Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preposition ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ännu länge icke vågade företaga en sådan
tillsättning utan inhemtande af consensus
ecclesiae. – Angående de äldstes institution inom
den reformerta kyrkan se Presbyterialförfattning.
J. H. B.
Presbyterialförfattning (se föreg. art.) kallas
den kyrko-ordning, som inom den reformerta
kyrkan i allmänhet (med undantag af den engelska
episkopalkyrkan) gjort sig gällande. De allmänna
grunddragen af denna synodala författning kunna sägas
vara följande, a) Kristus är ej blott den osynliga
kyrkans hufvud, utan han är tillika öfverhufvudet och
den ende rättmätige regenten för hela den synliga
kyrkan på jorden. Att upphöja en påfve eller en
verldslig furste till kyrkans öfverhufvud är att
störta Kristus från hans tron och uppsätta en menniska
på densamma. En fullständig skilnad bör derför göras
mellan staten, som styres af menniskor, och kyrkan,
hvars egentlige styresman är Kristus allena. – b)
Kristus utöfvar detta sitt regemente öfver kyrkan
genom vissa honom underordnade ämbetsmän. Desse äro
(enligt 1 Tim. 5: 17) af tvänne slag, nämligen
lärande äldste, eller predikanter, hvilka hafva
nådemedlens förvaltning sig anförtrodd, och äldste
i inskränktare bemärkelse, eller styrande äldste,
hvilka deltaga i kyrkostyrelsen och själavården,
utan att det dock tillkommer dem att offentligen
predika eller förvalta sakramenten. – c) För
utöfvandet af kyrkostyrelsen sammanträda de lärande
och styrande äldste enligt den i den presbyterianska
kyrkan gällande synodalordningen till möten eller
sammankomster för större eller mindre delar af
kyrkan, af hvilka möten de mindre (lägre) alltid
äro underordnade de större (högre), som omfatta
större distrikt af kyrkan. Inom den skotska kyrkan,
der den presbyterianska synodalordningen synes
hafva vunnit sin högsta utbildning, utgöras de
hvarandra underordnade mötena af 1) Församlingsrådet
(kirksession), som omfattar en enskild lokalförsamling
samt utgöres af församlingens pastor och de styrande
äldste inom samma församling. 2) Presbyteriet, som
omfattar ett mindre antal församlingar (ungefärligen
motsvarande ett kontrakt i den svenska kyrkan) och
utgöres af en lärande och en styrande äldste från
hvarje församling. Hvarje presbyterium eger att inom
sin krets af församlingar vaka öfver lärans renhet,
gudstjenstens behöriga firande och kyrkoegendomens
förvaltning, äfvensom att utöfva kyrkans tukt, utvälja
och ordinera hennes ämbetsmän samt från innehafvande
ämbete afsätta dem, som gjort sig ovärdiga att
dervid längre bibehållas. 3) Provinsialsynoden, som
omfattar en hel provins (motsvarande ett stift inom
den svenska kyrkan) och utgör en sammanfattning af
provinsens alla presbyterier. Provinsialsynoderna ega
att inom sitt vidsträcktare område dels öfvervaka de
lägre myndigheternas kyrkostyrelse, dels upptaga och
afdöma från dem hänskjutna mål. 4) Nationalsynoden
l. generalförsamlingen, som omfattar hela landets
kyrka och är sammansatt af landets samtliga
presbyterier. Vid generalförsamlingen behöfva dock
ej alla medlemmarna af de underordnade
presbyterierna infinna sig, utan endast ombud från
desamma. Öfver de särskilda landens nationalsynoder
står slutligen, enligt den presbyterianska teorien,
det ekumeniska mötet, som omfattar hela kyrkan på
jorden. – d) Då Kristus uteslutande styr sin kyrka
genom de af honom förordnade och högtidligen invigde
ämbetsmännen, så har den öfriga delen af församlingen
ingenting att beställa med kyrkostyrelsens
angelägenheter. En naturlig följd deraf är, att
de presbyterianska ämbetsmannakollegierna vid
inträffande ledigheter komplettera sig sjelfva. I
vissa delar af den presbyterianska kyrkan ega dock
församlingarna rättighet att välja sina predikanter
och öfriga äldste, ehuru alltid med den inskränkning
i valrätten, att vederbörande myndigheter kunna
underkänna valet, om det fallit på någon, som pröfvas
vara mindre passande för den ifrågavarande sysslan.
J. H. B.
Presbyterianer kallas de af den reformerta
kyrkans anhängare, som antagit den
s. k. presbyterialförfattningen (se
d. o.) hufvudsakligen efter Calvins
mönster. Presbyterianismen har sin hufvudhärd inom
den skotska kyrkan, som i den första och den andra
»disciplinboken» (af år 1560 och 1575) genomfört den
presbyterianska kyrkoförfattningen i dess fullaste
konseqvens. Vid tillämpningen af nämnda system har
dock denna kyrka sönderfallit uti trenne särskilda
kyrkosamfund, nämligen den skotska statskyrkan, den
skotska frikyrkan och den förenade presbyterianska
kyrkan i Skotland, hvilka skilja sig från hvarandra
hufvudsakligen i frågan om uppfattningen af kyrkans
och statens inbördes förhållande till hvarandra,
särskildt beträffande kyrkans underhåll af staten.
J. H. B.
Prescot, stad i engelska grefskapet Lancaster,
13 km. ö. om Liverpool, vid jernvägen
Liverpool–Wigan–Manchester–Leeds. 6,419
innev. (1881). Tillverkning af ur och urmakareverktyg.
Prescott, stad i canadiska provinsen Ontario,
vid S:t Lawrencefloden, öfver hvilken en stor
jernvägsbro leder öfver till Ogdensburgh i staten New
York. 3,000 innev. (1881).
Prescott, William Hickling, amerikansk
historieskrifvare, f. i Salem, Massachusetts, d. 4 Maj
1796, studerade vid Harvards universitet åren 1811–14
och egnade sig derefter åt juridiken, men förlorade
vid denna tid genom en tillfällighet sitt ena öga,
under det att synförmågan på det andra i sammanhang
dermed blef försvagad. Han måste derför öfvergifva den
juridiska banan. Efter en vistelse på Azorerna samt
i mellersta och södra Europa (1815–17) gifte P. sig
1820 och slog sig på literära sysselsättningar. Sedan
han gjort omfattande studier i engelska, franska,
italienska och spanska literaturen, började han 1826
att arbeta på sitt första stora verk, The history
of the reign of Ferdinand and Isabella (2 bd 1838;
»Spaniens historia under Ferdinand och Isabella»,
1859–60). Derpå följde The history of the conquest of
Mexico (3 bd 1843; utkom 1863 i två olika öfvers. på
svenska), som, lika utmärkt genom, stil och innehåll,
befäste författarens literära anseende. Hans History
of the conquest of
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
