Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarnsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Qvarnsten, populär benämning for en bergart, som
lämpar sig till förarbetning af sådana »stenar», med
hvilka säd males (qvarnstenar). En sådan bergart bör
vara så sammansatt, att den innehåller korn eller
kristaller af något hårdt mineral (hufvudsakligen
qvarts), liggande tämligen jämnt inströdda uti
den i öfrigt mindre hårda massan. Inom Sverige
brytes qvarnsten vid Lugnas i Vestergötland
(s. k. Lugnåssten, en vittrad gneis), vid Hör i Skåne
(en grof, delvis konglomeratartad sandsten), vid
Malung i Vesterdalarna (en grof sandsten), vid Hals
n. v. om Motala (sandsten). Se vidare Qvarn. E. E.
Qvarnström, Karl Gustaf, bildhuggare, föddes
i Stockholm d. 23 Mars 1810 och uppväxte i stort
armod samt blef vid elfva års ålder kyparegosse på en
källare. Hans anlag för teckning gjorde, att han fick
tillstånd att besöka konstakademiens principskola, och
han öfvade sig så, att hans små svartkritsporträtt
af de kungliga personerna genom en hans gynnare
fingo god afsättning. Vid faderns död, 1823, åtog sig
klädeskramhandlanden G. Westlind den värnlöse gossen,
och genom hans bedrifvande fördes denne på fullt
allvar in på konstnärsbanan samt erhöll understöd
och hjelp från flere håll. 1824 uppträdde Q. första
gången vid akademiens utställning med några ritningar,
kom snart derefter upp i antik- och modellskolan samt
åtnjöt handledning af Hasselgren. Efter dennes död
blef han elev af Westin och vann 1829 en medalj för
prisämnet Epaminondas’ död (i enskild ego i Stockholm)
samt uppvisade äfven två andra originaltaflor i olja:
Frithiofs lycka och Ingeborgs klagan. Dessa tre och
ett par landskap (ett i statens samlingar) samt några
kopior blefvo dock hela frukten af hans målning; ty
när Byström 1829 hemkom från Italien, fick Q. inträde
på dennes atelier och hade dermed funnit sin rätta
lifsuppgift. Redan hans första försök, en Skjutande
Amor, fick pris, och 1831 vann han för gruppen Nessus
och Deianira ett större skulpturstipendium, hvarå
1834 följde kallelsen till agré och uppdraget att
modellera fyra figurer för nischerna i Stockholms
slotts norra hvalf. Redan s. å. utställde han den
första af dessa, Vintern, i utkast. Från samma tid
härrörde en eller annan mindre komposition samt
några litografier, och derjämte inhemtade han
med ifvrer de bokliga kunskaper, som han ej i sin
tidigaste ungdom medhunnit att förvärfva. 1835 vann
han k. medaljen och nämndes i början af 1836 till
akademiens resepensionär. Färden ställdes såsom
vanligt den tiden till Rom, der han i Fogelberg
erhöll en bepröfvad ledare i sina studier samt äfven
rönte inverkan af Thorwaldsen och Tenerani. Hans
vistande uti Italien varade i sex år, under hvilka
han mestadels uppehöll sig i Rom. I slutet af 1839
hemsände Q. nio arbeten, nämligen de fyra Årstiderna
(for slottet) samt fem basreliefer: Nattens och Dagens
stunder, hvilka lära väckt uppmärksamhet i Rom och
äfven lofordades af den svenska granskningen, när de
sent omsider (1843) utställdes i akademien. Q. var
då redan ledamot af denna (1842) och blef kort derpå
vice professor (1843). En halft kolossal staty, Uller
(1841, akademiska föreningen i Lund), som utställdes vid
samma tillfälle som nyssnämnda arbeten, visade honom
som en värdig efterföljare af Fogelberg. Dessutom
lofvade några statyetter af historiska personer, att
konstnären ej häller skulle hålla sig fjärran från
denna art af skulpturen. S. å. utförde han stoden
Idun (i Högre lärarinneseminariet), men egnade
sig för öfrigt åt utarbetandet af skisser samt af
allegoriska frånsidor till medaljer, en konstart,
som han utvecklat till en hög grad af fulländning,
»och i hvilken han under årens lopp biträddes af de
skickligaste utförande händer, delvis bildade under
hans ledning, en P. H. Lundgren, en Lea Ahlborn. en
Edv. Ericsson». – 1846 erhöll Q. beställning på
sex allegoriska figurer för fasaden å Göteborgs
börsbyggnad. De fulländades 1847. Följande år
utförde han fyra kolossala figurer för hufvudfasaden
å konstakademiens hus samt utställde en mindre
porträtt-staty af E. Tegnér, hvilken ledde till
att beställningen af skaldens minnesstod i Lund
1849 tillföll Q. I Juni 1850 var modellen färdig;
gjutningen skedde hos den berömde F. Miller i
München. S. å. for Q. till Paris för att der idka
konststudier. Vistelsen derstädes gaf upphof åt
gruppen Hvilan i öcknen (1851) och Den neapolitanske
fiskaregossen (1852, Nationalmuseum), ett af
konstnärens ytterst få marmorarbeten. I båda slöt
han sig till den moderna riktning inom plastiken,
hvars lösen är verkligt innehåll i efter naturen
studerad form. Men båda visa tillika konstnärens
utmärkta skola och fina smak. S. å. utnämndes Q. till
professor i teckning och hemkom på kort tid. Vald
till direktör för akademiens läroverk 1853,
öfvervar han i Juni s. å. Tegnérstatyns aftäckning i
Lund och for derifrån till München. Det var der han
modellerade stoden af Berzelius, som äfvenledes
göts af Miller. 1854 på sommaren reste han till
Italien, der han inlade stor förtjenst om räddandet
af Fogelbergs vigtigaste utkast åt Sverige. I Rom
modellerade han 1855 sin grupp Flicka, öfverraskad
i badet, och der mottog han också sin utnämning
till k. statybildhuggare med lön och boställe. Då
vidtog det lyckligaste och framgångsrikaste skedet
af Q:s lif, som äfven utmärktes af en jämförelsevis
betydande alstring. Han utställde 1856 och 1858 Idun,
bortröfvad af jätten Tjasse i örnhamn (grupp), Sten
Sture (statyett), ett utkast till stod öfver Karl XII
samt De fyra elementen (relief-medaljonger). Sommaren
1858 aftäcktes Berzelius’ stod i Stockholm. Af nya
beställningar må nämnas kolossalbyster af K. A. Agardh
(1859, för hans grafvård i Lund), Gustaf Vasa (färdig
i brons 1863, Vesterås stadspark), samt Gustaf
II Adolf (riddarhussalen i Stockholm). Bland hans
mindre arbeten märkas Natten och Dagen (basreliefer
i fornnordisk drägt, 1800). Loke och Had (grupp,
1863; Nationalmuseum), Sergel (staty i marmor)
samt tre genier m. m., de båda senare för fasaden
å Nationalmuseum. Slutligen afslöts 1862 kontrakt
om stoden öfver Engelbrekt i Örebro, hvilken göts i
München och aftäcktes 18ö5. Flere utmärkelser och
uppdrag tillföllo honom jämväl under samma tid. Så
blef han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
