Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugisiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mönster, till början af 16:de årh.; 3:dje per.,
klassisk renaissancediktning under italiensk-spanskt
inflytande, urartande till formalism och förfall,
till början af 18:de årh.; 4:de per., förfallet
fortfar, franskt-klassiskt inflytande, till början
af 19:de årh.; slutligen, såsom en 5:te per.,
innevarande årh. – 1:sta perioden. Medeltidens
portugisiska poesi var alltigenom en konstlad
hofpoesi och idkades inom konstälskande furstars
hofkretsar. Der odlades ensidigt lyriken, och detta
en lyrik, som var främmande till såväl form som
anda, lånad från de provençalske trubadurerna och
senare äfven modifierad efter spanska mönster. Man
kan sålunda säga, att Portugal under medeltiden
icke egde någon nationel literatur. Den äldsta i
provençalskt manér diktande hofskolan, som torde
gå tillbaka till 12:te årh., blomstrade under det
13:de samt nådde sin höjdpunkt under konung Dionysius
(1279–1325) och hans söner. De äldsta bevarade äkta
minnesmärkena af denna portugisiska trubadurpoesi äro
tre hvarandra kompletterande handskrifna visböcker
(cancioneiros) af hvilka en förvaras i Vatikanen
(kallad »Cancioneiro da Vaticana» l. »Canc. del
Rei D. Diniz», utg. diplomatiskt af Monaci, Halle
1875, och kritiskt af Braga, Lissab. 1878), en i det
kungl. Ajudabiblioteket i Lissabon (»Canc. da Ajuda»
l. »Canc. do collegio dos Nobres», äfven »Canc. do
conde Barcellos», delvis utg. af Stuart, Paris 1823,
och af Varnhagen, Madrid 1849), under det den tredje
eges af en privatperson (»Canc. Colocci-Brancuti»,
utg. af Molteni, Halle 1880). Dessa visböcker gifva
oss namnen på omkr. 300 diktare från denna tid, de
fleste af adligt stånd. Men äfven en och annan förmåga
af ringare börd upptogs i de vittra hofkretsar,
som slöto sig kring furstarna, enkanneligen konung
Dionysius och hans naturlige son Dom Pedro, grefve
af Barcellos, hvilka båda också sjelfva idkade vitter
idrott. Bland massan af dessa hofpoeters konstmässiga
produktioner i provengalsk form förekommer emellertid
äfven en del stycken af en alldeles egendomlig och
påtagligen folklig art, hvaraf än i dag tydliga spår
förefinnas i folkpoesien, särskildt i Galicien. Denna
ansats till nationel diktning blef dock utan alla
följder. Från denna äldsta tid föreligger äfven
en samling af öfver 400 sånger till den heliga
Jungfrun på gammalgaliciskt språk (hvilket, om ock
ej identiskt med gammalportugisiskan, dock endast
obetydligt afvek derifrån; bland de portugisiske
hofpoeterna voro också flere galicier). Såsom deras
författare uppgifves Alfons X af Kastilien (d. 1284),
och af dem finnas tre ännu ej utgifna handskrifter
(i Escorial och Toledo). Äfven konung Dionysius’
närmaste efterföljare voro skaldekonsten bevågna,
och hofvet blef fortfarande den vittra idrottens
medelpunkt. Man känner ett fragment af en episk
sång om Alfons IV:s seger öfver morerna vid floden
Salado, och Peter I (1357–67) var sjelf skald. – Vid
denna tid börjar emellertid den portugisiska poesien
alltmer röna inflytande från broderlandet, och det
blir detta spanska inflytande, som karakteriserar
den 2:dra perioden. Poesien dväljes
fortfarande vid hofvet, och den poetiska traditionen
från det första burgundiska konungahuset upptages
af det andra, från Peter I:s oäkta son Johan I
härstammande. Konung Edvard (1433–38), hans broder
infanten Dom Pedro och dennes liknämnde son, den
berömde konnetabeln (d. 1466), voro alla framstående
idkare och beskyddare af skaldekonsten, som sedan
också högeligen gynnades af konungarna Johan II
(1481–95) och Emanuel (1495–1521). Den af den
senares kammarherre Garcia de Resende (1470–1554),
som sjelf också var poet, till monarkens förströelse
kompilerade och 75 diktarenamn innehållande visboken
»O cancioneiro geral» (tryckt i Lissab. 1516) gifver
en totalbild af den poetiska produktionen i Portugal
under 15:de årh. Det spanska inflytandet visar sig
tydligt i denna diktsamling, och många af 1400-talets
portugisiska skalder öfvergåfvo t. o. m. sitt
modersmål och diktade på spanska, såsom sedermera blef
fallet under ett par århundraden. Den portugisiska
prosan under denna tid har icke mycket estetiskt
värde. Med förbigående af några legender och asketiska
afhandlingar må blott erinras om konung Edvards
moralisk-politiska traktat »O leal conselheiro» och
krönikeliteraturen, som då började uppblomstra. Såsom
mer framstående stilister inom denna art nämnas
Fernão Lopes (d. 1451), Gomes Eannes de Azurara (1420–73)
och Ruy de Pina (1440–1523).
I Resendes »Cancioneiro» förekomma också trenne
diktare, som äro att föra till den nu inträdande
3:dje perioden och kunna anses vara den nya tidens
banérförare. Cristoval Falcão, författare till den
vackra eklogen »Crisfal», och Bernardim Ribeiro (1475–
omkr. 1554), som skref 7 ekloger i nationel art och
är ännu mer bekant genom sin herderoman »Menina e
Moça», äro grundläggarna af dessa båda i Portugal
sedermera så ifrigt odlade arter. Den tredje,
Sá de Miranda (1495–1558), införde i Portugal
den italienska renaissancens form och anda samt
utvecklade en stor poetisk verksamhet (canções i
nationel art, sonetter, epistlar, ekloger etc., af
dem en del på spanskt språk). Den klassiska smakens
seger påskyndades af Antonio Ferreira (1528–69),
som var än mindre sjelfständig än Sá de Miranda,
men dock alltid skref på sitt modersmål. Efter
dessa följde en rad af klassiska skalder, bland dem
Pedro Andrade de Caminha (d. 1598), Diogo Bernardes
(d. 1605) och den kanske mest begafvade af alla
dessa »quinhentistas», D. Manoel de Portugal
(d. 1606). Men tidens dominerande snille var Luiz
de Camoes (1525–79), Portugals störste skald och en
af verldsliteraturens heroer. Hans lyriska dikter
(bl. a. omkr. 300 sonetter) stå till såväl form som
innebörd långt öfver de samtida diktarenas af Sá
de Mirandas skola, och hans storartade nationalepos
»Os Lusiadas» har förskaffat honom verldsrykte. Han
hade många efterföljare såväl i lyriken (Heitor
da Silveira, Antonio de Abren, Manoel da Veiga
m. fl.) som i epiken (jfr nedan), hvilka dock alla
stannade oändligt långt efter honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
