Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millingen, James - Million, tal, angifvande tusen gånger tusen enheter - Mills, Clark - Millville, stad i nord-amerikanska staten New Jersey - Millöcker, Karl - Milman, Henry Hart - Milne-Edwards. Se Edwards 1 och 2 - Milo. Se Melos - Milo, Titus Annius Marcus Papianus - Milon, forngrekisk atlet från Kroton i Syd-Italien - Miloradovitj, Michail Andrejevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Millingen, James, engelsk fornforskare, f. 1774,
d. i Florens 1845, utgaf flere vigtiga arbeten,
såsom Peintures antiques et inédites de vases grecs
(1813), Ancient coins of greek cities and kings (2 bd,
1821–37) och Ancient unedited monuments of grecian
art (2 bd, 1822–26). Han afslutade äfven A. Millins
»Histoire métallique de Napoléon».
Million, tal, angifvande tusen gånger tusen enheter,
eller, uttryckt med siffror i decimalsystemet,
1,000,000. Ordet är af italienskt ursprung (il
milione, af Lat. mille, ett tusen). Det synes
ursprungligen varit ett ord ur det dagliga talspråket
och hafva betydt »10 tunnor guld», d. v. s. 10
gånger 100,000 myntenheter. I skrift användes det,
så vidt nu är kändt, först af Marco Polo, den bekante
upptäcktsresanden, hvilken, egendomligt nog, sjelf
både benämndes »il milione» och författade ett arbete
med detta namn. Dess bruk i franska och italienska
matematiska arbeten kan spåras ända från slutet af
1400-talet, dock lyckades det först långsamt och
småningom vinna en allmännare spridning. I svenska
räkneböcker anföres det ännu på 1700-talet såsom
en mindre bruklig benämning. – Millionär, egare till
minst en million af den i ett land gängse myntenheten;
ofantligt rik person. G. E.
Mills, Clark, amerikansk bildhuggare, f. 1815,
började som stuckaturarbetare, men företog sig 1835
att modellera i lera samt vann 1846 guldmedalj för
en byst. Af kongressen fick han i uppdrag att utföra
general Jacksons ryttarestaty, hvilken i New Orleans
uppställdes i brons 1853. Dessutom har han gjort
Washingtons staty i staden af samma namn (1860) m. m.
Millville [-vi’ll], stad i nord-amerikanska
staten New Jersey, vid Maurice river, som blifver
segelbar der. 7,660 innev. (1880). Tillverkning af
glas, bomullsväfnader, jernrör för vatten och gas,
turbiner m. m.
Millöcker, Karl, österrikisk tonsättare, f. i Wien
1842, blef kapellmästare 1864 i Graz, 1866 vid Wiener
Harmonietheater och 1869 vid Theater an der Wien. Utom
pianostycken har han skrifvit en mängd operetter i
Strauss-Suppés stil, bland hvilka i synnerhet Der
bettelstudent (»Tiggarstudenten») och Gasparone (båda
gifna i Stockholm) gjort lycka. A. L.
Milman, Henry Hart, engelsk prest, författare,
f. 1791, d. 1868, var en tid kyrkoherde i S:t Marys
församling i Reading och derefter professor i poesi
vid Oxfords universitet. 1835 blef han kyrkoherde i
S:t Margarets församling i London och 1849 domprost
vid S:t Pauls katedral i samma stad. Af hans
skönliterära arbeten må nämnas The fall of Jerusalem
(1820), The martyr of Antioch (1822) och Belshazzar
(s. å.), samtliga bärande starka spår af byronism,
i synnerhet det sistnämnda, som är en matt kopia af
Byrons »Sardanapalus». Hans förnämsta historiska verk
äro History of the jews (1830) och History of the
christianity under the Empire (1840; fortsatt under
titeln History of latin christianity, omfattande
tiden till påfve Nicolaus V; 1855; 4:de uppl. 1868).
Genom sitt obibliska åskådningssätt ådrogo de
förf. skarpa anfall från presterskapets sida.
Milne-Edwards [miln-ädvar]. Se Edwards 1 och 2.
Milo. Se Melos.
Milo, Titus Annius Marcus Papianus, var son af
C. Papius Celsus från Lanuvium och adopterad af sin
morfader, Annius. År 57 f. Kr. var han folktribun
och lade sig på tillskyndan af Pompejus ut för
Ciceros återkallande ur landsflykten. Clodius,
som det året också var tribun, motsatte sig M:s
bemödanden, och det kom snart till öppet våld
och gatustrider. M. genomdref emellertid hvad han
åsyftade. Stridigheterna emellan de båda motståndarna
fortforo sedermera alltjämt; hvardera hade sin skara
af väpnade slafvar och gladiatorer, med hvilka de
anföllo hvarandra och öfvade våldsamheter på torg
och gator. M. sökte förgäfves konsulatet för år 52,
men valstriden drog ut på tiden i följd af de ränker
och fejder, som åtföljde den. Då möttes Clodius och
M. händelsevis d. 20 Jan. år 52 på Appiska vägen,
nära Bovillae, hvarvid deras slafvar råkade i strid
med hvarandra. Clodius blef sårad, och M. lät derpå
döda honom. Händelsen väckte stort uppseende, och
pöbeln i Rom rasade af förbittring. M. anklagades
och sakfälldes, oaktadt Cicero försvarade honom,
samt gick i landsflykt till Massilia. Der fann han
sig mindre väl. Man säger, att han vid genomläsningen
af Ciceros tal – hvilket var skrifvet efteråt och
vida skilde sig från det, som verkligen hölls vid
tillfället, då folkmassans vilda rop bragte talaren
ur fattningen – skall hafva yttrat: »Hade du talat så,
skulle jag nu ej behöfva äta hafsfisk i Massilia». År
48 återvände M., sedan han förgäfves hos Caesar
sökt utverka sitt återkallande, på eget bevåg till
Italien, men fann der döden i en strid. Han var gift
med diktatorn Sullas dotter Fausta. R. Tdh.
Milon, forngrekisk atlet från Kroton i Syd-Italien,
lefde i senare delen af 6:te årh. f. Kr. och var
ryktbar för såväl sin oerhörda kroppsstyrka som sin
glupska matlust. Om båda delarna finnas sagolika
berättelser, såsom att han vid de olympiska spelen
burit en fullvuxen lefvande tjur öfver skådebanan och
derefter samma dag ensam uppätit den. Sin bane fann
han, då han en gång, öfverskattande sina krafter,
ville slita i sär en grof klufven trädstam, men
fastnade med händerna i remnan och i detta hjelplösa
tillstånd blef ett offer för vilda djur. A. M. A.
Miloradovitj, Michail Andrejevitj, grefve, rysk
general, f. 1770, utmärkte sig under Suvorov i
striderna uti Italien och Schweiz 1799–1800 såsom en
djerf och företagsam avantgardeschef och såsom en
uthållig och förslagen arriergardesanförare. Under
1805 års fälttåg mot Napoleon i Österrike, förde M. en
division, hade 1806–12 tidtals sjelfständigt befäl
i kriget mot Turkiet och öfvertog under fransmännens
infall i Ryssland 1812, sedan Bagration aflidit (d. 7
Okt.), befälet öfver dennes kår, med hvilken ryssarnas
återtåg skyddades. Under fransmännens återtåg förde
M. ryska avantgardet och befann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
