Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porslinsmålning. Målning å porslin och fajans sker med olika slag af metalloxider - Porslinssnäckor, Cypræa L., zool. - Porson, Richard - Port, Eng., Fr. port, Ital. porto (af Lat. portus), hamn - Port (af Lat. porta, öppning, port), skeppsb. - Porta, Baccio della
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekorativ behandling af djur- och menniskogestalter
må ej anses oberättigad. Som ett missgrepp måste man
deremot anse återgifvandet af oljemålade taflor
o. d., der porslinsmåleriet med sin begränsade,
något kyliga färgskala inlåter sig i en ojämn
strid med en annan och smidigare konstart.
Upk.
Porslinssnäckor, Cypraea L., zool., ett slägte af
små och medelstora snäckor, bildande typen för
en egen familj (Cypraeidae) bland de kamgälade
bukfotingarna (Gastropoda). Skalet är aflångt,
ovalt och inrulladt, så att det omsluter alla
vindlingarna. Munöppningen blir lång och smal,
med djupa inskärningar vid båda sidorna; läpparna
(»sömmarna») äro tandade. Snäckdjuret har kort
snabel och sifon, men en vid, framträngande
mantel, hvars flikar slå sig omkring det hårda,
fasta, porslinsglänsande skalet. C. moneta L.,
är en liten, 3 cm. lång art med hvitt, å ryggsidan
plattadt skal. Denna art finnes ymnigt i varma haf,
t. ex. Röda hafvet, och begagnades under forntiden
såsom ett slags skiljemynt (kauri) i österlanden. I
Europa har denna lilla snäcka under namnet ormskalle
förr varit mycket begagnad till utsirande af betsel
och remtyg. C. tigris Lam. har fläckig yta, är 10–12
cm. (eller mera) lång och begagnades förr, urhålkad
och silfverbeslagen samt försedd med lock, såsom
snusdosa. Flere andra arter förekomma i varmare haf.
O. T. S.
Porson [pårsön], Richard, engelsk filolog, f. 1759,
blef student i Cambridge 1778, graduerad 1785 och
professor i grekiska vid dervarande universitet
1792. Död i London 1808. P. anses for den ypperste
bland Englands kritiska filologer på grekiskans
område. Han egde ett högst ovanligt minne, rik
lärdom, fin smak och en kraftig, epigrammatisk
stil. Men ekonomiska bekymmer, vanan att uppskjuta
och en sjukligt våldsam böjelse för starka drycker
vållade, att frukterna af hans verksamhet blefvo
skäligen fragmentariska. I den af sarkasmer flödande
skriften Letters to archdeacon Travis (1790)
framlade P. ovederläggliga skäl för oäktheten af
v. 7–8 i Johannes’ 1:sta bref, kap. 5 (»Ty tre äro
de, som vittna» etc.). P. egnade sig mest åt de
grekiske tragikerna och Aristofanes, Athenaios samt
lexikograferna Suidas, Hesychios och Fotios. Han
utgaf Aischylos (1795 och 1806, anon.), Evripides’
»Hekabe», »Orestes», »Foinissai» och »Medeia»
(1797–1801; flere uppl.) m. m. Såsom emendator
och konjekturalkritiker har han ej uppnåtts af
många, och äfven om utredande af lagarna för den
grekiska metriken inlade han förtjenst. De i England
brukliga grekiska trycktyperna äro skurna efter hans
anvisning. Efter P:s död utgåfvos bl. a. hans Tracts
and miscellaneous criticisms (1815), »Photii lexicon»
(1822), Nota in Suidam (1834) och »Correspondence»
(1867). Jfr J. Watson, »Life of Richard P.» (1861).
Port [pårt], Eng., Fr. port [pår], Ital. porto (af
Lat. portus), hamn.
Port (af Lat. porta, öppning, port), skeppsb., namn
på åtskilliga i ett fartygs sidor för olika ändamål
anbragta öppningar. – Fallrepsport är den öppning i
fartygets reling eller
brädgång, utanför hvilken fallrepstrappan (se d. o.) eller
fallrepsstegen å fartygssidan är anbragt. –
Lastportar äro dels sådana i fartygets sidor eller
relingar upptagna större öppningar, genom hvilka
mera skrymmande fraktgods transporteras in på eller
ut ifrån fartygets däck, dels sådana i fartygets
sidor, bog eller låring befintliga mindre öppningar,
genom hvilka last af viss beskaffenhet, såsom balkar,
plankor, bräder, stångjern o. dyl., kan transporteras
direkt in i eller ut från lastrummet, utan att
tagas genom de i däcken anbragta »lastluckorna». –
Om ikanonportar se d. o. Se vidare Portal.
J. G. B.
Porta, Baccio della, italiensk målare af florentinska
skolan, hette egentligen Bartolommeo Pagholo del
Fattorino, men är mest känd under sitt munknamn, Fra
Bartolommeo. Han föddes 1475 i eller nära Florens,
var son af en fattig forman och fick sitt först
anförda namn deraf att faderns bostad var belägen
nära stadsporten. Han blef lärjunge vid unga år
(1484) af Cosimo Roselli och hade till kamrat
Mariotto Albertinelli, med hvilken han senare
en längre tid samarbetade. På 1490-talet greps
han af Savonarolas predikningar och blef en af
hans ifrigaste anhängare. Sedan reformatorn 1498
blifvit bränd, blef P. 1500 enligt ett gifvet
löfte dominikaninunk, men återtog 1504 penseln och
ledde i klostret San Marco (Florens) en atelier, der
Albertinelli var hans medarbetare 1509–12. Han gjorde
några resor till Venezia och Rom samt tillbragte
några af de sista somrarna för helsans skull i
ordens landhospital, klostret Pian di Mugnone
(vid Fiesole). Han dog d. 6 Okt. 1517. – P. var
en af den italienska konstens stormän. De samtida,
som starkast inverkat på honom, voro Perugino, i
känslouppfattningen och kompositionen, och Lionardo
da Vinci, i afseende på formgifning och teknik; men
innehållet är en produkt af honom sjelf. Emellertid
var hans ämneskrets inskränkt. Han skildrade icke det
nakna, med undantag af små änglafigurer (»putti»),
och han hade ingen dramatisk begåfning samt målade ej
häller större cykler, endast lugna andaktsbilder, men
de äro lefvande uttryck af hans innerliga tro. Hvad
formen beträffar, äro hans draperier berömda – han
gäller också som uppfinnare af »mannequinen». Men
särskildt är han berömd för sin kolorit, åstadkommen
genom utbyte af temperafärgen mot oljefärgen: han
är den florentinska konstens förste kolorist och
har till och med i detta afseende haft det största
inflytande på den unge Rafael under dennes studier. –
Man urskiljer i hans verksamhet 3 perioder. Den
första omfattar tiden före hans inträde i klostret
(1500). Hans hufvudarbete under denna tid är hans
enda stora komposition, en 1498-99 målad fresk,
Yttersta domen (i S. Maria Nuova, Florens), som
genom sin högst upp tronande halfkrets af helgon
blef förebild för Rafael i S. Severo-fresken (1505)
och i öfre delen af hans »Disputa» (1508). – Den andra
perioden, som börjar först 1504, varade till 1512,
då kamratskapet med Albertinelli upplöstes. Af hans
arbeten under denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
