Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morlaker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkade ifrigt för hugenotternas sak. Han trädde 1575 i
Henrik IV:s tjenst såsom chef för finansförvaltningen
i konungariket Navarra, men nyttjades äfven som
diplomatisk underhandlare och utnämndes, sedan Henrik
bestigit Frankrikes tron, till guvernör i Saumur,
der han upprättade en protestantisk akademi. Genom
sitt skarpa ogillande af Henriks öfvergång till
katolicismen föll han i onåd, men bland sina
trosförvandter åtnjöt han ett utomordentligt anseende
och fick med anledning af sin vidsträckta teologiska
lärdom namnet »hugenottpåfven». Bland hans skrifter må
nämnas Mémoires et correspondance (1624–25; ny uppl.,
i 12 bd, 1824–25).
Morny [mårni’], Charles Auguste Louis Joseph de,
hertig, fransk statsman, f. 1811, var naturlig son
af drottning Hortense och grefve de Flahault, en af
Napoleon I:s adjutanter. Som barn adopterad af en
fattig fransk emigrant, grefve de Morny, uppfostrades
gossen hos sin farmor, grefvinnan de Souza, en
spirituel romanförfattarinna och älskvärd salongsdam,
som bildade sin sonson till en fulländad kavaljer. Vid
21 års ålder ingick han som underlöjtnant vid ett
kavalleriregemente och kämpade 1836-38 i Algeriet,
der han vid belägringen af Constantine (1837)
räddade general Trézels lif. Efter återkomsten till
Frankrike anlade han en stor hvitbetssockerfabrik
och visade sig vara en företagsam affärsman,
hvarför han 1842 af depart. Puy-de-Dôme invaldes
i deputeradekammaren. Der slöt han sig till det
konservativa, huset Orléans tillgifna partiet
och lyckades efter Februarirevolutionen (1848)
med dess hjelp 1849 blifva vald till ledamot af
Lagstiftande församlingen. Men sedermera närmade han
sig småningom sin halfbroder, prins Louis Napoléon,
och blef en af dennes mest energiske medhjelpare vid
statskuppen d. 2 Dec. 1851. Han utnämndes då till
inrikesminister och kontrasignerade såsom sådan alla
de olagliga dekret, hvilka beröfvade Frankrike dess
frihet. Men då han vägrade att underteckna de dekret,
genom hvilka familjen Orléans’ egendomar i Frankrike
konfiskerades, måste han lemna sin portfölj redan
d. 22 Jan. 1852. Han fortfor emellertid att åtnjuta
Napoleon III:s gunst, valdes 1852 till ledamot af
Lagstiftande kåren och utnämndes 1854 af kejsaren
till dess president. Efter Paris-freden 1856 sändes
han s. å. till Ryssland som utomordentligt sändebud
vid kejsar Alexander II:s kröning. Han representerade
dervid Frankrike med en nästan exempellös prakt. Efter
att i Petersburg hafva gift sig med furstinnan Sonja
Trubetzkoi återvände M. 1857 till Paris, der han åter
utnämndes till president för Lagstiftande kåren. Såsom
sådan utvecklade han mycken takt, kallblodighet,
sjelfbeherskning och vid flere tillfällen äfven en
hedrande opartiskhet. Likväl upptogs hans tid under
kejsaredömet liksom förut vida mer af penningaffärer
och nöjen än af politik. Jernvägskoncessioner,
stiftandet af bolag, börsspekulationer m. m. lemnade
M. medel att i rikaste mått tillfredsställa sin
njutningslystnad och praktkärlek. Det mest beryktade
af dessa affärsföretag var hans öfverenskommelse med
bankiren Jecker angående dennes stora fordran af den
mejikanska regeringen. Enligt denna öfverenskommelse
skulle M. erhålla 30 proc. af det belopp, som
den mejikanska regeringen skulle kunna tvingas
att utbetala, hvaremot M. förband sig att använda
hela sitt inflytande hos Napoleon III till förmån
för det jeckerska penningkrafvet. M. lyckades också
öfvertala Napoleon III till expeditionen till Mejico,
som blef inledningen till kejsaredömets fall. M.,
som 1862 upphöjdes till hertig, afled i Paris 1865.
E. W.
Moro, Ant. Se Mor.
Moro, A. del. Se Angeli del Moro.
Morone. 1. Domenico M., italiensk målare,
f. i Verona 1442, d. efter 1508, var en dugtig
representant för »quattrocento» (1400-talets stil,
eller ungrenaissancens måleri) i sin födelsestad. Man
har af hans hand en historisk bild i Mantua (Luigi
Gonzaga mördar Luigi Buonacohi) samt fresker i ett
kapell och i klosterrefektoriet i San Bernardino
(Verona, 1503). – 2. Francesco M., italiensk målare,
den föregåendes son, f. 1473, d. 1529, tillhör redan
mera 1500-talets konst, men hade en fast utpräglad
stil, som han behöll hela sitt lif. Också prisas
han högeligen af Vasari. Hans bästa verk inom den
monumentala konsten äro vägg- och takmålningar i
sakristian till S. Maria in Organo (Verona), som
anses höra till tidens förnämsta verk. Märkligt är,
att han efter Mantegnas föredöme omgaf takets midt
med en balustrad, och lät Frälsaren sväfva midt i den
blåa himmelen, d. v. s. att han perspektiviskt fördref
plafonden uppåt. Dessutom målade han altarbilder,
såsom en Tronande madonna i samma kyrka (1503) och en
enkel, likaledes tronande Maria med barnet i Berlin. –
3. Giovanni Baptista M. Se nästa art.
Moroni (Morone), Giovanni Battista,
italiensk målare, f. mellan 1520 och 1525, d. i Bergamo
1578, var lärjunge af Alessandro Bonvicino, kallad
Moretto, i hvars atelier han inträdde 1540. Han
målade altartaflor, af hvilka några finnas i Brera
(Milano), de flesta i trakten kring Bergamo,
men han hade i dem ej sin egentliga styrka och
följer der mest sin lärare i spåren. M:s bästa verk
äro hans porträtt, i hvilka han på basen af sin
mästares lärdomar går vidare i enkel och omedelbar
återgifning af natursanningen. Han har ej förmåga
att gå djupt in i sina förebilders karakter, men
så mycket trognare är han i den yttre företeelsens
lefvande framställning. Af hans verk finnas några i
Florens’ Uffizi, andra i Venezia, Milano, Brescia och
Bergamo, alla framstående, såsom t. ex. halffiguren
af En lärd (i Uffizi) och Antonio Navagiero,
podestà i Bergamo (nu i Brera). Men äfven norr om
Alperna finnas ypperliga dukar af honom, t. ex. den
berömde Skräddaren i Londons National-galleri, de 3
porträtten i Berlin samt likaledes ett par i München,
ett par i Wien, ett i Petersburg och ett i Madrid.
C. R. N.
Morosini, gammal veneziansk slägt, som gifvit Venezia
många utmärkte män, bl. a. fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
