Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvadratbenet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En naturlig följd af detta betraktelsesätt
är, att t. ex. i grekisk och latinsk äfvensom i
sanskritisk vers en lång stafvelse i vissa fall
kan utan rubbning af versrytmen utbytas mot två
korta (metrisk upplösning) eller, tvärtom, två
korta mot en lång (metrisk sammandragning). För
att utmärka lång stafvelse begagnas tecknet –, och
för kort stafvelse tecknet [tecken]. Men utom de afgjordt
långa och afgjordt korta stafvelserna finnas i
språket många stafvelser, hvilkas qvantitet är
obestämd (lat. anceps), och hvilka derför efter
omständigheterna nyttjas såsom långa eller såsom korta
([tecken]). Med denna obestämda eller vacklande qvantitet hos
vissa språkstafvelser såsom sådana må icke förblandas
det förhållandet att i somliga versmått på vissa
ställen en afgjordt kort stafvelse kan ersättas
af en lika afgjordt lång eller tvärtom. Äfven i
det fornnordiska språket har qvantiteten varit ett
betydelsefullt moment och i vissa fall legat till
grund för versbyggnaden, särskildt i de versslag,
som benämnas »drottqväden» (se d. o.). I de nyare
vesteuropeiska språken träder qvantiteten mer eller
mindre tillbaka för accenten och är åtminstone inom
den germanska språkstammen väsentligt beroende af
denna. Förhållandet mellan qvantitet och accent hör
för öfrigt till den språkliga ljudlärans (fonetikens)
vanskligaste uppgifter och har ingalunda ännu vunnit
en fullständig utredning. Bland nyare arbeten,
i hvilka denna fråga afhandlas, må nämnas Brücke:
»Die physiologischen grundlagen der neuhochdeutschen
verskunst» (1871), Seelmann: »Die aussprache
des latein» (1885). Recke: »Principerne for
den danske verskunst» (1881), J. A. A. (Aurén):
»Bidrag till svenska språkets qvantitetslära»
(1874). 2. 3. L. H. Å. 4. Lll. A. M. A.
Qvantum (Lat. quantum), egentl. »så mycket som»;
en viss myckenhet, mängd, qvantitet. Quantum satis
l. qu. sufficit, så mycket som är tillräckligt,
en lagom eller försvarlig dos.
Qvarka (Isl. qverk, vinkeln mellan hakan och halsen,
strupe; jfr Sv. qvark, den tjockare delen af ett
timmerträ i vinkeln, som bildas af bålen och grenen),
veterinärv., en smittsam sjukdom hos hästar,
som vanligen angriper unga djur och understundom
uppträder såsom farsot. Den utmärker sig genom
katarr i främre delen af luftvägarnas slemhinna
och i svalget, hvartill ofta komma abscesser
l. bölder uti lymfkörtlarna i käkgropen, sällan i
andra kroppsdelar. Orsaken till sjukdomen är en
kulformig klyfsvamp eller mikrob (Streptococcus
equi), hvilken finnes i det varblandade näsflödet
och i varet i bölderna. Smittämnet upptages med
den inandade luften eller med foder, som blifvit
nedsudladt med var från sjuka hästar. Hos sålunda
smittade hästar utbryter sjukdomen efter några dagars
förlopp. Sjukdomstecknen äro minskad foderlust,
nedslagenhet samt högröd färg hos näsans och ögats
slemhinna, hvarefter inom ett par dagar inställa sig
utflöde af varblandadt slem från båda näsborrarna samt
ansvällning af lymfkörtlar och bindväf i käkgropen. I
den ansvällda delen bildar sig inom några dagar var,
som efter kort tid uttömmes genom att bölden öppnar
sig eller då den öppnas medelst
inskärning. Antager svullnaden en stor utbredning,
kan den föranleda andnöd och död genom qväfning. I
sällsynta fall uppträda bölder i andra kroppsdelar än
den ofvan nämnda, såsom i lungor, i kröskörtlarna,
ljumsken m. fl. ställen, hvilken form af sjukdomen
kallas »kastad qvarka» och är en art af pyemi. –
Behandlingen består deri att man, om böld förekommer
i käkgropen, tidigt öppnar densamma och sedermera
behandlar det dervid uppkomna såret, vidare att man
gifver djuren lättuggade fodermedel, såsom grönfoder,
krossade morötter, kokt malt, krossad hafre eller
fint hö, såvidt nämligen, såsom ofta inträffar,
djuren hafva svårighet att svälja födan. Någon
invärtes behandling är sällan erforderlig. De
s. k. qvarkpulvren böra ej användas. Skulle
sjukdomen antaga den form man kallat kastad
qvarka eller djuren i öfrigt vara svårt angripna,
tillkallas en veterinär. – Till förekommande af
sjukdomens utbredning iakttages, att de sjuka
djuren flyttas till särskilda stall och vårdas af
person, som ej får hafva beröring med friska hästar,
hvarjämte de spiltor, der de sjuka djuren stått,
böra desinfekteras. C. A. L.
Qvarken, namn på tvänne breda sund eller pass i norra
delen af Östersjön. Norra Q. är den sammanträngda
del af Bottniska viken mellan Umeå och Vasa, som
förenar den s. k. Bottenviken med Bottenhafvet samt
uppfylles af en vidsträckt skärgård. Den renaste
farleden går på svenska sidan, mellan Holmön och
fastlandet. Södra Q. utgör n. delen af Ålands haf,
ö. om Öregrunds skärgård. Bägge passen belysas af en
mängd fyrar och fyrskepp.
Qvarn är i allmänhet benämningen å en maskin,
som begagnas för sönderdelning af smärre föremål,
hufvudsakligen genom krossning, men äfven genom
rifning och skärning af dem, eller m. a. o. för
deras malning. Man begagnade förr benämningen
qvarn för snart sagdt alla genom vattenkraft
drifna anläggningar, vid hvilka någon art af
mekanisk bearbetning egde rum; men nu för tiden
kallar man qvarnar endast maskiner för malning,
ehuru man ofta utsträcker benämningen till
hela anläggningen, der sådana maskiner äro de
förnämsta arbetsmaskinerna. Alltefter det sätt, på
hvilket drifkraften erhålles, skiljer man mellan
handqvarnar, qvarnar för dragare samt väder-,
vatten- och ångqvarnar (»eldqvarnar»). Af
den ojämförligt största betydelsen äro de för
malningen af säd afsedda qvarnarna. Redan under den
förhistoriska tiden användes handqvarnar, och man
har bland lemningarna efter pålbyggnader funnit
enkla redskap af detta slag, der malningen skedde
mellan två stenar, af hvilka den öfre kringvreds för
hand. Under den fornromerska tiden gjorde man äfven
bruk af dragare för qvarnars drifvande, men det var
först under kejsar Augustus en vattenqvarn byggdes
i Rom. Väderkvarnarna förskrifva sig från en långt
senare tid: först i midten af det 11:te årh. funno
de användning i Europa. Dock voro handqvarnar mycket
använda, t. o. m, vid större anläggningar, ännu i
16:de århundradet. Siktningen af mjölet skedde för
hand, och först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
