Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påssjuka (parotitis), inflammation i parotis (spottkörteln) - Päijänne, mellersta Finlands förnämsta sjö - Päivä, Finsk mytol., betecknar solen, hvilken af nordfinnarna dyrkades såsom en mycket välgörande gud - Päivärinta, Pietari - Päl, pälä. Se Pegel - Pälkjärvi. Se Pelgjärvi - Pälkäne, socken i Tavastehus län, Finland - Pär var under förra hälften af 1800-talet i Frankrike samt är ännu i England och Portugal titel på en medlem af nationalrepresentationens första kammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Påssjuka (parotitis), inflammation i parotis
(spottkörteln), förekommer antingen såsom en lindrig,
sjelfständig, ganska smittsam infektionssjukdom eller
såsom en elakartad komplikation till svåra febrar,
tyfus, skarlakansfeber o. a. Halsen svullnar upp under
örat och käkvinkeln, hvarjämte ömhet, värk och lindrig
feber inställa sig i den förra formen. Svullnaden
fördelar sig efter en eller annan vecka och går
sällan till varbildning i den förra formen, oftare i
den senare. Ingnidning af gråsalva, som förr användes,
är onödig. På sin höjd kan man på svulsten lägga en
kryddpåse eller ett våtvärmande omslag och gifva
lindrigt afförande medel. I svåra former, som öfvergå
till varbildning, befordras denna genom varma grötar,
hvarefter varet i tid bör uttömmas genom operation.
F. B.
Päijänne, mellersta Finlands förnämsta sjö,
belägen mellan 61° 11’ och 62° 14’ n. br. samt under
25° 27’ ö. lgd från Greenw., är en långsträckt,
tämligen öppen sjö, med i allmänhet höga, klippiga
och skogbevuxna stränder. Areal 1,142 qvkm. Från
nordligaste spetsen, invid Jyväskylä stad, till
sydligaste, vid Anianpelto sluss, är sjöns längd
omkr. 128 km. Dess största bredd mellan Syssmä och
Kuhmois sockenkyrkor, är omkr. 3 km. På sina ställen
är den mycket smal, såsom vid Korpilaks kyrka,
der landsvägen på hvardera sidan om sjön förenas
medelst färja, vid Pulkilansalmi och Keksalmi, der
äfven landsvägen går fram, mellan Syssmä och Asikkala
kyrkor. Sjöns yta ligger 78 m. öfver hafvet; dess
djup går på sina ställen ända till 89 m. Sjön är till
hela sin längd trafikabel för fartyg af ända till
2,4 m. djupgående samt befares äfven af många ång-
och segelfartyg. Genom Vesijärvi kanal och sluss
vid Anianpelto står sjön i förening med Vesijärvi
sjö, hvars strand invid Lahtis köping beröres af
Helsingfors–Riihimäki–S:t Petersburg-jernvägen. Från
P:s nordligaste hörn går trafiken utmed farbara,
om ock delvis strida båtleder, förbättrade genom
kanaliserings- och strömrensningsarbeten, till de
nord-tavastländska sjöarna. – P. utgör centralsjö
i Kymmene vattensystem, hvilket derför äfven namnes
Päijänne vattensystem. Vattensystemet bildas af åsarna
Suomenselkä i n., Savonselkä i ö., Hämeenselkä i v.,
och Salpausselkä i s., hvilken sistnämnda genombrytes
vid Keltis fors af systemets utloppsfåra till Finska
viken, nämligen Kymmene elf. Vattensystemets
område utgör omkr. 40,465 qvkm. samt är
näst Saimasystemet det sjörikaste i Finland.
