Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnean society of London, Linnéska sällskapet i London, stiftades d. 18 Mars 1788 af Sir Joseph Banks - Linne-industri - Linnell, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Banks, biskop Sam. Goodenough, med. doktor Smith
m. fl. för naturhistoriska studier intresserade
personer. Första sammankomsten hölls d. 8 April
s. å., då Smith blef vald till sällskapets förste
president, hvilken befattning han genom årliga omval
bibehöll ända till sin död. I början endast en privat
förening, erhöll denna år 1802 kunglig stadfästelse
och står nu under drottning Victorias särskilda
beskydd. Presidiet föres nu af den som geolog och
entomolog erkände bankiren Sir John Lubbock. "The
council" eller öfverstyrelsen, af hvilken tillåtelse
måste utverkas för tillträde till arkiv och öfriga
samlingar, plägar, likasom the Society, sammanträda
hvarannan torsdag under månaderna Nov.–Juni, hvarefter
semester inträder. Efter åtskilliga ombyten af lokal
har the Linnean society nu i likhet med åtskilliga
andra (Astronomical, Geological m. fl. societies)
fått sig fria rum upplåtna af "the Royal academy"
i Burlington house, Piccadilly, i vestra delen af
London. Jämte Linnés och Smiths samlingar förvaras der
en utmärkt växtsamling, skänkt af engelsk-ostindiska
kompaniet. Med synnerlig välvilja äro dessa
samlingar jämte arkiv och bibliotek tillgängliga
efter anmälan. Årligen utgifvas, utom en botanisk
och en zoologisk "Journal", "Transactions" och
"Proceedings" of the Linnean society. – Äfven på andra
håll utomlands hafva naturhistoriska sällskap med mer
eller mindre efemerisk tillvaro antagit namn efter
Linné, såsom Société linnéenne i Paris (från 1788),
i Philadelphia (1806), i Boston (1813), i Bordeaux
(1818),i Lyon samt Linnean society of New South Wales
i Australien m. fl. Ew. Ähg.
Linne-industri. Sedan med linets renhäckling de
förberedande arbetena
för linspånaden undangjorts (se Linberedning),
vidtaga arbetsprocesser för bildande af likformiga
band (tågorna i lindockan äro nämligen mycket
ojämnt fördelade) samt dessa bands förvandling till
fingarn. På linbands- l. påläggningsmaskinen bildas
banden, på sträckmaskinen samt förspinnmaskinen
sträckas de (och "dubieras" för utjämnande af
olikheter i tjockleken), snos samt uppvindas
jämnt på spolar. Det sålunda uppkomna "förgarnet"
("förspånaden") består af svagt snodda trådar,
som äro lösa och grofva. Genom finspinningen
sträckes detta förgarn, snos starkare och göres
till färdigt garn af olika finlekar. Detta sker
på water-maskiner. På dessa får ofta förspånaden,
innan den inträder emellan de bakre sträckvalsarna,
löpa genom ett tråg med varmt vatten. Lintågan
består nämligen af (2–4 mm. långa) elementarceller,
sammanhållna af växtlim, hvilket af det varma vattnet
uppmjukas så pass, att cellerna kunna dragas i sär,
utan att tråden brister. Det våtspunna garnet hasplas
(till härfvor af bestämd längd) och torkas genast i
dertill afsedda apparater. Torrspunnet garn är sträft,
slappt och af sämre utseende. 100 skålp. häckladt
lin gifva 90 skålp. garn. På garnspinningen (inom
hvilken i vissa fall den enkla spinnrocken försvarar
sin plats bredvid eller framför maskinerna) följer
linneväfningen, som ej afviker från annan väfnad. Den
färdiga linneväfven blekes (se Blekning).
Linneväfnader af olika finhet äro batist, kammarduk, linon, lärft
(se dessa ord). – Glans, varaktighet och angenäm
svalka äro linnets bästa egenskaper. Användt
till klädesplagg, förmår det i endast obetydlig
mån utestänga köld och kan t. o. m. vid
svettning främja förkylningar, om det bäres
närmast kroppen. Linnespånad är äldst af all
spånadsindustri. Såsom lemningar i de schweiziska
pålbyggnaderna intyga, fanns hon redan under
stenåldern, då man tycks hafva af lingarn
hufvudsakligen tillverkat rep samt jagt- och
fisknät. I det gamla Egypten buros linnedrägter
af alla folkklasser; det var den enda tillåtna
skruden för presterna, och man insvepte mumierna i
fina linnebindlar. I Babylonien var (enl. Strabon)
Borsippa en hufvudort för linneindustri. Bruket
af linne spred sig öfver Grekland till Italien och
Gallien (i Ravenna och Vienna funnos linspinnerier
under uppsigt af romerska "procuratores linificiorum")
samt germanska, keltiska, slaviska och litaviska
stammar. Det egentliga linspinningsredskapet var
till en jämförelsevis sen tid den urgamla sländan;
derefter nyttjades spinnrocken, som i Europa
uppfanns 1530. Bruket af linne var så allmänt,
att äfven den fattigaste spann sitt lin och väfde
det sjelf. När i slutet af 1700-talet bomullen med
tillhörande maskinindustri uppträdde såsom öfvermäktig
medtäflare, sjönko linnets aktier fruktansvärdt. Det
blef svårare att tillämpa maskinväfningen på linet
än på den mera mjuka bomullen. Englands afspärrning
genom kontinentalsystemet gaf emellertid en kraftig
väckelse dertill inom öriket, och då freden kom,
kunde Storbritannien och Irland utskeppa massor af
lingarn och linneväf. Dessförinnan hade fransmannen
Ph. de Girard (se d. o.) uppsatt maskiner för
linspinning (sedan 1810). Öfver 3,090,000 mekaniska
lin-spindlar äro f. n. (1885) i gång i Europa. Högst
står linneindustrien i Belgien, dernäst på Irland (i
synnerhet i Ulster). Der, liksom i de flesta öfriga
land, synes hon dock aftaga. I Sverige är linspånaden
husslöjd framförallt i de linodlande landskapen
Helsingland och Ångermanland. I midten af 1700-talet
började ångermanländskor tillverka äfven finare
sorters linneväf, och samtidigt utfäste riksdag och
regering premier till denna slöjds uppmuntran. Det
ångermanländska premielärftet har ej till fullo qvar
sitt forna anseende och är numera snarare en bytes-
än en handelsvara. De största mekaniska linspinnerier
i Sverige äro Almedals och Jonsereds.
Linnell, John, engelsk målare, f. i London 1792,
blef 1805 lärjunge af John Varley, utställde redan
vid 15 års ålder och belönades 1807 och 1809 för
landskapsmålningar. År 1821 försökte han sig äfven som
porträttmålare. Han utmärkte sig genom sin kraftiga
kolorit. Af hans porträtt må nämnas Thomas Carlyle
(1844), Sir Robert Peel och Lord Landsdowne. Efter
1840 återgick han till landskapet och målade
storartade naturscener, mästerliga i ljus och luft,
såsom Väderqvarn och Skogsparti med trädfällning
(bägge i Londons nationalgalleri), Aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
