Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muratori ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återtåget lemnat densamma. I 1813 års krig i Tyskland
förde han med lysande framgång högra flygeln till
anfall vid Dresden (d. 27 Aug), men lyckades mindre
väl med det stora kavallerianfallet vid Wachau
(d. 16 Okt.). Efter Napoleons nederlag vid Leipzig
skyndade han hem samt afslöt d. 11 Jan. 1814 med
Österrike och England ett fördrag, som garanterade
honom besittningen af Neapel, om han med 30,000
man deltog i kriget mot Napoleon. Han marscherade
också emot vice konung Eugen af Italien, men efter
Napoleons återkomst (1815) slöt han sig till denne
och proklamerade hela Italiens oberoende. I grund
slagen af österrikarna vid Tolentino (d. 2 Maj 1815),
begaf han sig till Neapel, men måste fly derifrån till
Frankrike och efter Napoleons nederlag vid Waterloo
till Corsica. Derifrån afseglade han d. 28 Sept. med
250 anhängare för att återeröfra sitt rike. En storm
skingrade skaran, och med endast 29 följeslagare
landsteg han d. 8 Okt. vid Pizzo i Kalabrien. Der
öfvermannades han och dömdes af en krigsrätt såsom
upprorsstiftare till döden samt sköts d. 13 Okt. 1815
i en sal i slottet Pizzo. – Hans enka bosatte sig
under titeln grefvinna af Lipona nära Trieste. Hon
dog i Florens d. 18 Maj 1839. Karolina skänkte sin
gemål fyra barn, Napoleon Achilles (f. 1801, d. i
Florida 1847, författare till flere arbeten öfver
nord-amerikanska statsförfattningen), Napoleon Lucien
Karl, prins M. (f. 1803, prins af Ponte-Corvo, en tid
föreståndare för en flick-pension i Nord-Amerika,
1848 medlem af franska nationalförsamlingen, 1852
senator, d. 1878), Laetitia Josepha (f. 1802, d. 1859
såsom enka efter grefve Pepoli) och Lovisa Julia
Karolina (f. 1805, enka 1877 efter grefve Rasponi).
C. O. N.
Muratori, Lodovico Antonio, italiensk arkivforskare,
f. 1672, d. 1750, blef 1695 konservator vid
Ambrosianska biblioteket i Milano samt 1700 hertiglig
bibliotekarie och arkivarie i Modena. Han hade
tagit presterlig ordination, men anfäktades mot
slutet af sitt lif af jesuiterna för frisinnade
yttranden. M: s utomordentligt flitiga forskningar
i arkiv och bibliotek skänkte vigtiga förvärf åt
flere vetenskapsgrenar, särskildt åt bibelexegesen
(se nästa art.) och Italiens historia. Såsom hans
märkligaste arbeten må nämnas Rerum itaticarum
scriptores praecipui (29 bd, 1723–51), Antiquitates
italicae medii aevi (6 bd, 1738–42; å nyo i 17 bd
1777–80), Novus thesaurus veterum inscriptionum
(4 bd, 1739–42) och Annali d’Italia (12 bd, 1744–49;
senast utg. 1827–32, i 40 bd). En större samling af
M:s arbeten utkom i 48 band 1790–1810.
Muratoriska kanon (muratoriska fragmentet)
kallas en latinsk förteckning på Nya testamentets
kanoniska böcker, ett ganska felaktigt fragment, som
sannolikt tillkommit mellan åren 160 och 180. Förf. är
obekant. Förteckningen upptager som kanoniska böcker
de 4 evangelierna, Apostlagerningarna, 13 Paulus’
bref, 1 Johannes’, hvarjämte ett 2:dra Johannes’
och Judas’ bref upptagas som kanoniska, ehuru med
orätt bärande dessa författares namn, samt
slutligen Johannes’ Uppenbarelse och en sådan
af Petrus. Fragmentet utgöres af en handskrift
från 8:de eller 9:de årh. Denna påträffades i
ambrosianska biblioteket i Milano af L. A. Muratori
(se föreg, art.), som offentliggjorde den i
3:dje bandet af sitt verk »Antiquitates italicae
(1740). Fragmentet har sedermera flerfaldiga
gånger utgifvits och framkallat en rik literatur.
G. R–l.
Muravjev [-jä’ff], rysk adelsslägt, fordom bojarfamilj
med besittningar i storfurstendömet Moskva och från
1488 på Novgorods område. – 1. Nikolai Nikolajevitj,
furst M. (Karskij), rysk fältherre, f. 1793, d. 1866,
i yngre år bemärkt genom utförandet af en beskickning
till Kiva, hvilken han äfven beskref (1822), spelade
1831 i spetsen för den litaviska grenadierbrigaden
en framstående rol i polska fälttåget och befordrades
under detsamma till generallöjtnant. 1832 afgick
han i en utomordentlig beskickning till Egypten
för att stämma Muhammed Ali för fred. 1838–48
tillhörde han privatlifvet, men blef 1853 general af
infanteriet, 1854 ståthållare i Kaukasien och 1855
öfverbefälhafvare på den asiatiska sidan i fälttåget
mot Turkiet. Han eröfrade Kars (deraf hans binamn)
och belönades med furstetitel. I Juli 1856 nedlade han
sitt befäl och inkallades i riksrådet.
– 2. Michail Nikolajevitj, grefve M., den föregåendes broder,
f. 1795, d. 1866, blef 1842 öfverdircktör för ryska
fältmätningskåren, 1850 medlem af riksrådet och 1857
minister för riksdomänerna. Han var mycket verksam för
landtbrukets förkofran, men motsatte sig hårdnackadt
lifegenskapens upphäfvande och gjorde sig på hösten
1861 genom sina yrkanden på stränga åtgärder med
anledning af de då inträffade studentoroligheterna i
Petersburg så förhatlig, att han i Dec. s. å. måste
begära sitt afsked. Efter utbrottet af 1863 års
polska uppror sändes han såsom generalguvernör
till Vilna och undertryckte med hänsynslös hårdhet
resningen på detta håll. 1865 återkallades han och
erhöll greflig värdighet.
– 3. Andrej Nikolajevitj, en broder till de föregående,
f. 1798, d. 1874, var medlem af den hel. synodens direktion
och af riksrådet samt utgaf bl. a. kyrkohistoriska arbeten,
anslående reseskildringar från Palestina, hållna i
en poetisk-religiös anda, äfvensom reseminnen från
södra Ryssland och Italien.
– 4. Nikolaj Nikolajevitj, grefve M. (Amurskij), f. 1810,
utnämndes i Dec. 1847 till generalguvernör öfver Öst-Sibirien.
Han eröfrade hela Amur-området och slöt 1858 fördraget i Aigun,
genom hvilket Kina afträdde nämnda område till
Ryssland. M., som deraf fick sitt binamn, belönades
med grefvevärdighet. Sommaren 1859 framtvang
han genom en flottdemonstration mot Jedo ett för
Ryssland förmånligt fördrag med Japan. 1861 återvände
han till Petersburg och blef medlem af riksrådet.
– 5. Sergej Ivanovitj M.-Apostol, öfverstelöjtnant vid
regementet Tjernigov, tillhörde en ättegren, som på mödernet
härstammar från en kosakhetman Apostol. Han var 1825 en af
ledarna för »dekabristernas» sammansvärjning. Efter dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
