sockenkyrkornas hemman reducerades vid midten af
1540-talet, ehuru recessen icke gaf konungen någon
rätt dertill. Icke häller kyrkornas lösa egendom
undgick reduktionen: allt kyrksilfver fördes till
konungens skattkammare. Denna kyrkornas plundring
var en af de bidragande omständigheterna till
Dackefejden. Summan af de hemman, som Gustaf indrog
från kyrkan, har beräknats till 13,738. Af dessa voro
6,300 kyrko- och presthemman, d. v. s. hade indragits
utan stöd af recessen. Den tillökning i sin årliga
ränta, som kronan vann genom hemmansindragningen, har
beräknats till vid pass 240,000 mark i penningar. Då
härtill lägges kronotiondens årliga belopp,
omkr. 166,000 mark, blir slutsumman för indragna
kyrkliga räntor och delar af tionden omkr. 400,000
mark (motsv. 520,000 kr. i vårt nu gällande mynt,
oberäknadt penningevärdets fall) per år, hvilket
var en minst tre gånger större summa, än som före
reduktionen direkt ingick till kronan. Summan af det
kyrksilfver, som indrogs, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
