Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prokop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
propretorer (se Pretor). Dessa hade äfven
militäriskt befäl.
R. Tdh.
Prokop (Procopius), namn på två böhmiska anförare
för taboriterna under husitkrigen. – 1. Andreas
P., med tillnamnen den store och den skallige,
f. i Böhmen omkr. 1380, studerade vid Prags
universitet, gjorde vidsträckta resor i Europa och
lät derefter prestviga sig samt blef munk. Vid
utbrottet af husitkrigen (se Husiter) ställde han
sig under Ziskas fanor och steg snart till kaptens
grad. Efter Ziskas död vald till högste härförare
af taboriterna, eröfrade P. 1425 flere af sachsarna
besatta orter, slog i grund en tysk här vid Aussig
d. 16 Juni 1426, dref s. å. österrikarna ur Mähren
och besegrade d. 2 Aug. 1427 en ny tysk korstågshär
vid Mies. Derefter störtade han de moderate husiterna
(calixtinerna), tog Prag i besittning och företog
under de följande åren fruktansvärda plundringståg
in i Sachsen, Schlesien och Ungern. På inbjudan
af det medlande kyrkomötet i Basel infann P. sig
derst. 1433. Då emellertid de ingångna kompaktaten
icke tillfredsställde honom och hans taboriter,
vände han sig mot calixtinernas hufvudort, Pilsen,
men besegrades nära Böhmisch-Brod af dem och de
kejserlige d. 30 Maj 1434 samt ljöt frivilligt döden
i drabbningen. – 2. P., med vedernamnet den lille,
kämpade sedan 1427 såsom den föregåendes underanförare
och delade dennes öde i slaget vid Böhmisch-Brod.
Prokopios från Caesarea i Palestina, en af den
bysantinska literaturperiodens mest framstående
skriftställare, lefde i förra delen af 6:te
årh. e. Kr. I egenskap af sekreterare och rådgifvare
åtföljde han fältherren Belisarius på hans fälttåg och
upphöjdes sedan till höga statsämbeten, bl. a. till
prefekt öfver Konstantinopel, men afsattes år
562 från denna plats och dog kort derefter. Han
efterlemnade tre historiska arbeten, alla behandlande
tilldragelser från hans egen tid och hufvudsakligen
grundande sig på egna iakttagelser. Det vigtigaste
bland dessa, med titeln Ton kath’ havtón historión
(Samtidshistoria), gifver en i 8 böcker affattad
klar och åskådlig skildring af Östromerska rikets
krig mot perser, vandaler och östgoter. Af hans
båda andra verk, Perí ktismáton (De aedificiis)
och Anekdota (Historia arcana), innehåller det
förra en panegyrik öfver kejsar Justinianus från
synpunkten af hans i olika delar af det vidsträckta
riket fullföljda byggnadsverksamhet, det senare
en starkt färglagd teckning af hofdespotismen och
andra missförhållanden. P:s stil är korrekt, delvis
elegant och bildad efter attiskt mönster. Af särskild
betydelse för Norden är P., emedan han är den förste
skriftställare, som meddelar närmare upplysningar om
Skandinaviska halfön och dess innevånare. Förnämsta
upplagan af hans samtliga skrifter är utgifven af
Dindorf i »Corpus scriptorum historiae byzantinae»
(1833–38). A. M. A.
Prokopovitj [prakapå’vitj], Feofan, rysk prelat,
statsman, född 1681, var en fattig borgareson från
Kiev. Han studerade såsom yngling i polska skolor
och i Rom samt anställdes
efter hemkomsten såsom lärare i poesi vid
den teologiska akademien i sin födelsestad. Han
lyckades ådraga sig Peter I:s uppmärksamhet genom den
glödande fosterlandskärlek hans vältalighet andades,
såväl då fäderneslandet var i fara vid svenskarnas
invasion som efter dess seger vid Poltava. Han
följde tsaren på tåget mot turkarna 1711, utnämndes
till klosterföreståndare i Kiev och akademirektor,
kallades 1715 till Petersburg, vigdes 1718 till
biskop i Pskov, utnämndes 1720 till ärkebiskop i
Novgorod och insattes s. å. såsom vice ordförande
i den då nyss bildade öfverstyrelsen för kyrkan,
Heliga synoden, hvars ledning nästan helt och hållet
öfvergick i hans händer. Han slöt sig fullkomligt till
Peters politiska system och arbetade för detsamma
såväl i sina predikningar som i en mängd tryckta
skrifter. Åt honom uppdrogs bl. a. att författa 1721
års »andliga reglemente» och 1724 års kungörelse om
klosterlifvets förbättring. I Pravda voli monarsjej
(»herskareviljans rättfärdighet», 1722) försvarade
han den oinskränkta suveräniteten, framförallt i
frågan om valet af en efterträdare. Samma absolutism
var hans ideal äfven på det kyrkliga området, och
han förföljde sina medtäflare bland biskoparna,
hvilka han öfverträffade såväl i makt som i grundlig
lärdom, och hvilka hatade honom, emedan han ej ryggade
tillbaka för en ifrågasatt reduktion af kyrkogodsen
eller tvekade att bryta en lans för läran om
rättfärdiggörelsen genom tron. (Det parti han i vissa
fall tog för Luther emot katolska och ryska författare
ådrog honom beskyllningen för lutheranism.) P. bidrog
kraftigt till att försäkra Katarina I om kronan
(1725), men efter Peter II:s tronbestigning (1727)
trängdes han ifrån allt deltagande i statens värf,
hvarjämte hans skrifter konfiskerades. När vid Annas
tronbestigning (1730) det under Peter II mäktiga
»öfversta hemliga rådet» sökte införa en konstitution,
afsedd att lägga makten i rådets händer, sällade
P. sig till försvararna af kejsarinnans oinskränkta
makt och ställde sig i spetsen för Heliga synodens
opposition emot rådet. P. dog 1736.
Prokreera (Lat. procreare), framalstra, afla, skaffa
till verlden. – Prokreation, fortplantning,
aflande.
Prokris. Se Kefalos.
Prokrustes (Grek., »utsträckaren», »uthamraren»),
tillnamn på en i den grekiska fornsagan omtalad
grym rof vare, Damastes eller Polypemon, som
vistades i närheten af Elevsis i Attika och
lade alla främlingar, som föllo i hans händer,
på ett slags sträcksäng för att utsträcka dem, om
de voro för korta, men afhugga dem, om de voro
för långa i förhållande till sängens mått. Han
dödades af Thesevs. – Bildligt nyttjas stundom ordet
prokrustesbädd (-säng) för att beteckna dels en
åtgärd, hvarigenom någon saks storlek på ett våldsamt
eller onaturligt sätt förändras, dels i allmänhet en
ytterligt pinsam belägenhet. A. M. A.
Prokura (Ital. procura, af Lat. pro, för, och cura,
vård, bestyr, förvaltning), jur., uppdrag, som en
köpman meddelar åt annan person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
