Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Filip II 1580 annekterat det efter sin korta
glänsande storhetstid till bedröf1ig hjelplöshet
nedsjunkna Portugal, blef det också slut med
oberoendet på det andliga området: det spanska
inflytandet blef alltmer öfverväldigande, den
portugisiska poesien sjönk ned till en svag skugga
af den spanska. Glömmande sitt eget modersmål,
diktade de portugisiske skalderna på spanskt
språk; och äfven sedan Portugal återvunnit sin
politiska sjelfständighet, fortfor slafveriet på det
literära området, och missriktningarna i 1600-talets
spanska poesi (formalism och bombastisk gongorism)
framträda kanske ännu bjärtare hos de portugisiske
imitatörerna. Francisco Rodrigues Lobo, som
florerade i början af 1600-talet, visar dock i sin
lyrik (mest i den bukoliska arten) reminiscenser från
den föregående tidens renare poetiska traditioner,
ehuru äfven hans dikter ofta lida af effektsökeri
och öfverdrifvet bildprål. Francisco Manoel de Mello
(1611–65) var periodens siste lyriker af större
betydenhet. Fast han ingalunda häller var fri
från tidens lyten, utmärka sig dock särskildt hans
sonetter genom djupare poetisk känsla och finhet i
uttryck. Mera representant för tiden är Manoel de
Faria e Sousa (d. 1649), som skref omkr. 400 sonetter
på spanskt språk och i gongoristiskt manér. En
föreställning om den allmänna arten af 1600-talets
portugisiska poesi och dess djupa förfall får man af
ett mot midten af århundradet under den pompösa titeln
»A fenix renascida» publiceradt urval af poesier,
der tankarnas ömkliga sterilitet förgäfves söker
dölja sig bakom prunkande bilder och bombast, samt
af de då, efter mönstret af 1500-talets italienska,
bildade »akademiernas» dödfödda foster (Academia dos
Generoses, till hvilken t. o. m. Manoel de Mello
hörde, Academia dos Singulares, stiftad 1663,
o. a.). Slutligen må erinras om en del mystiska
diktare från denna tid, hvilka i de mest hyperboliska
bilder och med ytterligt pedanteri sjöngo om den
gudomliga kärlekens qvinta essentia. Antonio das
Chagas, Bernardo Ferreira de Lacerda m. fl. excellerade
i denna genre, der man snart icke nöjde sig med
lyrikens former, utan äfven, såsom Manoel Thomaz,
Francisco Lopes m.fl., ur helgenens lif hemtade
stoff till formliga epos i heroiskt versmått. Under
16:de årh. fullföljdes med stor ifver den af Camões
på ett så glänsande sätt öppnade episka banan. Men
dessa eftercamonianska epiker åstadkommo blott kalla,
ihåliga sånger utan lif och hänförelse, såsom ju också
var att vänta under denna förnedringens tid. Jeronimo
Corte Real (1540–93) skref tre långa epopéer, bland
hvilka ett på spanska (det minst misslyckade är
»Naufragio de Sepulveda» i 16 sånger). Vidare märkas
bland många andra Francisco de Andrade, Jeronimo
Brandão och Vasco Mousinho de Quevedo, hvars »Affonso
Affricano» nämnes med något erkännande. Det 17:de
århundradets epiker hemtade sina ämnen företrädesvis
ur Frei Bernardo de Britos historiska verk »Monarchia
lusitana», som behandlar Lusitaniens hela sagohistoria
alltifrån Ulysses (Lisboa =
Ulyssipolis!). Så skref Gabriel Ferreira de Castro en
»Ulyssea», Antonio Sousa Macedo en »Ulissipo»
etc. Äfven den ofvannämnde Rodrigues Lobo skref
ett epos, »O condestable de Portugal» (1610), i
20 långa poesilösa sånger. Den dramatiska poesien,
som i Spanien nådde en så utomordentlig utveckling,
förkrymptes i Portugal redan i sin knoppning,
och den port. teaterns fader, Gil Vicente
(d. 1557), blef olyckligtvis en fader så godt som
utan ättlingar i sitt eget land, om han också för
den spanska dramatiken eger stor betydelse och
på denna grund äfven kan anses intaga en plats i
verldsliteraturen. Men i den portugisiska literaturen
står Vicente, liksom Camões, isolerad. Hans förebild
är spanioren Juan del Encina, och om hans stycken
från dramatisk synpunkt än äro otympliga och
medeltidsartade, visa de dock ej ringa utveckling
utöfver Encinas ståndpunkt. Han skref hvad han sjelf
kallade autos (religiösa stycken), comedias (i
mysteriemanér med ansats till intrig), tragicomedias
(bl. a. »Amadis da Gaula») och farcas (med ämnen ur
hvardagslifvet, stundom burleskt hållna) till ett
antal af omkr. 40, af hvilka en stor del på spanska
eller omvexlande portugisiskt och spanskt språk. Hans
stycken synas icke hafva uppförts offentligt, utan
blott inför hofvet. Bland hans få efterföljare inom
lustspelet, hvilka för öfrigt snart fingo att kämpa
mot trångbröstad censur och inqvisition, var äfven
Camões, som skref tre comedias. Under förra delen
af 16:de årh. gjordes också ett försök att införa
det klassiska renaissancedramat i Portugal, hvilket
dock ej häller vann någon framgång. Sá de Miranda
författade tvänne komedier på prosa, imiterande
Terentius och Plautus, och Antonio Ferreira skref en
tragedi, »Inez de Castro», på orimmad vers och med
körer, samt två komedier i renaissancemanér. Efter
dessa resultatlösa ansatser under början af perioden
fylldes snart den portugisiska teatern helt och
hållet af den spanska dramatiken, och det enda mera
originella, som producerades, var korta folkstycken
(entremeses), af hvilka vid midten af 17:de årh. en
samling utgafs af Manoel Coelho Rebello under titeln
»A musa entretenida de varios entremeses». Om den
prosaiska skönliteraturen under denna period är
icke mycket att säga. Under 1500-talet florerade
riddareromanerna, hvilkas urtyp »Amadis de Gaula»
torde vara af spanskt och ej, såsom ofta påståtts,
af portugisiskt ursprung. Hela arten fick för
öfrigt icke samma intensiva utveckling i Portugal
som i Spanien. Francisco Moraes de Braga (d. 1572)
har uppgifvits såsom författare till den 1567
på portugisiska utgifna romanen »Palmeirim
de Inglaterra», men man har en äldre spansk
upplaga, der spanioren Luis Hurtado angifves
såsom författare. Dess senare fortsättningar
hafva dock skrifvits af portugiser, 4:de och 5:te
delarna (de sista) af Fernão Alvares do Oriente
(f. omkr. 1540). Andra portugisiska författare inom
arten äro Jorge Ferreira de Vasconcellos (d. 1587),
som skref »Memorial das proezas da segunda tavola
redonda», och historieskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
