Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyttis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undertill. Hufvudets öfre sida upptages till största delen
af en olivbrun, med spetsen framåtriktad fläck. En
rad kedjeartadt hopslingrade, aflångt fyrkantiga,
i allmänhet olikformiga och oregelbundet ordnade,
olivbruna fläckar löper utefter kroppens öfre sida
och fortsättes som en mörk strimma mellan två gula,
långsgående band ända ut i stjertspetsen. Arten
tillhör södra Afrika. – Hieroglyformen, P. sebae,
blir 3,5–6m. lång och är hemma i Afrika från eqvatorn
till 17°-18° n. br. Hufvudets öfre sida upptages af en
mörkbrun eller svartaktig, pilformig fläck. Kroppen
visar på grågulaktig botten brunaktiga, i midten
merendels ljusare fläckar af vexlande form äfvensom
tvärband, hvilka liksom fläckarna på hvardera
kroppssidan utgå från ett mörkt långsband, som
nedtill begränsas af ljusgult. På stjerten saknas
dessa tvärband. De undre delarna äro grågula. –
Liksom boaormarna skildras på ett öfverdrifvit
sätt de till Pythonslägtet hörande arterna för
sin styrka och framställas såsom farliga äfven
för menniskor. Verkliga förhållandet lär vara,
att de endast sällan våga sig på unga muntjakar
och svinhjortar (hvilka äro mindre än våra rådjur)
äfvensom på klippdassar. För öfrigt lifnära de
sig af mindre däggdjur (harar, jordekorrar, råttor
o. s. v.) och foglar, hvarför de i fångenskapen kunna
användas till att förfölja och utrota råttor ombord
på fartyg och i husen. Dessa ormar äro lätta att döda
och försvara sig icke, då de angripas af menniskor
(möjligen om de såras). Infödingarna äta deras
kött, och huden användes till allahanda prydnader
och småsaker. C. R. S.
Pyttis (F. Pyhtää), kustsocken i Viborgs län,
Finland, vid mynningen af Kymmene elf. P. hör till
Kymmene domsaga och härad samt utgör ett imperielt
pastorat af 3:dje kl., Fredrikshamns kontrakt,
Borgå stift. Areal 282 qvkm. Befolkningen, till
öfvervägande delen svensktalande, 3,108 pers. (1885).
A. G. F.
Pyuri (af Grek. pyon, var, och uron, urin),
med., var i urinen, kan komma från njurarna,
njurbäckenet, blåsan, prostata eller urinröret.
F. B.
Pyxis, pyxid (Grek. pyxis, dosa, ask), en rund
eller sexkantig, med lock försedd dosa, i hvilken
det invigda brödet, hostian, förvarades. Dosan var i
äldre tider af trä eller ben; senare användes metall,
ädelstenar eller elfenben som material. Locket
gjordes senare ganska högt, spetsigt, liknande en
tornspira, i hvilket fall pyxiden eller ciboriet,
såsom det då vanligen kallas, försågs med en hög fot,
som påminner om motsvarande del hos kalken. Samma
slags förvaringskärl nyttjades stundom till inrymmande
af reliker.
Påfogelkalkonen. Se Gallopavo.
Påfogelslägtet, Pavo, zool., hör till familjen
fasanartade foglar (Phasianidae) inom hönsfoglarnas
ordning (Gallinae) och foglarnas klass. Hufvudet är
litet och på sidorna naket, saknar köttig kam och
slör samt bär på hjessän en fjäderbuske. Den långa
halsens fjädrar äro af vanlig form. Vingarna äro korta
och rundade, med sjette handpennan längst. Stjerten
är platt och vigglik samt består af 18 pennor, hvilka
äro mycket kortare än dess öfre, med ögonfläckar
försedda täckfjädrar; hela stjerten kan resas upp och
medelst starka muskler utbredas hjulformigt. Tarsen
är längre än mellantån och plåtbetäckt samt bär hos
hannen en sporre. Dithörande arter, som äro hemma i
Ostindien, äro de största bland alla hönsfoglar och
kraftfullt byggda. Sin fulla skönhet erhålla de först
i tredje året. – Vanliga påfogeln, P. cristatus,
har hufvudet, halsen och frambröstet purpurblå, med
guldgrön glans, ryggen guldgrön, metallglänsande,
bröstet och magen svartaktiga, skiftande i grönt,
och de långa stjerttäckarna mot spetsen försedda
med lysande, trefärgade ögonfläckar. Längden utgör
1,1 till 1,25 m. Stjerttäckarna blifva 1,2 till 1,3
m. i längd. Honan, som når blott 95 cm. längd, är
brungrå, med skuldrorna och vingarna delvis spräckliga
af svart och grått, halsen och bröstet gröna, det
senare med hvita fjäderspetsar, och stjerttäckarna
utan ögonfläckar. Denna påfogelart är hemma på
Vestra Indiska halfön och Ceylon, förekommer der
ganska allmänt, somligstädes talrikt, uppträder
ofta i flockar af 30–50 stycken samt bebor skogar och
djungler, hälst i bergiga trakter. Han flyger tungt och
bullrande, springer så mycket bättre och vistas mest
på marken; natten tillbringar han i träd, dit han ock
ofta tager sin tillflykt vid annalkande fara. I många
delar af Indien anses han som en helig fogel, hvars
dödande af infödingarna räknas som ett brott. Också
uppehålla sig i närheten af många hinduiska tempel
talrika flockar af halfvilda påfoglar, hvilkas
vård räknas till presternas skyldigheter, och som
visa sig föga skygga för menniskor, åtminstone för
infödingarna. Påfogeln hemtar sin föda såväl ur
djur- som växtriket, men är mera än andra hönsfoglar
begifven på insekter, maskar och kött; han dödar
(och kanske delvis uppäter) t. o. m. tämligen stora
ormar. Sedan tuppen ruggat och fått sina derunder
förlorade stjerttäckare ersatta af nya, försiggår
parningen, som börjar i April. Äggen äro 8–12–15,
läggas under någon buske och rufvas 28–30 dygn. De
äldre foglarnas kött är föga användbart, ungarnas
deremot förträffligt.
Det är icke kändt när påfogeln först bragtes till
Europa. Under Perikles’ tid (5:te årh. f. Kr.) var
han ännu mycket sällsynt i Grekland. Aristoteles
(4:de årh.) omtalar deremot denna fogel såsom en
öfverallt derstädes vanlig och väl bekant fogel samt
beskrifver honom och hans skötsel noggrant. I Rom var
påfogeln ganska allmän under kejsaretiden. Vitellius
och Heliogabalus läto för sina gäster framsätta stora
fat med påfogelhjernor och påfogeltungor. Under
medeltiden spriddes arten ännu mera i södra Europa
och ända upp i Tyskland, men synes i sistnämnda land
äfvensom i England hafva varit mycket sällsynt ännu i
14:de och 15:de årh. Ingenstädes i Europa är påfogeln
förvildad, utan hålles endast som husdjur, knappast
annat än som prydnad. Påfogelns mest framstående
egenskaper äro stolthet och fåfänga, men derjämte
äfven egenkärlek och hersklystnad, hvarför han i
hönsgårdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
