Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quæstio an ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Quaestio an, Lat., »frågan huruvida», det tvistiga
spörsmålet.
Quaestor och quaestura. Se Qvestor.
Quaglio [kva’ljå], tysk konstnärsslägt, ursprungligen
italiensk, som invandrade från trakten af Comosjön
till Bajern och Kurpfalz. Såsom den äldste af denna
slägts medlemmar namnes 1. Giulio Q., historiemålare,
som höll sig till Tintorettos skola samt arbetade i
Wien och åtskilliga andra städer. – 2. Lorenzo Q.,
f. i Luino vid Lago maggiore 1730, d. i München 1804,
blef hofteaterarkitekt först i Mannheim, sedan i
München och byggde teatrar i Mannheim och Frankfurt
samt rådhus i Lauingen. – 3. Giovanni Maria Q. d. y.,
den förres son, f. 1772, d. 1813, blef hofteatermålare
i München och lärare i teckning. – 4. Giulio Q., den
förres broder, d. 1800, var hofteaterarkitekt först
i Mannheim, sedan i München och utmärkte sig såsom
skapare af landskapsdekorationer af slående verkan. –
5. Joseph Q., den förres halfbroder, f. 1747, d. 1828,
arbetade som teatermålare bl. a. i Mannheim och
Frankfurt samt nådde en aktningsvärd ståndpunkt i sin
konst. – 6. Angelo Q., den föregåendes son, d. 1815,
var målare med talang och fint utbildad smak. Han
målade dels landskap, dels utförde han teckningar till
Boisserée’s verk öfver dômen i Köln. Som hans mest
betydande verk gäller en framställning af Peterskyrkan
i Rom. – 7. Dominico Q., den föregåendes broder,
f. 1787 i München, d. 1837, undervisades af sin
fader i perspektiv, byggnadskonst och teatermåleri
samt äfven i kopparstickarekonst. Men 1819 uppgaf
han sin plats som teatermålare och egnade sig helt
och hållet åt arkitekturmålning, hvarmed han beredde
sig europeiskt rykte. Derjämte skaffade han sig djupa
insigter i medeltidens arkitektur, ökade genom resor
i Tyskland, Italien, Belgien, Frankrike och England,
och från dessa resor förde han med sig stora och
små målningar och teckningar efter kyrkor och slott
i gotisk stil, pittoreskt uppfattade. Af dessa må
nämnas rådhuset i Louvain, katedralerna i Regensburg,
Worms och Orvieto samt kopparstick och litografier
öfver framstående medeltidsbyggnader. Vid slutet
af sitt lif skulle han praktiskt få använda sina
studier, i det han af dåvarande kronprinsen af Bajern,
Maximilian, fick uppdrag att bygga ett nytt slott
på ruinerna af Hohenschwangau, men han afled midt
under arbetet. Af hans båda yngre bröder var Lorenz
(f. 1793, d. 1869) genremålare och tecknare samt
Simon (f. 1795, d. 1878) hofteatermålare. – 8.
Angelo Q., Simons äldre son, f. 1829 i München,
liksom fadern arkitektur- och teatermålare, fick 1850
anställning som hofteatermålare, hvarefter han gjort
vidsträckta resor och arbetat ej blott för München,
utan äfven för teatrarna i andra städer, exempelvis
Dresden. Hans son Eugen (f. 1857) är likaledes
arkitektur- och dekorationsmålare. – 9. Franz Q.,
yngre broder till Angelo, f. 1844 i München, är
genremålare och fick sin första undervisning af sin
fader samt har sedan utbildat sig förnämligast under
Joseph von Brandt. Han målar bilder ur konstberidares,
lindansares och menageriegares äfventyrliga
lif.
Quai [ke, kä], Fr., kaj (se d. o.).
Quain [koen], Jones, engelsk anatom, f. 1795,
var först prosektor vid den medicinska skolan vid
Aldersgate street i London samt blef sedan professor
i anatomi och fysiologi vid University college, men
lemnade denna befattning 1836. Död 1865. Q. är mest
bekant genom sin äfven i Sverige ännu mycket använda
anatomiska lärobok Elements of anatomy (1828), af
hvilken 9 upplagor utkommit, den sista redigerad af
A. Thomson, E. A. Schäfer och G. D. Thane (1882). –
Q:s broder, Richard Q., f. 1816. d. 1887, var
likaledes en framstående läkare, hvars undersökningar
om hjertats fettdegeneration och om boskapspesten ega
sjelfständigt värde. Han testamenterade en summa af
75,000 pd sterl. till University college i London.
Qualdins ö. Se Kållandsö.
Qualis rex, talis grex, Lat., »sådan som konungen
(är), sådant (är ock) folket»; sådan herre, sådan
dräng.
Qualité [kalite’], Fr. (Lat. qualitas, beskaffenhet;
egenskap; »sort» (af tyger eller andra varor). – Homme
de qualité [åmm dö], man af berömd, gammaladlig slägt,
plur. gens de qualité [sjang dö], förnämt folk. Jfr
Qvalitet.
Quand même [kangmäm], Fr., »äfven om ...», kosta
hvad det vill; till det yttersta.
Quandoque bonus dormitat Homerus, Lat., ett
lösryckt uttryck ur Horatius’ »De arte poetica»,
v. 359, vanligen öfversatt med »stundom slumrar
den förträfflige Homerus» (stundom tryter honom
ingifvelsen). Fullständig lyder emellertid hexametern
Indignor, quandoque etc. (»det förtryter mig för
hvarje gång som den gode Homerus slumrar»).
Quandt, Johann Gottlob von, tysk konsthistoriker,
f. i Leipzig 1787, d. 1859, blef genom sin lärare,
sedermera hofrådet Rochlitz dragen till konsten, med
hvilken han längre fram äfven tekniskt och praktiskt
gjorde sig förtrogen. Han var flere gånger för
studier i Italien, såsom 1813 samt 1820–22, hvarefter
han slog sig ned i Dresden. Q. ansågs vara en fin
kännare af konst, i synnerhet inom måleriet, och han
höll föredrag i konsthistoria och estetik i Dresden,
hvilka sedan utgifvits i tryck, såsom Entwurf zu einer
geschichte der kupferstechkunst (1826) och Vorträge
über aesthetik für bildende künstler (1844). Dessutom
utgaf han skildringar och iakttagelser från sina resor
i Italien (1830), i Sverige (1843), i södra Frankrike
(1846) och i Spanien (1853), skref Leitfaden zur
geschichte der kunst (1852) och öfversatte Lanzis
»Storia pittorica d’Italia» (3 bd, 1830–33) samt
sysselsatte sig äfven, om ock i förbigående, med
politik, filosofi och novellförfattande.
Quânon. Se Kanun.
Quanz, Johann Joachim, tysk flöjtvirtuos, f. 1697,
d. 1773, studerade kontrapunkt i Wien under Fux och
i Rom under Gasparini. Han blef 1718 oboist, sedan
flöjtist i k. polska kapellet i Dresden och Varsjav
samt gaf tillika sedan 1728 flöjtundervisning i Berlin
åt kronprins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
