Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pontmartin, Armand Augustin Joseph Marie Ferdinand de - Pont-Noyelle, by vid ån Hallue, helt nära Amiens - Pontoise, stad i franska depart. Seine-et-Oise - Ponton, krigsv., ett slags flatbottnad båt eller pråm - Pontonier, ingeniörsoldat, särskildt utbildad för pontonmaterielens handhafvande - Pontoppidan, latiniseradt namn på en dansk prestslägt från Broby vid Faaborg - Pontoppidan. 1. Erik P. - Pontoppidan. 2. Erik P. d. y. - Pontoppidan. 3. Henrik P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Voltaires århundrade och den moderna liberalismen. Dennas
banérförare (Béranger, George Sand o. s. v.) angrep
han skarpt i serier af literära kåserier, införda
i tidskrifter och tidningar. Bland hans arbeten må
nämnas Mémoires d’un notaire (3 bd, 1848–49; ny
uppl. 1874), Causeries littéraires (3 bd, 1854–56),
Causeries du samedi (1857-60; ny följd 1865–80),
Les jeudis de m:me Charbonneau (1862, ny uppl. 1872;
en roman med skandalöst satiriska porträtt af samtida
författare) och Souvenirs d’un vieux critique
(1881 o. följ.). En »tronens och altarets» riddare,
förfäktar P., i en ofta spirituel stil, strängt
moraliska och religiösa grundsatser, men fattar dessa
så ensidigt och stelt, att de förringa värdet af hans
kritiker och göra hans berättelser uppstyltade.
Pont-Noyelle [pång nåajä’ll], by vid ån Hallue, helt
nära Amiens. Efter P. benämnes stundom det d. 23
Dec. 1870 utkämpade slag, som vanligen uppkallas
efter ån Hallue (se d. o.).
Pontoise [pångtåa’s], stad i franska
depart. Seine-et-Oise, 30 km. n. n. v. om Paris,
vid föreningen af Nord- och Vestbanorna, på
högra stranden af Oise, som der upptager Viosne,
och öfver hvilken en stenbro leder till S:t
Ouen-l’Aumône. 7,192 innev. (1886). Af de många
kyrkor och kloster, som förr funnos i staden, qvarstå
endast två: S:t Maclou (från 12:te årh., restaurerad i
15:de–16:de) samt Notre-Dame (från 16:de årh.), med S:t
Gautiers graf. Spanmåls- och mjölhandel. – P. fanns
redan på gallernas tid och kallades Briva Isarae
(bron öfver Oise). I P. hafva flere politiska möten
hållits, och dit flyttades 1561 de i Orléans samlade
États généraux.
Ponton (Lat. ponto) krigsv., ett slags flatbottnad
båt eller pråm, som nyttjas såsom flytande stöd för
krigsbryggor. Pontoner jämte öfrig för broslagning
erforderlig materiel medföras i fält på fordon, som
bilda en särskild krigsbryggeträng, hvars taktiska
enhet benämnes ekipage (se Krigsbrygge-ekipage). I
den svenska krigsbryggematerielen är ett
pontonstöd sammansatt af tvänne delar, stäfdelen
och mellandelen, hvilka, sammankopplade med de
tvärskurna gaflarna mot hvarandra, tillsammans hafva
en längd af 7,5 m. Bredden är 1,9 m., höjden 0,84 m. De
tillverkas af stålplåt på en stomme af stålspant samt
strykas med asfaltfernissa. Då pontoner utläggas
i en brygga, förankras hvarje stöd uppströms och
hvartannat eller hvart tredje äfven nedströms,
hvarjämte de särskilda stöden sins emellan förenas
genom krysståg. Mellan pontonstöden komma sedan
i brons längdriktning underslag, vanligen 5
för hvarje mellanstycke, och vinkelrätt öfver
dem vandringsplank, som fasthållas genom längs
sidorna fastsurrade öfverslag. På fordonen ligga
pontonerna omhvälfda, med bottnen upp, och bilda
sålunda regnskydd för den underliggande materielen. I
Sverige finnas 6 krigsbrygge-ekipage. – I England
hafva användts pontoner af cylindrisk form, hvilka
lades två och två bredvid hvarandra. I Ryssland har
man användt pontoner af segelduk på trästomme. Se
vidare Krigsbrygge-ekipage och Krigsbrygge-träng.
