Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ratin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i hvarje överenskommelse inneburna förutsättningen
ej vidare förefinnes. Ratifikationen utfärdas i de
monarkiska staterna af monarken med kontrasignation
af vederbörande minister, i de republikanska staterna
af verkställande maktens utöfvare i kraft af honom
tillkommande myndighet eller å representationens
vägnar. Ratifikationshandlingarna utvexlas sedermera
å ort och tid, som derför blifvit bestämda, och
merendels uppsättes ett särskildt protokoll öfver
utvexlingen. I fråga om tiden, från hvilken ett
fördrags gällande kraft skall räknas, hafva olika
meningar låtit höra sig. Å ena sidan anser man, att
det skall gälla från den dag, då det underskrefs,
å den andra att den dag, på hvilken ratifikationerna
utvexlades, skall anses såsom begynnelsetid. Som
emellertid ett fördrag genom de befullmäktigade
ombudens underskrifter är endast vilkorligt
förbindande (om ock i vanliga fall ratifikationen ej
uteblifver), så bör, der ej annat är öfverenskommet,
giltigheten begynna med ratifikationen. Såsom
bevis derför kan åberopas förhållandet med
fredsfördrag. Fientligheterna upphöra icke ipso jure
på grund af den undertecknade freden, utan särskilda
verkställighetsåtgärder fordras, så framt icke ett
vapenstillestånd först afslutits eller särskildt aftal
skett om fientligheternas omedelbara inställande
i samma stund freden afslutas. H. L. R.
Ratin (Fr. ratine), ett slags valkadt, kypradt, noppigt
ylletyg, som begagnas till vinterytterplagg.
Ratingen, stad i preussiska regeringsomr. Düsseldorf
(Rhenprovinsen), genom jernväg förenad med
Düsseldorf. 5,561 innev. (1885).
Ratio, Lat., uträkning, plan, förhållande; förstånd,
förnuft (se d. o.).
Ration (af Lat. ratio, se d. o.). 1. Den bestämda
mängd foder, som dagligen utlemnas för hvarje häst
vid armén. Den bestämmelse, som dervidlag gäller till
efterrätfelse, kallas rationsstat. Enligt i Okt. 1888
tastställd rationsstat utgör rationen 5,5 kg. hafre,
3 kg. hö och 2,1 kg. halm jämte 1,3 kg. halm till
strö för häst, insatt i kronans stall (jfr
Furage). Den endast af 3,8 kg. hafre bestående ration,
som i krig medföres i reserv för alla hästar, kallas
reservration, hvilken för kavalleriets ridhästar,
för att minska deras belastning, nedsättes till 1,275
kg. hafre, s. k. nödration. – I franskt språkbruk
användes ordet »ration» äfven för att beteckna
manskapets portion. – 2. Matem. Se Förhållande.
Rationalism (af Lat. ratio, förnuft). 1. Filos.,
den åsigt, enligt hvilken det hos menniskan, jämte
den sinliga kunskapen, gifves äfven en annan med
osinligt innehåll samt följaktligen äfven jämte den
sinliga verkligheten en annan af osinlig art. Med
sinligt förstås detta sammanhang allt, som är till i
rum och tid eller till hvars väsende hör att utgöra
en bestämning (sida) hos detta. Tidens motsats blir
då evigheten såsom formen för en af tiden alldeles
oberoende verklighet, följaktligen icke blott något,
som under alla vexlingar städse fortvarar, utan
som öfver hufvud icke är af tiden (eller vexlingen)
bestämdt. Sistnämnda
egenskap kan dock omöjligen frånkännas det under
alla tider fortvarande, enär detta senare i
sjelfva verket blott är en sida hos det vexlande,
den sidan nämligen, som under all vexling förblir
sig lik. Rationalismen utgår derifrån att tiden,
såsom innebärande vexling och förgängelse, är
en ändlig tillvarelseform samt finner ändlighet
vidlåda äfven det (i sig sjelft fortvarande),
som är en bestämning hos det vexlande och först
genom att vara detta får sin verklighet och sin
betydelse. Den sanna och egentliga verkligheten (det
absoluta) måste följaktligen fattas såsom af tiden
alldeles oberoende. Rationalismen säges vara negativ,
såvida den stannar vid dessa negationer, följaktligen
inskränker sig till att säga hvad det absoluta icke
är, näml. sinligt eller af tiden bestämdt, men ej
fortgår till ett angifvande af hvad det är. Det
absoluta fattas då såsom en abstrakt, genom sin
abstrakthet af tiden oberoende substans. Positiv
blir den, när den söker gifva ett svar på frågan
hvad denna af tiden oberoende verklighet är samt
då fattar den såsom konkret och af annan art än
det sinliga. Förutsättningen för att fortgå till
sistnämnda ståndpunkt är idealism (se d. o.). Endast
såsom andlig (d. ä. såsom utgörande förnimmande
väsenden och deras bestämningar såsom sådana) kan
nämligen en verklighet vara på en gång konkret och
af tidens form oberoende. – Inom den praktiska
filosofien förstås med rationalism den åsigt,
hvilken såsom det obetingadt giltiga angifver
ett osinligt innehåll (motiv) hos menniskans
vilja. För denna ståndpunkt blir den goda viljan
sjelf, såsom viljeriktning betraktad, det absoluta
goda och får ej sin betydelse såsom medel för den
sinliga lycksaligheten, vare sig den egna eller
andras. Enligt denna åsigt gifves det en i egentlig
bemärkelse bestämd skilnad emellan rätt och orätt
(jfr Eudemonism), och det rätta har i sig sjelf sitt
värde, ej derigenom att det syftar till det angenäma
eller nyttiga, ehuru äfven detta kan och bör anses
såsom något, till hvars förverkligande den goda viljan
syftar. Den praktiska rationalismen hvilar i det
hela på samma förutsättning som den, från hvilken den
teoretiska utgår, men den är öfverförd och tillämpad
på det praktiska området (på viljans område). Detta
hindrar dock ej, att en åsigt kan i ett af dessa
afseenden intaga den nämnda ståndpunkten, utan att
i det andra fortgå till den motsvarande. Negativ
är den praktiska rationalismen, såvidt sinligheten
för henne blott får en negativ betydelse eller blir
något, från hvilket menniskan i det osinligas namn bör
afhålla sig, om icke helt och hållet, så dock i den
bemärkelsen, att så långt förpligtelse sträcker sig,
kräfver den af menniskan, att hon icke gör detta eller
detta, (hvilket icke hindrar, att annat kan vara, väl
ej befaldt, men dock tillåtet). Positiv åter är den,
såvidt sinligheten jämväl får en positiv betydelse
såsom medel och organ för det osinliga hos menniskan,
och sedelagen följaktligen blir en väsentligen
befallande lag, en lag, som bjuder ej blott hvad hon
icke bör göra, utan äfven och väsentligen hvad hon
bör göra. Motsvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
