Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför förr varit officinel under namnen herba
Pulsatillae vulgaris (l. coeruleae), herba venti
l. h. nolae culinariae, men är numera icke i bruk.
O. T. S.
Pulsering. 1. Med., blodkärlens rytmiska rörelse. Se
Puls. – 2. Fys., den itererade vexling mellan det
passiva och aktiva tillståndet, som under vissa
förhållanden uppstår i en jern- eller ståltråd. Om
t. ex. en i salpetersyra neddoppad jerntråd
under ett ögonblick beröres med en positiv metall
(t. ex. koppar), blir den genast aktiv, hvilket
ses deraf att en gasutveckling inträder vid det
berörda stället och fortplantar sig längs med
hela tråden. Denna gasutveckling fortfar dock
endast en kort stund, hvarefter tråden återgår
till fullkomlig passivitet. Men äfven detta
tillstånd är blott af kort varaktighet, i ty att
gasutvecklingen snart å nyo inträder, för att i
sin ordning upphöra och ersättas af det passiva
tillståndet. En sådan pulsering upprepas nämligen
med allt kortare mellantider, tills tråden slutligen
antager ett konstant aktivt tillstånd. I andra fall
kunna pulsationerna i st. f. att påskyndas blifva
allt långsammare och långsammare, hvarvid tråden
slutligen antager en bestående passivitet (se d. o.).
R. R.
Pulshammaren (Franklins rör), fys., består af tvänne
genom ett rör med hvarandra förenade glaskulor,
hvilka till någon del äro fyllda med vatten,
och ur hvilka luften genom kokning utdrifvits före
hopsmältningen. Pulshammarens ändamål är att visa det
inflytande, som trycket har på kokpunkten. Alldenstund
apparaten ej innehåller någon luft, trycker på vattnet
i densamma endast vattenångan, hvilkens tension vid
vanlig temperatur är ganska låg, vid t. ex. 18°
C. endast 15,33 mm., men hastigt stiger med ökad
temperatur. Samlar man derför vattnet i den ena kulan
och omfattar densamma med handen, höjer handens värme
vattenångans tension i denna kula, till följd hvaraf
vattnet kastas öfver till den andra kulan, der ångans
tension är oförändrad, och der börjar vattnet under
det låga trycket att häftigt koka.
Pulslära, sfygmologi (af Grek. sfygmos, puls,
och logos, lära), läran om pulsen (se d. o.) har i
alla tider haft stor betydelse för medicinen. Denna
läras historia kan indelas i tvänne perioder: den
äldre, då man blott med fingret kände på pulsen,
och den nyare, då man med instrument på det nogaste
uppmäter och bestämmer pulsens finaste detaljer. Den
förra perioden går långt tillbaka i tiden, längst hos
kineserna. Redan år 2689 f. Kr. skall konung Hoam-Ty
tillsammans med läkaren Lipe hafva utarbetat en ännu
i Kina gällande pulslära. Man liknade menniskokroppen
vid ett instrument, hvars yttre organ vore så stämda i
samklang med de inre, att man af de förra, t. ex. af
ögonen, tungan, men företrädesvis af pulsen, kunde
sluta till de inre organens tillstånd. Kinesernas
sätt att känna på pulsen, ett oupphörligt sänkande och
höjande af fingrarna, påminner också om klavérspelning
och visade, att det var mer fråga om charlataneri
än om verklig konst. Enligt kinesernas föreställning
äro de båda lifselementen »spiritus» och blod inneslutna
i artererna, hvilka sättas i rörelse genom
pulsarna. Hvarje organ har sin egen cirkulationsbana,
men alla banorna utlöpa antingen vid högra eller
vid venstra handleden, så att man på dessa ställen
kan återfinna alla organs pulsar. Menniskan är
vidare delad i 3 delar: den öfversta räcker till
mellangärdet (diafragma), den mellersta till nafveln,
hvarest den nedersta vidtager. Mot dessa delar
svara trenne olika regioner af radialpulsen. Såsom
mått på pulsens hastighet begagnades ej uret, utan
läkarens egen respiration. I terapien frågade man
mera efter pulsens än efter sjukdomens beskaffenhet,
och hvarje puls hade sitt eget medikament. –
Hos grekerna finnas hjertslagen omtalade redan
i Homeros’ Iliad (XXIV, 461). Arterpulsen omtalas
först af den jämförande anatomiens fader, Demokritos,
under namnet »flebopalia». Hippokrates skänkte ej så
stor uppmärksamhet åt pulsen, som man skulle hafva
väntat. Man har t. o. m. trott, att han icke alls
kände den normala pulsen, och att han med »sfyginos»
menat blott en sjukligt stegrad puls. Emellertid
finnas i hans skrifter så många olika arter af pulsar
angifna, att vi måste anse denne läkarekonstens heros
hafva haft ganska omfattande kännedom om pulsen,
fastän ingen på ett ställe samlad pulslära återfinnes
i hans skrifter. En egentlig pulslära utbildades,
först sedan Praxagoras visat skilnaden mellan arterer
och vener. Han begick dock det misstaget, att han
trodde, att artererna, derför att de efter döden
syntes tomma, äfven under lifvet förde luft (pnevma)
icke blod. Samma misstag upprepades af Erasistratos,
som derigenom orätt förklarade arterernas vågformiga
rörelse. Aristoteles, som var mera anatom än fysiolog,
liknade pulsen vid jordbäfningen, som förorsakades
af »flatus» (gaser). Dessa tiders oriktiga
föreställningar om blodcirkulationen återspeglades
naturligen i pulsläran. I synnerhet stridde man
om orsakerna till arterernas pulsering. Praxagoras
härledde pulsen från en sjelfständig, i artererna
inneboende kraft; Herofilos tillade artererna en
aktiv kraft, som kom från hjertat, men Erasistratos
ansåg pulsrörelsen helt passiv, utgående från
hjertats systole (sammandragning). Galenos deremot
ansåg hjertats diastole (utvidgning) för det aktiva
momentet, hvarvid det i lungorna inandade »pnevmat»
indrogs i hjertat. Den pnevmatiska skolan utbildade
vidare läran om pnevma med mycken spetsfundighet
och uppfann en mängd pulsarter. Under pulsarnas
sammandragning attraherades pnevma från hjertat;
under deras utvidgning fördes pnevma kring i
kroppen. Den starka pulsen bevisade god lifskraft
eller berodde på en stor mängd pnevma. Archigenes
från Apamea, på Trajanus’ tid läkare i Rom, utgaf
ett i forntiden berömdt verk öfver pulsen, hvilket
sjelfva Galenos kommenterat. Han var den förste, som
urskilde den dikrota (af Grek. dis, två gånger, och
krotos, slag) pulsen, hvilken han mycket betecknande
liknade vid hammarens dubbelslag genom återstudsning
från städet. Också tänkte han sig pulsen såsom ett
uppspringande af arteren från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