A. G. F.
Päivä, Finsk mytol., betecknar solen, hvilken
af fornfinnarna dyrkades såsom en mycket
välgörande gud, som särskildt befordrade jordens
fruktbarhet. P. nämnes vanligen tillsammans med Kuu,
månen, Tähti, stjernan, och Otava, Karlavagnen,
och ansågs i likhet med dessa hafva sin egen gård,
Päivälä (Päivölä l. Päivilä), hvilken i runorna
skildras såsom utomordentligt praktfull. P. hade
en son, för hvilken han friade till den sköna
Saarijungfrun Kyllikki (enligt andra varianter till
Suometar), hvilken dock ej ville komma till solens
son, emedan solen har dåliga seder, i det han plågar
än med stor hetta, än med häftig köld, sänder i otid
än torka, än regn. P:s dotter Päivätär var likasom
Kuutar synnerligen skicklig i väfnad. – Med Päivilä
betecknas i runorna också det aflägsna, i guld och
allt slags skimmer strålande lyckliga sagoland, der
solen alltid var varm såsom om sommaren. Berättelserna
om detta land hafva senare, likasom de om Saari,
sammanflutit med runornas skildringar om dels
Kalevala, dels Pohjola. O. G.
Päivärinta, Pietari, finsk folkskriftställare,
föddes d. 18 Sept. 1827 uti Ylivieska socken i
Österbotten. Föräldrarna, fattiga inhyseshjon, voro
anhängare af den stränga pietistiska rörelse, som då
utbredde sig bland folket, hvarför de uppfostrade
sin son i sträng religiositet. Tidigt gift,
köpte P. på skuld en hemmansdel i sin hemtrakt och
uppbyggde der ett nybygge. 1868 blef han klockare i
hemsocknen. Såsom landtdagsman 1882, 1885 och 1888
spelade han icke någon framstående rol. Först sent
uppträdde han äfven såsom författare. Sin första
berättelse Elämäni (Min lefnad) sände P. vid en
pristäflan. till Finska literatursällskapet. Ehuru
priset icke vanns, fick P. ett med priset lika
högt bidrag till bekostande af berättelsens
tryckning (1877). Derefter utvecklade P. en
liflig författareverksamhet. Hans tvänne större
novellsamlingar Elämän havannoita (9 häften
t. v. utkomna, 1880–88) och Minä ja Muut, Sakeus
Pyöriän kertomia (1 bd, 1885), hafva till stor del
blifvit öfversatta till svenskan under gemensam
titel: »Bilder ur lifvet» (4 häften, 1883–87;
det tredje innehållande »Sakeus Pyöriäs berättelser
om sig och andra»). Enskilda noveller hafva äfven
återgifvits på andra språk. En större berättelse,
Torpan poika (Torpets son; 1883), har äfven flutit
ur P:s flitiga penna; men denna, som behandlar de
språkliga striderna på landsbygden, har icke rönt så
stort bifall som flere mindre i ofvannämnda samlingar
upptagna, t. ex. Tahdon voima (Viljans makt), Vaimoni
(Min hustru), Mökin Maiju (Torpar-Maiju) o. a. De
utmärkande dragen i P:s författareskap äro sträng,
lefvande religiös känsla samt stor förmåga att uti
menniskornas öden uppfatta det allmänt menskliga,
hjertats strider och lidanden samt det moraliska
lifvets utveckling. O. G.
Päl, päla. Se Pegel.
Pälkjärvi. Se Pelgjärvi.
Pälkäne, socken i Tavastehus län, Finland, Janakkala
domsaga, Birkkala härad. Konsistorielt pastorat af
2:dra kl., Hattula kontrakt, Åbo ärkestift. Areal 347
qvkm. Befolkningen, finsk, 3,902 personer (1885). Vid
socknens kyrka, på ett näs mellan Pälkäneenvesi och
Mallasvesi, utkämpade Karl Armfelt en het strid mot
ryssarna d. 6 Okt. 1713, hvarefter han nödgades draga
sig tillbaka. A. G. F.
Pär (Fr. pair, Eng. peer, af Lat. par, jämnlike) var
under förra hälften af 1800-talet i Frankrike samt
är ännu i England och Portugal titel på en medlem af
nationalrepresentationens första kammare (i Frankrike
och Portugal kallad pärskammaren, i England lordernas
hus l. öfverhuset). Under medeltiden ansågos enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
