Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poot, Hubert Kornelisz - Pop, R., inom den rysk-grekiska kyrkan benämning på innehafvaren af presbytersämbetet - Popayan, hufvudstad i staten Cauca, i syd-amerikanska republiken Columbia - Pope, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Poot [påt], Hubert Kornelisz, holländsk skald,
f. 1689, d. 1733, utgaf 1716 Mengeldichten, 1721
en ny samling och 1727 Gedichten, intagande och
naturfriska alster. Hans skaldestycken utkommo samlade
1780 och i urval, »Bloemlezing», 1823, i 2 bd.
Pop [påp], R. (af Grek. pappas, fader), inom den
rysk-grekiska kyrkan benämning på innehafvaren af
presbytersämbetet, jämförlig med »kyrkoherde» hos oss.
Popayan [-jan], hufvudstad i staten Cauca, i
syd-amerikanska republiken Columbia, ligger i hjertat
af Anderna, på 1,800 m. höjd öfver hafvet, vid en af
Caucas källfloder. Staden anlades på 1530-talet, blef
biskopssäte 1547 och uppblomstrade under det spanska
väldet genom sina guldgrufvor och såsom stapelplats
vid handelsvägen mellan Magdalenadalen och Quito,
men bergsbrukets förfall, politiska oroligheter samt
jordbäfningar hafva reducerat folkmängden till knappt
10,000. Den har en af jesuiterna byggd katedral,
flere andra kyrkor samt tvänne seminarier, upprättade
omkr. 1870 af franska lazarister.
Pope [påp], Alexander, engelsk skald, föddes i
London d. 22 Maj 1688. Hans högeligen bräckliga
kroppskonstitution hindrade honom ej att redan
i barnaåren hängifva sig åt vidsträckta literära
studier, hvartill han eggades såväl af sin håg som
af sin brinnande ärelystnad. Vid 12 års ålder hade
han bl. a. läst de fleste af antikens skalder (ett
flertal dock i öfversättning) och samtidigt öfvat
sig oaflåtligt i att skrifva korrekt och välljudande
vers. Han afhöll sig emellertid länge nog från att
utgifva något på trycket, äfven då han, sextonårig,
blifvit en beundrad medlem af de tongifvande
London-qvickhufvudens kotteri. Sedan 1709 började han
framträda med arbeten inom de diktslag, som i detta
psevdo-klassicitetens tidehvarf voro de mest omtyckta,
och vann snart rykte såsom oförliknelig poet. För
inkomsten af sina skrifter köpte han 1718 en villa
i Twickenham vid Thames och framlefde derstädes med
sin omhuldade moder ett lif, hvars lugn ej stördes af
annat än de vittra fejder, i hvilka hans fåfänga och
retlighet invecklade honom. Derigenom att han icke
velat öfvergifva sin familjs katolska bekännelse
var han utestängd från statstjensten, men i öfrigt
stod han i nära förbindelse med tory-partiets män,
hvarvid han dock viste bibehålla en viss
sjelfständighet. Han dog d. 30 Maj 1744. – Bland engelska
målsmän för den fransk-klassiska vitterhetsriktningens
ordning och klarhet var P. den mest fulländade. En
konstförfaren, men föga ursprunglig förståndsdiktare,
tog han sina ingifvelser från det förnäma stadslifvet
och fann sällan toner för en innerligare känsla
eller lidelse. Han erkännes allmänt såsom mästare
i formelt afseende, med hänsyn till det språkliga
uttryckets skärpa och sammanträngdhet samt den mjuka,
fulltoniga versen. Efter sin tidigaste förebild,
Dryden, upptog P. och använde nästan uteslutande
såsom versmått den parvis rimmade femfotade jamben,
ett slags engelsk ersättning för alexandrinen och
liksom denna på längden tröttande genom sin enformighet. –
P:s första utgifna diktalster utgjordes af
konventionella herdedikter, Pastorals (1709). Hans
lärodikt Essay on criticism (1711), hvilken utmärkes
af sunda iakttagelser, qvickhet och behag, var afsedd
att bringa metodisk stadga i de sväfvande begreppen
om skaldekonstens och kritikens uppgift. Den komiska
hjeltedikten The rape of the lock (1712; »Våldet på
Belindas lock», 1797, öfvers. af J. L. Odhelius;
äfven öfvers. af J. M. Stjernstolpe, 1819) är P:s
mästerverk och en af engelska literaturens perlor. Det
ringa ämnet får poetisk glans dels genom motsättningen
mot den storståtligt episka tonen, dels genom det
luftiga maskineriet af sylfer och gnomer (tilldiktadt
i uppl. 1714) samt en glädtig satir på de skönas
och sprättarnas dårskaper. Hans nästa större alster
var Windsor forest (1713), ett naturbeskrifvande
poem, genomväfdt med historiska bilder. Derefter
utkommo hans imitationer efter Chaucer, Ovidius och
Statius. Den vackra elegien Eloisa to Abelard (1717;
öfvers. af J. V. Liljestråle, 1782) är hållen i en
patetisk, känslorik stil, olik P:s vanliga. Vid denna
tid var han inbegripen i ett kraftpröfvande företag,
näml. en öfversättning af »Iliaden», hvilken utkom
(på abonnement) 1715–20 och inbragte honom riklig
ära samt en hel förmögenhet. Sjelf ej synnerligt
hemmastadd i grekiskan, följde han hufvudsakligen
äldre öfversättningar, hvilka han omstöpte i sin
form, den psevdo-klassiska parafrasens, och åstadkom
sålunda ett för sin tid verkligen njutbart verk, i
hvilket emellertid föga af originalets enkla skönhet
igenkännes. Dernäst tog han itu med »Odyssén»
(1723–25); af dess 24 sånger öfversatte han dock
sjelf endast 12. En af honom ombesörjd edition af
Shakspeare (1725) befanns redan af samtiden vara
okritisk och värdelös. De tre följande åren utgaf han
tillsammans med sina vänner Swift, Gay och Arbuthnot
»Miscellanies» (3 bd), deribland den drastiska satiren
på lärdt pedanteri, »Martinus Scriblerus», hvilken är
intagen i P:s skrifter, men väsentligen lär härröra
från Arbuthnots penna. En för sitt rykte menlig
bedrift utförde P. genom diktandet af The Dunciad
(1728), en ljungande satir öfver usla skribenter,
otvifvelaktigt i viss mån ingifven dels af skämtlust,
dels af nitälskan för literaturens heder, men i vida
högre grad af skaldens bittra hämdlystnad mot dem,
som angripit honom och hans arbeten. Denna dikt
omfattade 3 sånger, till hvilka 1742 lades en 4:de,
som förryckte planens enhet. Den berömda lärodikten
Essay on man (i 4 epistlar, 1732–34; »Försök om
menniskans, öfvers. 1765 af J. V. Liljestråle;
sedermera öfvers. af J. L. Odhelius på prosa och af
J. Wetterbergh: »Menniskan». 1814) utgör ett deistiskt
försök att rättfärdiga det ondas tillvaro och försona
menniskan med verldsplanen. Då man med anledning
deraf tillvitade P. fritänkeri, undskyllde han sig
med att lord Bolingbroke försett honom med planen och
grundtankarna; emellertid är en del af dessa äfven
hemtad från Shaftesbury o. a. De fyndiga, koncisa
uttrycken jämte versens harmoni och taktfasta rytm
ställa detta arbete bland P:s främsta. Hans Moral
essays (1731–35)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
