Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ling, Per Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt efterverlden genom en medaljong af Sergel, ett
af den store mästarens sista arbeten, samt genom
en 1821 af vänner slagen medalj öfver honom. På en
kulle i Ljunga pastorsboställes närhet invigdes d. 15
Nov. 1876 en med inskrift försedd bautasten till L:s
minne. Hans Samlade arbeten utgåfvos 1859–66 i 3 band,
dock ej fullständigt. Jfr "Inträdestal" af Atterbom
(i Svenska akademiens handlingar, d. XX; 1843)
samt B. v. Beskows förord till L:s "Samlade arbeten".
L. såsom skapare af en rationel
gymnastik. Gymnastiken, som i forntiden, under
Greklands lyckligaste tid, blomstrade, föll under
medeltiden i dödsdvala och visade först under
renaissancens tid tecken till något lif. Bacon,
Descartes, Newton framträdde sedermera med sina
teorier. Borelli gaf med sin bok "De motu animalium"
(1680–81) uppslaget till den iatromekaniska skolan,
som, ehuru hon sökte förklara menniskokroppens
rörelser och funktioner genom matematisk-mekaniska
lärosatser, sjelf likväl ej begagnade några mekaniska
medel. Francis Fuller ("Medical gymnastic", 1740)
påpekade, dock utan att göra sig hörd af läkarna,
kroppsrörelsens inflytande på den organiska ekonomien
och vigten af rörelser för botande af sjukdomar. Ehuru
flere teoretiska grundsatser uttalades i samma
riktning (t. ex. af Tissot, 1781, J. Bugh, 1794),
ehuru på flere ställen vissa former af den mekaniska
metoden (gång, ridt, fäktning, dans) praktiskt
tillämpades och stundom kröntes med lycklig framgång
i vissa sjukdomar, vann den egentliga gymnastiken dock
ej någon sammanhängande utveckling eller något större
intresse, förrän, såsom tysken J. Schreiber säger,
"den snillrike icke-läkaren i Sverige skapade den
moderna rörelseterapien och hans skarpsinniga lära
spred sig till Tyskland, England och andra land".
Det är antagligt, att L. tog intryck af det nyvaknade
intresset för vetenskapen och gymnastiken, men den
egentliga grunden till hans skapelse inom gymnastiken
är dock att söka i hans egendomliga snille. Tidigt
mognade hos honom tanken att kroppsöfningar utöfva
ett stort inflytande på den menskliga organismen och
att en harmonisk utbildning af kroppens enskilda delar
bör utgöra en vigtig beståndsdel i folkuppfostran. Han
studerade den grekiska och fornnordiska gymnastiken,
och för att söka samt lägga den rätta grunden till
rationel gymnastik tvekade han ej att vid mogna
mannaåldern studera vissa till läkaren hörande
vetenskapliga discipliner. Det stod klart för hans
tanke, att gymnastiken tillhörde ej blott enskilda
personer eller korporationer, utan var en sak för
hela folket. Men det kostade honom en svår strid mot
fördomar och okunnighet för att göra detta klart
äfven för andra. År 1812 vände L. sig till regeringen
med begäran om understöd för verkställande af sin
plan, men fick det svaret "att gycklare och lindansare
ha vi nog förut". Mot detta nedslående afslag stod en
orubblig viljekraft, och år 1813 utverkade L., att
genom k. förordn. af d. 5 Maj s. å. ett gymnastiskt
centralinstitut upprättades i
Stockholm. Hela dess tjenstepersonal bestod till
en början af honom sjelf. Åren 1806–36 utgöra
den egentliga tidsramen för hans gymnastiska
verksamhet. På grunderna af anatomien och den då ännu
föga utvecklade fysiologien framställde han i enkla
och bestämda drag de vigtigaste allmänna lagarna
för ett rationelt och omfattande system för bruket
af menniskans rörelser till gymnastiska ändamål för
både sjuka och friska, äfvensom för vissa handvapens
användning i noga beräknad öfverensstämmelse med den
unge, friske mannens behof af kroppslig utveckling
till ökade krafter och förbättrad form. Hans första
ledande och ständigt följda grundsats blef derför att
söka ett urval af verksamma former, hvilka efter olika
individuella behof tillfredsställde bestämda kraf,
motsvarande de enklaste mekaniska, anatomiska och
fysiologiska lagar. Derför antog han endast det, hvars
verkan kunde åtminstone empiriskt utrönas tillräckligt
för att ega rätt till användning. Denna principiella
och nyktra eklekticism skiljer honom skarpast från
nyare, utländska "system", som hafva gymnastik
till föremål. Den skiljer honom ännu bestämdare
från akrobaters ensidiga syften och teatraliska
uppträdande. I afseende på fysiologien äro hans med
ett förvånande skarpsinne samt ett otroligt ihärdigt
och försigtigt arbete vunna empiriska uppdaganden
och derpå stödda föreskrifter så mycket märkligare,
som de i många väsentliga fall först af nu lefvande
fysiologers metodiska undersökningar hafva kunnat
bekräftas. Åtskilliga andra qvarstå ännu såsom blott
empiriska fakta, utan nöjaktig förklaring af rent
fysiologisk art.
L. fördelade gymnastiken i fyra större grenar
efter dess olika användning för friska och
sjuka menniskor: 1. pedagogisk gymnastik,
2. vapenföring (militärgymnastik), 3. sjukgymnastik
(medikalgymnastik) och 4. estetisk gymnastik. I
rörelsernas allmänna indelning följde han närmast
forntidens och antog derför aktiva rörelser, passiva
rörelser och s. k. blandade former. I vissa fall lade
han synnerlig vigt på den största möjliga "korrektion"
och bestämdhet samt angaf ofta felen mot den rätta,
afsedda formen. För att befordra precisionen och
enkelheten i de tre slagen af rörelser vidtog han
flere olika åtgärder af karakteristisk prägel. Den
väsentligaste, men ännu ej nog allmänt antagna bestod
i att skarpt skilja den föregående ställningen från
den derur gående rörelsen af blott en kroppsdel
eller hela kroppen. Ehuru till det yttre mycket
olikartade, samlades de empiriskt vunna formerna
till vissa hufvudsakliga ändamål, som äro för "den
mekaniska agenten" (såsom han kallade gymnastiken)
mera tillgängliga än för andra medel. Spetsen af denna
koncentrerade, men alltid försigtigt och progressivt
anordnade samverkan emellan mer eller mindre
olika former riktades på skiljaktiga sätt, efter
individuella behof, mot de två i bröstet inneslutna
hufvudsakliga organen, lungan och hjertat. Detta
förfarande gällde såsom en bestämd hufvudsak i både
frisk- och sjukgymnastik och beror merendels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