Pontonier (af ponton, se d. o.), ingeniörsoldat,
särskildt utbildad för pontonmaterielens
handhafvande. I Sverige finnes en Pontonierbataljon (se Fortifikationen).
Pontoppidan, latiniseradt namn på en dansk prestslägt
från Broby vid Faaborg. 1. Erik P., född d. 21
Jan. 1616, blef prest i Kjöge 1665 och utnämndes
till biskop i Trondhjem 1673. Han gjorde sig bemärkt
både som latinsk skald och som teologisk författare,
men allra mest genom sin Grammatica danica (1668),
den första tryckta danska språklära, hvilken vittnar
om grundlig bekantskap med språket och skarpsinne i
behandlingen af det dittills föga odlade ämnet. Han
framkom redan då med förslag till rättskrifning,
hvilka först i våra dagar vunnit tillämpning. Död
d. 12 Juli 1678. – 2. Erik P. d. y. föddes d. 24
Aug. 1698 i Aarhus, der hans fader, en brorson till
den äldre Erik P., var stiftsprost. Han blef 1721
lärare hos hertigen af Plön, som 1723 tog honom
till slottsprest på Nordborg. Derefter steg han
till hofprost i Köpenhamn 1735, teol. professor
1738, biskop i Bergen 1745 och prokansler för
Köpenhamns universitet 1755. Död i Köpenhamn d. 20
Dec. 1764. P. var en mycket flitig författare,
i synnerhet i historia och teologi. Sjelf hyllade
han pietismen, men var likväl fiende till allt
religiöst tvång. År 1737 skref han sin Förklaring
över Luthers katekismus, hvilken antogs vid skolorna
och ännu allmänt brukas i Norge (i Danmark nyttjades
den till 1794). Äfven utgaf han en ny psalmbok,
som länge var i bruk. 1742-43 utkom hans märkliga
roman Menoza, en asiatisk prinds, som rejste om
og sögte christne, hvilken fick stor spridning
(ny uppl. 1860) och öfversattes till holländska,
tyska, franska och svenska (1771-73 och 1860-61). Af
hans historiska skrifter må nämnas Mar-mora danica,
en samling inskrifter i Danmark (2 bd föl. 1739-41),
Gesta et vestigia danorum extra Daniam (3 bd 1740-41)
och Annales ecclesitz danicce (4 bd 1741-52), en
dansk kyrkohistoria på tyska. Sistnämnda arbete
kritiserades skarpt af den lärde historikern
Langebek, som likväl i egenskap af »student»
måste göra af bön hos »professorn». Derefter följde
Origines havnienses (1760) och Den danske atlas,
en historisk-topografisk beskrifning öfver Danmark
(7 bd 1763-81, de 4 sista utg. af Hofman). Ar 1745
skref P. en afhandling om Det danske sprogs skjcebne i
Sönderjylland, första försöket att häfda modersmålets
rätt, och han hade redan 1740 i Schaubühne Dänemarks
framhållit Nordens trenne språk som dialekter af
ett enda. Såsom biskop samlade P. ett Glossarium
norvagicum (1749) och skref äfven ett Forsög til
Norges naturlige historie (1752–54). Många af P:s
smärre skrifter finnas öfversatta på svenska. Här
må nämnas endast »Sanning till gudaktighet; uti en
enfaldig och grundlig förklaring öfver dr Lutheri
Lilla katekes» (1764; 8:de uppl. 1861) och hans
»Herrliga tros-spegel» (1766; 8:de uppl. 1874). –
3. Henrik P., författare, född i Fredericia d. 24
Juli 1857, skildrar företrädesvis allmogelifvet,
onekligen med god kännedom af böndernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
