Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psalmbok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergarter, som bestå af större, afrundade brottstycken
eller rullstenar, konglomerat. – Psefitstruktur,
konglomeratstruktur. E. E.
Psellos, Michael Konstantinos, bysantinsk lärd, f. i
Konstantinopel 1020, fick sin bildning i Athen och
tillegnade sig sin tids vetande i teologi, juridik,
filosofi, historia, naturvetenskaper och matematik. I
Konstantinopel, hvarest han lärde filosofi, var han
uppburen vid kejsarehofvet och fick hedersnamnet
»fursten bland filosofer». Död inemot 1110. Hans
skrifter utmärka sig för vältalighet och språkets
renhet. Endast ett mindre antal af dem är tryckt,
mest i latinsk öfversättning. Här må nämnas Opus in
quatuor mathematicas disciplinas (tr. 1532; flere
uppl.), Synopsis legum, på jambisk vers (tr. 1632),
De operatione daemonum dialogus (tr. 1577) och De
lapidum virtutibus (tr. 1615).
Pseudisodomum (Lat., af Grek. psevdes, falsk, oäkta;
se f. ö. Opus isodomum i art. Opus), murverk med
omvexlande tjocka och tunna skift.
Pseudo-erysipelas. Se Rosfeber.
Pseudopus. Se Pansarslårna.
Pseudorca. Se Halfspäckhuggareslägtet.
Psevd-, psevdo- (af Grek. psevdes, ljugande,
bedräglig) betecknar i sammansättningar någonting
falskt, oäkta, föregifvet, till sitt utseende eller
sin skenbara funktion bedrägligt.
Psevdartos (af Grek. psevdes, falsk, och arthron,
led), med., falsk ledgång, onaturlig ledgång,
såsom t. ex. då benändarna efter ett armbrott icke
sammanväxa fast, utan endast löst förbindas med
senväf, så att rörlighet, liknande en ledgångs,
uppstår på brottstället. F. B.
Psevdodipteros (af Grek. psevdes, falsk, och
dipteros, se d. o.), »oäkta» dipteral-tempel, der
blott den ena af de omgifvande kolonnräckorna är
fristående, medan den andra ersattes genom från
cella-muren framspringande halfkolonner.
Psevdohypertrofi (af Grek. psevdes, falsk). Se
Förlamning och Muskelsjukdomar.
Psevdo-isidoriska dekretalen (Lat. Pseudo-Isidorus,
af Grek. psevdes, falsk) benämnes en sannolikt inom
den frankiska kyrkan i 9:de årh. utgifven samling af
påfliga bref och kyrkolagar, åt hvilka den berömde
biskopen Isidorus af Sevilla (d. 636) fått låna sitt
namn, men hvilka till en betydlig del icke äro annat
än diktade urkunder. Samlingen utgöres af trenne
afdelningar, af hvilka den första innehåller 50
apostoliska kanones jämte 59 kronologiskt ordnade
oäkta bref af påfvar från Klemens af Rom till
Melchiades (314), en afhandling »De primitiva
ecclesia et synodo nicaena» samt Konstantins oäkta
gåfvourkund. Den andra delen innehåller de grekiska,
afrikanska, galliska och spanska konciliebesluten. Den
tredje åter utgöres af påfvarnas dekretal från
Sylvester till Gregorius II (d. 731), bland hvilka 35
äro bevisligen oäkta. Stoffet till de oäkta styckena
har författaren tagit från Cassiodorius’ och Rufinus’
kyrkohistoriska verk, från Vulgata, kyrkofädernas
skrifter, den teologiska literaturen intill 9:de årh.,
de äkta dekretalen och konciliebesluten, från de s.
k. Capitula Angilrami (biskop i Metz) samt från
de romerska rättssamlingarna. – Beträffande tiden
för affattandet, torde den åsigten numera anses
öfvergifven, som förlägger densamma till slutet af det
7:de eller första början af det 8:de årh. Författarens
tydliga begagnande af 829 års Paris-koncilium
samt det faktum att de falska brefven i synodens i
Chiersy akter först år 857 uttryckligen omnämnas,
äfvensom åtskilligt annat gifva otvifvelaktigt vid
handen, att den psevdo-isidoriska samlingen kunnat
fulländas först år 851 eller 852. Hvad åter angår
orten för affattningen, peka flere antydningar på
vestra Franken och särskildt diecesen Reims. Såsom
författare har på senare tider uppgifvits ärkebiskopen
Autkar af Mainz. Sannolikast torde dock vara, att man
icke får anse en bestämd person såsom författare. Att
det hela är ett groft bedrägeri torde vara uppenbart,
enär t. ex. påfvarna från 2:dra årh. i samlingen
begagna uttryck, som bevisligen först i 6:te
århundradet upptogos i den kristna kyrkan. Härtill
kommer ock en mängd kronologiska misstag. Då samlingen
ofta lidit af tillsatser och förändringar, förefinnes
den icke längre ren i någon för handen varande
kodex. De bästa upplagorna äro Merlins (Paris 1523;
omtryckt i Köln 1530) samt den kritiska upplagan
af Hinschius: »Decretales pseudo-isidorianae
et Capitula Angilrami» (1863). Den sistnämnde
behandlar i ett synnerligen värdefullt företal
de kritiska frågorna på ett uttömmande sätt. –
Ursprungliga syftet med den ifrågavarande samlingen
torde hafva varit att söka framhålla och utvidga
biskoparnas och särskildt den romerske biskopens
rättigheter samt att skydda biskoparna dels mot
metropoliternas, dels mot statens öfvergrepp. Derför
villa författaren – säger Hinschius – gifva icke
blott en collectio af kyrkliga källor, utan äfven
decreta quaedam för att återställa den förvirrade
status ecclesiae. Icke dess mindre torde det vara
en sanning, att det romerska påfvedömet i och
för sig dragit den hufvudsakligaste vinsten af den
psevdo-isidoriska dekretalsamlingen. Visserligen har
man öfverskattat nämnda samlings inflytelse, då man
betraktat densamma såsom den egentliga grundvalen för
hela det medeltida påfvedömets storhet och antagit,
att denna samling förutan skulle ingen Gregorius VII
eller Innocentius III hafva funnits till. Påfvedömet
skulle tvifvelsutan hafva genomlupit sin bana,
äfven om ingen »Pseudo-Isidorus» uppstått. Men denne
förkortade vägen till målet samt vållade, att allt
med mindre uppseende inlänkades i den nya ordningen,
som åsyftade kyrkans enhet. Hans lagar gåfvo åt
påfvarnas anspråk en fasthet och säkerhet, som de annars
ej på länge skulle hafva ernått, och undertryckte i
förväg mången opposition, som annars säkerligen icke
uteblifvit. Pseudo-Isidorus’ väsentliga betydelse kan
derför med skäl sägas hafva varit den att han bibragt
påfve och prelater, furstar och folk öfvertygelsen om
att den makt, hvartill påfvedömet småningom uppsvingat
sig, var urgammal samt redan från första seklet
färdig och afslutad och derför också oantastlig.
J. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
