Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Profetera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hedersledamöter förklarades »personer, som begått någon
stor, himmelsskriande dumhet». Ett slags fortsättning
af Pro joco var det 1816 stiftade sällskapet Gröna
rutan.
Pro jure et populo, Lat., »för rätt och folk», ett
af konung Sigismunds (af Sverige och Polen) valspråk.
Prokansler. Se Kansler.
Prokesch-Osten [å’sten], Anton von, grefve,
österrikisk statsman, resande och skriftställare,
f. 1795, deltog 1814–15 i kriget mot Frankrike
såsom ordonnansofficer hos ärkehertig Karl, innehade
sedermera en kortare tid professorsstolen i matematik
vid kadettskolan i Olmütz, men återvände snart
till den militära banan. Efter en längre resa
i offentligt uppdrag till Turkiet, Mindre Asien,
Syrien och Egypten (1824–27) blef han major i marinen
och generalstabschef vid amiral Dandolos flottilj,
i hvilken egenskap han förmedlade flere vigtiga
öfverenskommelser med turkiska och egyptiska
myndigheter, särskildt med Muhammed Ali. 1830
upphöjdes han i adligt stånd som »Ritter von Osten»
(hans ofrälse namn var Prokesch), skickades som
särskildt sändebud till Rom 1832 och följande år
som internuntius till Alexandria för att bilägga
stridigheterna mellan Muhammed Ali och Porten. Under
åren 1834–49 var han österrikisk minister i Athen
och 1849–52 i Berlin samt avancerade under tiden
till generalmajor (1843) och fältmarskalklöjtnant
(1848). Han blef 1853 »praesidialgesandter»
vid förbundsdagen i Frankfurt, friherre (1855),
ambassadör i Konstantinopel (1855–71) och
fälttygmästare (1863). Efter erhållet afsked
(1871), då han upphöjdes i grefligt stånd,
bosatte han sig i sin fädernestad Graz. Död
i Wien 1876. – P.-O:s historiska och politiska
skrifter, i synnerhet de om Orienten, utmärka sig
för ett rikt och intressant innehåll, liflig stil,
skarp blick och frimodig öppenhet i bedömandet af
personer och förhållanden, men hans för sin tid och
samhällsställning ovanligt frisinnade uppfattning,
enligt hvilken folkets välfärd utgjorde den förnämsta
måttstocken i alla politiska frågor, skaffade honom
många motståndare. – Af hans många arbeten må nämnas
Erinnerungen aus Aegypten und Kleinasien (3 bd,
1831), Das land zwischen den katarakten des Nil
(1832), Denkwürdigkeiten aus dem Orient (3 bd,
1837), Geschichte des abfalls der griechen vom
turk. reiche (2 bd, 1852; med 4 bd diplomatiska
bilagor 1867) samt historiska, arkeologiska och
numismatiska uppsatser i vetenskapsakademiernas
i Wien och Berlin handlingar. Hans son Anton
(f. 1837) har genom flere arbeten (Zur geschichte
der orientalischen frage, 1877, o. a.) förvärfvat
sig ett aktadt namn som skriftställare.
H. A.
Proklama (af Lat. proclamare, utropa, kungöra),
offentlig stämning å borgenärerna i en konkurs
att å viss dag anmäla och bevaka sina fordringar,
årsstämning. – Proklamation, offentligt och högtidligt
tillkännagifvande, upprop (af ett statsöfverhufvud
till nationen, af en general till armén o. s. v.). –
Proklamera kungöra, utropa (t. ex. republiken).
Proklos (Lat. Procles), sagokonung i Sparta. Se
Eurysthenes.
Proklitika (af Grek. proklinein, böja sig fram)
kallar filologen G. Hermann sådana ord, som blifvit
tonlösa derigenom att de kastat sin ton på det
följande ordet. Jfr Enklitika.
Proklos (Lat. Proclus), ny-platonsk filosof,
f. i Konstantinopel omkr. 411, d. 485, efterträdde
sin lärare Syrianos såsom filosofisk föreläsare i
Athen, lefde ett asketiskt lif och offrade mycket
på välgörenhet samt sökte återupplifva grekernas
hedniska gudatro gentemot kristendomen. P. förenade
stort dialektiskt skarpsinne med entusiastisk vördnad
för olika religioners myter och kult. Han sökte genom
en yttre bearbetning sammansmälta ny-platonismen och
den äldre grekiska bildningens resultat till ett stort
sammanhängande system samt utvecklade en i de minsta
enskildheter genomförd lärobyggnad, i hvilken ett
tredelningsschema är förherskande. P. satte tron öfver
tänkandet, men hans högsta mål låg utanför all positiv
religion, i den mystiska föreningen med gudomen. Genom
sin sträfvan att spekulativt rättfärdiga hedendomens
öfvertro öppnade han ett vidsträckt spelrum för
demonologien och teurgien. P. är den grekiska
filosofiens »skolastiker». Hans arbeten utöfvade
ett oberäkneligt inflytande, i det att de för
ett årtusende framåt bestämde den vetenskapliga
metoden (hos araberna och medeltidens kristna
tänkare). P. skref äfven matematiska och astronomiska
arbeten samt vackra hymner. Af hans skrifter hafva
de flesta gått förlorade; de återstående äro utgifna
af V. Cousin (i 6 bd, 1820–27; 2:dra uppl. 1864)
och af F. C. Kreuzer (4 bd, 1821–25).
Prokne, Grek. hjeltes. Se Filomele.
Prokonsul (Lat. proconsul), fornromersk
ämbetsman. Ursprungligen, då Roms område var helt
obetydligt, lät konsulernas befäl i krig förena sig
med deras ämbetsverksamhet i staden. Men alltefter
som samhället utvidgades, fick den seden insteg
att högre myndighet utom Rom ofta uppdrogs åt män,
som egentligen icke egde att för året utöfva något
ämbete, hälst på det sätt att ämbetsmyndigheten
förlängdes. Sålunda blef det vanligt, att en
konsul efter slutet af sitt ämbetsår bibehöll
befäl med konsuls rang (pro consule), och äfven
oberoende deraf fick stundom den ene eller andre
uppdrag att leda ett krig pro consule eller pro
praetore. Deraf utbildades småningom provinsstyrelse,
så att särskildt pretorerna efter år 149 f. Kr.,
sedan de ett år utöfvat sitt ämbete i Rom, sändes
till provinserna och sedermera konsulerna efter sitt
ämbetsår – sedan år 52 f. Kr. först 5 år derefter
– afgingo såsom ståthållare till de provinser, som
tilldelats dem. Prokonsul blef nu ett slags stående
namn för en ståthållare, hvilken i laga ordning fått
sitt imperium. Under kejsaretiden deremot förvaltades
endast de senatoriska provinserna af s. k. prokonsuler
– dels f. d. konsuler, dels f. d. pretorer – hvilka
icke hade annat än civil myndighet och domaremakt,
de kejserliga åter i regeln af kejsarens legater med
pretorisk rang, således ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
