Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pålbyggnader. I. Pålbyggnader i vatten - Pålbyggnader. II. Pålbyggnader på land - Pålepenningar. Se Hamnafgift - Pålkompass, sjöv., normalkompass, fäst vid öfre änden af en påle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngsta af dessa hör till tiden före bronsålderns
början. Sedan man på detta ställe uppfört en by, och
denna, såsom tjockleken af det under dess tillvaro
bildade lagret ådagalägger, länge egt bestånd, blef
den förstörd genom en eldsvåda, hvilkens spår ännu
äro synliga. Man uppförde derefter på samma ställe
en ny pålby, och sedan denna varit utsatt för samma
olycksöde som den första, byggde man der för tredje
gången en by. Den sistnämnda har icke blifvit förstörd
af eld, utan har öfvergifvits af någon annan orsak. De
pålar, på hvilka den första af dessa byar hvilat,
gå ned i den ursprungliga sjöbottnen, men de till de
två yngre anläggningarna hörande pålarna nå ej lika
djupt ned. Oaktadt så lång tid förflutit från det den
första byn anlades, till dess den tredje öfvergafs,
att de derunder bildade lagren hafva en tjocklek af
nära 1,5 m., hade dock under hela denna tid stenåldern
fortvarat och bronsen icke hunnit blifva känd i
landet. – Pålbyggnader från bronsåldern. Äfven under
denna period voro pålbyggnader i allmänt bruk. Man
har iakttagit, att de då plägade anläggas längre
ifrån stranden än under föregående tid. Någon gång
har bronsålderns folk i Schweiz på platser, der
antingen sjön var för djup eller dess botten för
mjuk, skaffat sig en lämplig byggnadstomt genom att
med stor möda släpa en mängd sten tillsammans på
ett ställe ute i sjön och sålunda med konst bilda
en liten ö eller ett tillräckligt vidsträckt grund,
hvarpå pålbyn sedan anlades. Sådana ställen äro nu
kända under namn af steinberge. Efter bronsålderns
slut kommo pålbyggnaderna småningom nästan helt och
hållet ur bruk i Europa. – Utom de upplysningar om
pålbyggnader i vår verldsdel under forntiden, hvilka
vi erhålla genom de nu omtalade fynden, få vi också
några underrättelser om lifvet i dessa egendomliga
bostäder genom berättelser hos samtida författare. Så
talar Herodotos om pålbyggnader i Prasias, en
tracisk sjö, hvilken genomflytes af Strymon straxt
före dess utflöde i Egeiska hafvet. Han berättar,
att pålarna, på hvilka byn hvilade, i början blefvo
nedslagna af samtliga innevånarna, men att dessa
sedan stiftade den lag, att så ofta någon gifte sig,
skulle han slå ned tre pålar; men hvar och en hade
många hustrur. Pålbyggnader i Asien omtalas äfven
såväl under forntiden som under medeltiden, och
ännu i dag bo många folk på detta sätt både i Asien,
Amerika och andra trakter af jorden. Också många af
våra dagars städer i Europa, t. ex. Stockholm och
Venezia, äro visserligen till större eller mindre del
byggda på pålar, nedslagna i vatten eller i vattensjuk
mark. Men husen i dessa städer skilja sig från de
nu i fråga varande pålbyggnaderna derigenom att
pålarna icke äro synliga, utan husen se ut att vara
byggda på fast mark. – Samma fördel, som de egentliga
pålbyggnaderna medförde, nämligen att lemna en mot
hastiga öfverfall skyddad bostad ute på vattnet,
kunde man för öfrigt erhålla äfven på andra sätt. I
grunda sjöar, der bottnen var sådan, att den ej gaf
tillräckligt säkert fäste för en verklig
pålbyggnad, slog man ned några pålar, som omslöto
en fyrkant. Mellan dem lade man tjockare och smalare
trädstammar i ett par hvarf, det ena hvarfvet korsvis
öfver det andra, hvarefter allt detta belastades med
lera, ris och stenar, tills det hela sjönk. Sedan
lade man derofvanpå nya hvarf af trädstammar, hvilka
sänktes på samma sätt. Dermed fortsattes, till dess
man bildat en öfver vattenytan uppskjutande konstgjord
holme, hvarpå hyddorna kunde uppföras. Detta
byggnadssätt, som användts på några ställen i Schweiz,
kallas der nu packwerkbau eller faschinenbau. Lätt
försvarade tillflyktsorter voro också de på Irland
och i Skotland vanliga crannoges l. crannogs, hvilka
i förstnämnda land omtalas hafva varit använda så
sent som i början af 1600-talet. De voro ej egentliga
pålbyggnader, utan naturliga eller konstgjorda holmar,
som omgåfvos af pålar (palissader). – Orsaken till den
i våra ögon besynnerliga seden att anlägga byarna på
pålar ute i sjön är, såsom nyss antyddes, tvifvelsutan
att söka i den trygghet, som innevånarna derigenom
fingo mot anfall både af fiender och vilda djur. Huru
verksamt det skydd var, som pålbyggnaderna gåfvo mot
fiender, hvilka ej voro utrustade med nyare tiders
skjutvapen, visas deraf att den persiske generalen
Megabazos ej kunde kufva den traciska stam, som bodde
i den här ofvan omtalade pålbyn i sjön Prasias. –
När det en gång blifvit fäderneärfd sed att bygga på
pålar, fortsatte man dermed, äfven sedan man flyttat
till trakter, der inga för pålbyggnaders anläggande
lämpliga sjöar funnos. På detta sätt kan man måhända
förklara, eller denna omständighet har väl åtminstone
bidragit till förekomsten af
II. Pålbyggnader på land. Äfven sådana pålbyggnader
hafva nämligen funnits i forntiden och finnas ännu i
vissa trakter. De mest bekanta qvarlefvorna af sådana
anläggningar i Europa äro de italienska terramare
(sing. terramara). Med detta namn betecknar man i
norra Italien de platser, der på land anlagda och
med palissad-försedda vallar omgifna pålbyar en
gång hafva legat. De flesta träffas i trakten af Po;
de förskrifva sig från bronsåldern. Fornlemningar
af samma slag som de italienska terramarorna hafva
också upptäckts i Ungern, der de visat sig tillhöra
bronsåldern eller öfvergången till jernåldern, samt i
norra Tyskland och Holland, i hvilka land de tillhöra
jernåldern. De tyska äro kända under namnet burgwälle,
de holländska under namnet terpen. – På ett egyptiskt
monument från midten af det 2:dra årtusendet f. Kr. är
en arabby vid Röda hafvet afbildad, hvilken är byggd
på pålar. De invid husen synliga dadelpalmerna visa,
att byn låg på fast mark och ej i vatten. Ännu i dag
bo araberna i sumptrakterna vid Eufrat i hus byggda
på pålar. Äfven i andra trakter äro pålbyggnader
på land ännu i bruk. Så bo dajakerna på Borneo i
hus, som hvila på höga, i marken nedslagna pålar.
O. M-s.
Pålepenningar. Se Hamnafgift.
Pålkompass, sjöv., normalkompass, fäst vid öfre
änden af en påle, som räcker högt öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
