Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyttis ... - Påfogeltranan. Se Krontranorna - Påfve l. den helige fadern benämnes Roms biskop på grund af sin ställning såsom den romersk-katolska kristenhetens öfverhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverfaller svagare djur och af elakhet misshandlar
eller dödar dem. Vågar han sig deremot på
kalkoner, blir han sjelf upptuktad och ofta illa
åtgången. Obehagliga blifva påfogelhannarna genom
sitt starka skrik, hvilket de ofta utstöta. De tama
påfoglarna ega oftast samma färgteckning som de
vilda; dock hafva många färgförändringar (hvita,
brokiga o. s. v.) uppstått under den långa tid,
som förflutit sedan fogelns tämjande. – Äfven två
andra arter förekomma af här förevarande slägte,
nämligen svartvingade påfogeln, P. nigripennis,
sannolikt från de af malajer bebodda delarna af
Ostindien, och malajiska påfogeln, P. spicifer, från
Östra Indiska halfön, Sumatra(?) och Java. Båda
hafva skulderfjädrarna, de små vingtäckarna och de
innersta armpennorna svarta, med gröna fjäderkanter –
icke blekt gulgrå med svartgröna, vågiga tvärstrimmor
såsom hos den vanliga påfogeln. Liksom hos denna äro
hos den svartvingade hufvudtofsens fjädrar blott
i spetsen försedda med (rundadt) fan, hvaremot hos
den malajiska påfogeln sagda fjädrar bära smalt fan
utefter hela sin längd. De båda sista arterna föra
nästan lika lefnadssätt som den först beskrifna.
C. R. S.
Påfogeltranan. Se Krontranorna.
Påfve (Grek. pappas, fader, Lat. papa, pontifex
maximus) l. den helige fadern benämnes Roms biskop
på grund af sin ställning såsom den romersk-katolska
kristenhetens öfverhufvud. Enligt den romersk-katolska
kyrkans lära har Kristus stiftat kyrkan såsom den
synliga fortsättningen af hans lif och personliga
närvaro på jorden. Som han sjelf är en, vill han
ock att kyrkan skall vara en. Derför har han insatt
aposteln Petrus till sin ställföreträdare (»Kristi
ståthållare») och till kyrkans medelpunkt. Emedan
han dermed afsett ej en stiftelse af öfvergående art,
utan en sådan för alla tider, måste Petrus erhålla en
efterträdare och den kyrkliga successionen för alltid
fastställas. Detta är, så lära de romersk-katolske,
för kyrkans uppehållande gudomlig vilja och gudomligt
beslut. Väl stiftade Petrus flere församlingar och
tillsatte öfver dem biskopar. Men såsom hans verklige
efterträdare kan endast den anses, som efterträdt
honom sjelf, och denne är Roms biskop. Derom
kan så mycket mindre vara något tvifvel, enligt
den romersk-katolska kyrkans uppfattning, som
Petrus sjelf utsåg Linus till sin efterträdare
och öfverflyttade på honom hela sin värdighet. (Jfr
unionsdekretet vid konciliet i Florens 1439, romerska
katekesen I, kap. 10, och II, kap. 7, äfvensom
det vatikanska konciliets »Constitutio dogmatica»
I af d. 18 Juli 1870.) Dessa den romerska kyrkans
påståenden alltifrån begynnelsen af påfvedömets
utveckling skulle emellertid icke kunnat göra sig
synnerligen gällande, om icke derigenom tillmötesgåtts
det sträfvande efter kyrklig enhet, som framträdde
redan i kyrkans första sekel. Redan tidigt såg
man i församlingsföreståndaren eller biskopen
representanten för församlingens enhet och i de på
provinsialsynoderna församlade biskoparna en hela
kristenhetens representation. Den tanken låg då ock
nära till hands, att kyrkans enhet i episkopatet
hade sitt författningsenliga uttryck. Men en följd
af denna tanke var, att man sökte en högsta spets
för denna på episkopatet hvilande enhet. Och man
fann denne i den romerske biskopen. I anslutning
till Kristi ord till Petrus såsom den klippa, på
hvilken han ville bygga sin församling (Matt. 16:
18–19), började också, särskildt under förra delen
af 3:dje årh., den tron alltmer göra sig gällande
att kyrkans enhet var förebildad i S:t Peters person
samt att Roms biskop såsom arfvinge till S:t Peters
stol var det fortfarande lefvande uttrycket för
den episkopala enheten. Men utom denna allmänna,
djupast verkande anledning till påfvedömets uppkomst
och utveckling förefunnos äfven flere andra, som
ledde till samma mål. De djupgående och omfattande
lärostrider, som fördes till en början hufvudsakligen
inom den österländska kyrkan och splittrade henne i
flere läger, kommo i sista hand Roms maktanspråk till
godo. Hvarje parti var nämligen angeläget att för sig
vinna dess betydande stämma, och den vågskål, hvari
Rom lade sin vigt, blef esomoftast den tyngsta, allra
hälst som Rom i de flesta fall biträdde den part,
som hade den bästa rätten på sin sida. Det är under
sådana förhållanden icke häller att undra öfver att
Roms biskop vann ett alltmer stigande anseende såsom
rättrogenhetens pelare och värn. Det var ej häller
endast i lärofrågor, utan äfven i frågor rörande
kyrklig författning och andra tvistemål, som den
romerske biskopens afgörande påkallades. Vädjande
till honom blef allt vanligare. Möten och kejsare
stadgade till och med, att kyrkliga tvister,
biskopars afsättning m. m. skulle afgöras inför
honom. Dylika tillfällen lemnades ej obegagnade,
och de från Rom utgående dekreten fingo snart
rättsgiltigt anseende. Redan Dionysius Exiguus
(död omkr. 556) upptager en mängd sådana dekret i
sin berömda lagsamling. Roms biskop blef derigenom
alltmer ej blott en genom högre anseende imponerande,
utan ock lagskipande och lagstiftande makt. De
mera framstående metropoliterna (ärkebiskoparna)
satte sig visserligen i det längsta till motvärn
mot Roms anspråk. Men deras motstånd motverkades
och gjordes kraftlöst af biskoparna. Desse fruktade
nämligen mera de mäktige närboende metropoliternas
inflytande än den aflägsne påfvens, hvilken dessutom
klokt skyddade den svagare mot den mäktigare. De
omfattade derför villigt de nya grundsatserna och
medverkade kraftigt till deras antagande. Derigenom
nedsjönko ock ärkebiskoparna snart till blotta
befullmäktigade ombud för den romerska stolen, så
mycket lättare sedan pallium, den ärkebiskopliga
värdighetens och företrädesrättens kännetecken,
endast ur den helige faderns hand kunde erhållas. De
mottagande ej blott förpligtades att hörsamma de af
synoder och påfvar utfärdade stadgar (canones), utan
måste äfven edligen förbinda sig att oinskränkt lyda
alla från Rom utgående föreskrifter. Nordens apostel,
ärkebiskop Ansgar, var den förste, hvilken en sådan
ed affordrades (vid biskopdömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
