Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1721–1778) i Sverige, Pesne i Berlin m. fl. Å andra sidan
sökte en mängd utländska konstnärer sin utbildning i
Paris samt vunno der ära och anseende, stundom äfven
inflytande, så t. ex. svenskarna Lundberg, Roslin,
Wertmüller, Hall och Lafrensen (Lavreince). – e)
Gent emot den onatur och förkonstling, som onekligen
uttalade sig i rococoperiodens konst, framträder
krafvet på natursanning. Denna uppfattnings talan
föres med framgång af kritikern Diderot, och dess
förnämsta målsmän på den utöfvande konstens område
äro Chardin (d. 1779) och Greuze (1725–1805). Den
förre skildrar på ett ärligt, men något torrt och
prosaiskt sätt lifvet i de borgerliga kretsarna och är
på samma gång en framstående stillebensmålare. Greuze
hemtar sina ämnen från samma område, men inlägger i
sina skildringar en god portion af den äldre tidens
sinliga känslosamhet. Dessa båda jämte Jos. Vernet,
som skildrar Frankrikes kuster och hamnar, bilda
öfvergången till en ny tid och motsvara i det närmaste
karakteren af Ludvig XVI:s stilperiod.
5) Englands målarekonst intog först på 1700-talet en
sjelfständig ställning. Behofvet af konstverk hade
under de föregående åren blifvit tillgodosedt genom
inkallade främmande konstnärer: Holbein på 1500-talet,
A. v. Dyck på 1600-talet. Senare voro holländaren
P. Lely, tysken Kneller och svensken M. Dahl
(1656–1743) der verksamma som den fina verldens
porträttörer. Inhemska konstnärer saknades visserligen
ej, men de följde de rådande smakriktningarna på
kontinenten. – Som Englands förste sjelfständige
konstnär får man anse William Hogarth (1697–1764),
den berömde sedetecknaren, hvars satiriska skildringar
med pensel, ritstift eller grafstickel ur det engelska
samhällslifvet bilda utgångspunkten för den sedermera
så betydelsefulla engelska karrikaturteckningen,
på visst sätt äfven för genremåleriet. Men de utgöra
på samma gång en gensaga mot den rådande franska
smaken. De konstnärliga krafterna sammanslötos 1768 i
den då stiftade Royal academy, hvars förste president
blef Sir Joshua Reynolds (1723–92). Under studium af
de gamle mästarna, företrädesvis venezianarna samt
van Dyck, hade han höjt sig till en af verldens
förnämsta porträttmålare, lika utmärkt genom
karakteristikens skärpa som genom uppfattningens
ädelhet och färgbehandlingens skönhet. En motsats till
den förnäme, fint bildade akademikern utgör på visst
sätt den sjelflärde Thomas Gainsborough (d. 1788),
framstående äfven han som porträttmålare, men på samma
gång, genom sina på omedelbar iakttagelse hvilande
framställningar af engelsk natur, en grundläggare
af det moderna landskapsmåleriet. Benjamin West
var en ansedd, men mindre betydande historiemålare,
Romney målade goda porträtt, och Morland var en
talangfull genremålare. Englands konst, sådan den
framträdde hos flere af dessa konstnärer, stod i
sjelfva verket långt före sin tid, och den utöfvade
ett indirekt inflytande på det öfriga Europas.
6) 1800-talets målarekonst. a) De politiska
omstörtningarna mot 1700-talets slut, med hvilka
sammanhängde en ny uppfattning af konsten, vållade
i England intet afbrott i den förut beträdda
riktningen. Reynolds porträttkonst fortsattes af
Sir Thomas Lawrence (d. 1830). Crome, Constable och
Bonington föra genom sjelfständiga iakttagelser
landskapsmåleriet ytterligare framåt och medverka
indirekt till uppkomsten af en koloristisk riktning
i Frankrike (Delacroix), liksom vid utvecklingen
af detta lands landskapsmålning (Th. Rousseau). Den
originelle och fantastiske Turner (1775–1851) blir
en af det moderna aqvarellmåleriets grundläggare;
Wilkie (1785–1841) vinner högt anseende som
genremålare, och Sir Edwin Landseer (1802–73)
skildrar på ett dramatiskt sätt djurens lif. –
Öfver hufvud har den nyare engelska konsten ej att
uppvisa några sammanhängande konstnärsgrupper eller
skolor, men väl ett stort antal utöfvare, hvilka
i allmänhet följt sitt eget individuella tycke och
mer eller mindre fritt anslutit sig till de rådande
moderna konstriktningarna. Ett undantag bilda de
s. k. prerafaeliterna (Holman Hunt, Rosetti m. fl.),
hvilka på 1840-talet yrkade på ett upptagande af
den italienska ungrenaissancens konstformer och
behandlingssätt samt hyste starka sympatier för
medeltidens konst. Ruskin förde denna uppfattnings
literära talan, och dess grundsatser hyllades äfven af
Millais (f. 1829), en af Englands mest ansedda moderna
konstnärer. En förkärlek för det klassiska framträder
hos Leighton, Watts, Alma Tadema. Frank Holl
har stort anseende som porträttmålare, Orchardson
och Yeames som genremålare och G. Robson som
landskapsmålare. W. Crane och Kate Greenaway hafva
vunnit verldsrykte genom sina skildringar ur sagans
och barnens verld. – b) Det engelska måleriet under
1700-talet, liksom den verksamhet, hvilken i Frankrike
samtidigt utöfvades af Chardin, Greuze m. fl.,
utgjorde en gensaga mot den äldre smakriktningen och
på samma gång uppslaget till en ny, hvars lösen var
återgång till naturen, denna dock gerna uppfattad
efter förebild af antiken. De förnämste målsmännen
för denna riktning finna vi på bildhuggarekonstens
område: Sergel, Canova, Flaxman, Thorvaldsen, Schadow
m. fl. Sin främste och inflytelserikaste representant
på måleriets område har den i fransmannen David
(1748–1825), revolutionsperiodens och det första
kejsaredömets målare. En fast och säker tecknare,
men med ringa intresse för färgens konst, återger
han med förkärlek antika ämnen och ger äfven åt
de moderna en antikiserande hållning. Bland hans
många lärjungar – man räknar ända till 600 – sökte
Prudhon återgifva antikens gratie, medan Ingres
(d. 1867) senare blef hufvudman för den klassiskt
ideala riktningen och i Hippolyte Flandrin (d. 1864)
fann en framstående lärjunge. – Den davidska konsten
framkallade emellertid en opposition. Man yrkade på
ett närmande till verkligheten, på ett erkännande af
andra ämnesområdens rätt än det klassiska, slutligen
på en lifligare färgbehandling. Gros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
