Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(d. 1835) och Horace Vernet (1789–1863) målade
republikens och kejsaredömets bataljer; Géricault
(d. 1824) grep med kraftig hand in i verkligheten
och blef vågbrytare för en ny riktning. I Eugène
Delacroix’ (d. 1863) fantasirika och poetiska
personlighet finner den nya romantisk-koloristiska
riktningen sin mest begåfvade representant. Hans
samtida och till en del själsfränder äro Léopold
Robert (d. 1835), den högstämde skildraren af
söderns folklif, Paul Delaroche (d. 1856), stor
atelierchef, målare af historiska tilldragelser,
och Ary Scheffer (d. 1858), ofta inspirerad af
skalderna. Bland denna riktnings senare anhängare
kunna nämnas Bouguereau och Cabanel, som i ett
glatt och formfulländadt manér skildra religiösa
och historiska ämnen, Gérôme, Couture (d. 1879),
likaledes stor atelierchef, Robert-Fleury och
Meissonier (f. 1815), den ryktbaraste af dem alla, som
med fin pensel i miniaturlik fulländning återger
bilder ur den äldre och den nyare historien. Hit
höra äfven den idealt anlagde Puvis de Chavannes,
Baudry (d. 1886), Carolus Duran, G. Moreau samt i det
hela äfven L. Bonnat. Å andra sidan uppstod tidigt
en annan riktning af rent naturalistisk hållning,
hvars tidigaste representant var Decamps (d. 1860)
En af denna riktnings talangfullaste personligheter
var den excentriske, hänsynslöse Gustave Courbet
(d. 1877), och sin yttersta venster har den fått
i de s. k. impressionisterna. Inom den mera direkt
naturefterbildande riktningen hafva landskapsmålarna
intagit en betydande plats med Th. Rousseau (1812–67),
de båda Daubigny, Dupré och Corot (d. 1875),
för att endast nämna några af de äldre. Bland
ansedda genremålare må nämnas A. Breton och
Millet. Mellan de båda här antydda ytterligheterna
rör sig den moderna franska konsten, buren af ett
väldigt antal utöfvare och i liflig vexelverkan med
talrika skaror af konstnärer, som från alla trakter af
verlden samlas i Paris. En af de yppersta prydnaderna
för den modernaste franska konsten var Bastien Lepage
(d. 1884). Ett oroligt fikande efter nya och underliga
motiv och arbetssätt samt en ovanlig mottaglighet
för intryck, t. o. m. af japansk konst, skönjas,
men härjämte mycken hängivenhet och entusiasm
samt stort intresse för teknikens utbildning. I
detta afseende hafva både impressionisterna och de
s. k. »friluftsmålarna» inlagt mycken förtjenst. –
c) I Tyskland har förloppet i det hela varit detsamma
som i Frankrike. På en period med klassiska sympatier
(A. Carstens, Wächter, Schick, Koch m. fl.) följde
äfven der en romantikens tid. Overbeck (1789–1869)
och hans själsfränder i S. Isidoro-klostret i Rom,
de s. k. Isidorobröderna l. nasarenerna, hemtade
sina inspirationer från den katolska medeltidens
andliga atmosfer och sökte uttrycka den i former, som
lånats från medeltiden och ungrenaissancens målare
(jfr »prerafaeliterna» härofvan). En mera universel
och verldslig uppfattning representerades inom samma
krets af Cornelius
(1783–1867), en kraftfull, af Dürer och Michelangelo
påverkad natur, fast tecknare, djupsinnig tänkarer
men med ringa intresse för det koloristiska. Han
grundlade det tyska allegoriserande tankemåleriet,
och hans mest berömde lärjunge var W. Kaulbach
(d. 1874). Hos den af Cornelius grundade konstskolan
i Düsseldorf framträdde, sedan mästaren öfvertagit
ledningen af Münchenskolan, det romantiska draget i
den förkärlek, hvarmed man behandlade historiska ämnen
(Bendemann, Sohn, Hildebrandt m. fl.). Men derpå
följde en mera realistisk period, då folklifvet och
naturen (Ritter, Vautier, Achenbach) företrädesvis
gjordes till ämne för skildringen. Dervid hafva
nordiska konstnärskrafter (Tidemand, Gude,
D’Uncker m. fl.) varit medverkande. – Äfven i
Münchenskolan framträder senare en reaktion i
koloristisk riktning mot Cornelius. Såsom ledare
härvid får man anse G. Piloty (d. 1886). Ur
denna skola hafva sedermera framgått några af
Tysklands mest framstående färgkonstnärer: Feuerbach
(d. 1880), Makart (d. 1884), Gabriel Max, Lindenschmit
d. y. m. fl. Bland lefvande tyska konstnärer intaga
f. ö. Ad. Menzel och L. Knaus, båda i Berlin,
en framstående plats.
Att följa konstutvecklingen i de öfriga europeiska
landen låter sig här icke göra. Det må blott antydas,
att konstnärer af rang framträdt på många håll. Så
i Belgien, der Leys, Gallait och Wappers på sin
tid vunno stort anseende. Spanien har att uppvisa
flere utmärkta målare af utpräglad modern hållning,
t. ex. Fortuny. Ungern eger i Munkáczy och Ryssland
i Veresjagin konstnärer af verldsrykte. Hvad de
nordiska landen beträffar, hänvisas till de särskilda
specialartiklarna.
V. Österländsk målarekonst. Äfven de gamla
kulturlanden i Asien hafva att uppvisa prof på
ett i vissa riktningar högt uppdrifvet måleri,
som dock både till uppfattning och utförande
är vidt skildt från det vesterländska. Till
direkt naturefterbildning har det öfver
hufvud ej höjt sig. Dess bilder äro alla
konventionella. Perspektivet är okändt eller iakttages
blott instinktmässigt. Framställningen i sin helhet
är väsentligen dekorativ, utförandet nästan alltid
noggrant och sirligt. Anknytningspunkter till det
redan skildrade måleriet torde vi finna dels i den
urgamla konsten vid Eufrat och Tigris, dels senare i
den bysantinska konsten, hvilka båda säkerligen stå i
samband med det persiska, det senare i någon mån äfven
med det arabiska måleriet. Österlandets konst har å
andra sidan både under det bysantinska rikets tid (den
persiska), under korstågen och under renaissancens
tidehvarf (den arabiska) samt senare i vårt eget
århundrade (den japanska) inverkat på den europeiska,
specielt på ornamentiken och den dekorativa konsten.
1) Den arabiska konsten höjer sig efter islams
uppkomst till en hög och egendomlig blomstring. Denna
uppenbarar sig dock förnämligast på byggnadskonstens
och konstslöjdens områden. Återgifvandet af lefvande bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
