Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxyrrhinchos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken efter fäderne- eller mödernefränder. Och
k. förordn. d. 14 Apr. 1866 har endast så till vida
gjort ändring häri, som den stadgat, att sådana oäkta
barn, som ej äro aflade under moderns äktenskap eller
i förbudna led, få taga arf efter sin moder i den
egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott. Detta
eger dock rum, endast derest modern låtit anteckna
barnet såsom sitt i kyrkoboken för den församling, i
hvilken hon vid barnets födelse var kyrkskrifven. –
I Danmark och Norge hafva oäkta barn full arfsrätt
efter moder och mödernefränder, hvarförutom
fader genom särskild handling (tinglysning)
kan bereda dem arfsrätt jämväl efter sig och sina
fränder. Dervid taga de dock jämte äkta barn endast
half lott, men gå före aflägsnare slägtingar.
A. W.
Oändlighet, filos., egenskapen att ej bestämmas
eller begränsas af något yttre eller öfver hufvud
ej af någonting annat än sig sjelf. Oändligheten
är sjelfständighetens negativa sida. – Den för
våra sinnen gifna verkligheten röjer sin oändlighet
deruti att den går vidare och vidare utan gräns,
såväl i rum som i tid. I ingen riktning gifves något
yttersta i rummet, ej häller gifves något första
eller sista i tiden. Äfvenså låta både rum och tid,
med allt hvad deruti är, i oändlighet dela sig. Vi
påträffa följaktligen här både det oändligt stora
och det oändligt lilla. Men denna oändlighet, som
blott innebär en möjlighet att ständigt gå vidare,
är ej den sanna oändligheten. Den innebär intet
annat än ett oupphörligt sättande och upphäfvande af
gränser, ett uttryck för omöjligheten att fasthålla
det oändliga. Kant reducerar den till en egenskap
hos vår »inbillningskraft», som gör det för denna
möjligt att »fortsätta syntesen» så långt som
hälst, och framhåller, att man på den vägen aldrig
finner det obetingade, följaktligen ej häller det i
sanning oändliga. Allt hvad man finner förutsätter
ett annat. Hegel framhåller, att denna oändlighet ej
är någonting annat än en repetition af detsamma, och
anmärker, att har man en stund fortsatt på detta sätt,
slutar man visserligen, men icke derför att ens tanke
skulle »svindla» inför oändligheten, utan derför att
operationen är »så hjertslitande tråkig». – Det i
sanning oändliga måste vara ej blott i denna mening
obegränsadt, utan äfven i den att det är ett inom sig
sjelf slutet helt, hvilket till sjelfva sitt väsende
är sådant, att det ej kan bestämmas af något yttre. På
detta sätt måste den absoluta verkligheten fattas. Men
en oändlighet af detta slag kan ej finnas inom rum
och tid. Det absoluta, eller i sanning oändliga,
måste följaktligen vara andligt och evigt, ej i den
bemärkelsen att det skulle förefinnas i allt rum och
fortvara genom all tid,
utan fastmer i den att det är oberoende af rummets
och tidens former. Emellertid kan man äfven här
skilja mellan en yttre och en inre oändlighet. Den
yttre oändligheten innebär negative oberoende af
all yttre bestämdhet, positive sjelfständighet
och fullkomlighet. Den inre åter innebär det
helas fullständiga närvaro i momenten, dessas i
det hela och i hvarandra: absolut samstämmighet
eller systematiskhet. I den mån någonting röjer
dessa bestämningar, röjer det ock det absolutas
närvaro. Det är inom sitt personliga lif,
som menniskan företrädesvis påträffar sådana
bestämningar. Såsom exempel kan anföras pligtens
faktum. Pligten är en ovilkorlig fordran, på samma
gång den är ett moment i det sedliga lifvet, som
är ett fullt harmoniskt lif. Då nu den sinliga
oändligheten dock alltid är en oändlighet, låt vara
en relativ sådan, så förstå vi betydelsen af Kants
ord att det oändliga för oss uppenbarar sig i tvänne
former: stjernehvalfvet öfver oss och den moraliska
lagen inom oss. L. H. Å.
Oändligheten, matem., gränsen för en föränderlig
storhet, som ökas utöfver hvarje ändlig gräns. Dess
tecken är [oändlig] (en lemniskata eller en liggande
8). Då oändligheten ej sjelf är någon storhet,
kan den inom matematiken ej användas sjelfständigt,
utan blott såsom representant för den storhet, hvars
gränsvärde den är. Så är t. ex. cos [oändlig] lika med O,
om [oändlig] representerar gränsvärdet af x . [pi]/2, men lika med
1, om [oändlig] representerar gränsvärdet af 2[pi]x, då i båda
fallen x antages genomlöpa serien af de hela talen 1,
2, 3 o. s. v. – Inom elementaralgebran uppträder
oändligheten vid lösningen af vissa eqvationer och
utmärker då, att eqvationens rot växer i den mån en
viss konstant aftager, så att, om denna konstant blir
noll, intet ändligt värde satisfierar eqvationen. –
Oändlig storhet kallas, ehuru mindre exakt, en
föränderlig storhet, som inom en viss undersökning kan
ökas utöfver hvarje uppgifven ändlig gräns, liksom en
storhet, som kan minskas under hvarje uppgifven ändlig
positiv gräns, kallas oändligt liten storhet. Enligt
G. Cantor finnes äfven ett annat slag af oändliga
storheter, hvilka han i motsats till det nyssnämnda
slaget kallar aktuelt oändliga storheter. Dessa
storheter äro enligt honom konstanter och underkastade
räknelagar, hvilka i viss mån öfverensstämma med
de ändliga storheternas. Cantors teori har dock
hittills ej funnit någon allmännare tillslutning
bland matematici. Om oändlig serie se Serie.
G. E.
Oäringsfogel, namn, som gifvits åt härfogeln,
emedan han ansetts genom sitt egendomliga skrik
förebåda krig och dyr tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
