Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ling, Per Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsigten om medlen måste, tid efter annan, hos
skalden sjelf undergå betydande förändringar.
I sjelfva verket låg ett djupt grundfel i hela L:s
skaldesträfvan: samtid och framtid kunna
ej väckas och eldas till fosterländsk
hänförelse genom återvändande till en gång
döda och graflagda myter, med huru stor konst och
kärlek de än iklädas poetisk drägt och framställas
till åskådande. "Det nordiska kämpalifvet var och
förblef begrafvet; förgäfves slog L. med poesiens
trollstaf på ättefädrens kummel för att väcka dem
ur den tusenåra sömnen." Storartade, efter
måttet af vår tid, voro dock hans ansträngningar.
Han utgaf omarbetning och fortsättning af
Gylfe (1814), hvilken dock ej fulländades. Han
begick dervid misstaget att göra hela dikten till
en genomförd allegori, i hvilken t. ex. Gylfe
betecknar Sverige, Aura Finland o. s. v., i den
föreställningen att alla myter uppkommit på detta sätt
och med den egendomliga förhoppningen att verket
skulle läsas "såsom en folksaga, så att läsaren,
under uppfattandet af sjelfva händelserna, glömde
allegorien". Han öfvergaf dock denna uppfattning
i Asarne, detta kolossala verk, som under en
lång tid sysselsatt honom. 1816 utkom dess
första afdelning, i 8 sånger; sedan företog L. en
genomgripande omarbetning, af hvilken som prof
1826 utkom en sång ur 3:dje afdelningen.
Ändtligen framträdde alla 30 sångerna 1833,
jämte ett förklarande bihang (1833, 34). Felen i
"Gylfe" äro här mest försvunna; men likväl,
och oaktadt många lysande förtjenster, har denna
dikt föga anslagit folket i dess helhet samt
säkerligen haft jämförelsevis få läsare. Utom på
de orsaker, som ofvan uppgifvits, beror detta äfven
på vissa svagheter i L:s skaldskap, hans oförmåga af
individualisering, en viss osammanhängande blandning
af bålstorhet och sentimental vekhet hos hans hjeltar
samt det brottande med den poetiska språkformen,
som aldrig lemnade skalden. Med Tirfing eller
dödssvärdet, en "romantisk" dikt i 10 sånger (1836),
lade skalden egentligen ingen ny lager till de förra.
Hvad åter L:s dramatiska författareskap vidkommer,
har det uteslutande sin märklighet för den plan,
hvilken låg till grund för detsamma, den att i
en följd af skådespel lemna en fullständig svensk
historia i poetisk gestalt. Han saknar i det
stora hela alla de hufvudegenskaper, som utmärka
den sanna dramatikern, särskildt sinne för afrundad
dramatisk anläggning samt den skarpa blicken för
menniskolynnen och deras konflikter. L:s skådespel
äro, utom det ofvannämnda "Agne", Eylif den göthiske
(1814), Riksdagen 1527 (1817), Den heliga Birgitta
(1818), Engelbrecht Engelbrechtson (1819) jämte
de 1824 utgifna Styrbjörn Starke, Visburs söner,
Ingiald Illråda och Ivar Vidfamne samt Blotsven.
Alla hafva erkänt förträffligheten hos de lyriska
partier, som förekomma inströdda i ett par af
dessa dramer; och sammanbinder man denna omständighet
med den äfven i de episka dikterna ofta framträdande
benägenheten hos L. att infläta rent lyriska
dikter samt den obestridda framgång herdedikten
Kärleken (1810) hade, synes det tämligen klart,
att L. i sjelfva verket var
lyrisk skald, och att hans författareskap på andra
områden var ett våld på hans innersta skaplynne,
hvilket också hämnade sig sjelf.
För "Götiska förbundet" kom L. aldrig att verka något
väsentligt; och när Geijer offentliggjort sin uppsats
i "Iduna" (7:de häftet; 1817) om de nordiska myternas
användande i bildande konst, i hvilken uppsats
han sökte bevisa deras olämplighet för ändamålet,
blef L. så förbittrad, att han i Dec. 1817 utträdde
ur sällskapet. (Det personliga förhållandet emellan
L. och Geijer fortfor dock att vara det bästa.) Sina
egna åsigter om de fornnordiska myterna, sådana de
under hans första skede gestaltade sig, framlade han
i verket Eddornas sinnebildslära (1819). Han söker der
visa, att gudarna och deras öden voro idel allegoriska
omklädnader för intellektuella begrepp, och hans
bevisföring är på samma gång snillrik, egendomlig
och fantastisk. L. sjelf måste sedan, åtminstone i
tillämpningen, såsom vi sett vid "Asarne", medgifva
grundfelet i hela denna uppfattning. Såsom skald
egde L. ursprungligen ett stort anseende. Redan
1815 erhöll han af Svenska akademien Lundbladska
priset. 1833 vann han hennes stora belöningsmedalj
och 1837 Karl Johans pris. Efter hand minskades
emellertid antalet af hans anhängare, i synnerhet
efter det de torra sorgspelen afkylt entusiasmen, och
"slutligen öfvergick allmänheten till en likgiltighet
för hela hans skaldskap, lika orättvis, som dess
förut visade beundran varit blind och ensidig". Man
kan säga, att denna period inträdt redan då L. 1835
invaldes till ledamot af Svenska akademien, och hans
inträdestal derstädes (öfver A. F. Skjöldebrand)
var äfven hans sista vittra bragd, "Tirfing"
undantagen. Sina sista år tillbragte skalden i ett
halft domningstillstånd, en följd af bekymmer och
den ständigt jägtande verksamhet, under hvilken han
tillbragt sin ungdoms och mannaålders dagar. Han slöt,
"halfblind, på en gång utbrunnen och ännu glödande",
sitt lif d. 3 Maj 1839 och fick, som han önskat, sin
graf å sitt landställe Annelund vid Stockholm. Af
L:s barn må nämnas sonen Hjalmar Fredrik (se Ling
2) samt döttrarna Henrika (se Liedbeck, P. J.) och
Hildur (f. 1826, d. 1884), hvilken verkade såsom en
hängifven lärarinna vid Gymnastiska centralinstitutet
från 1848 till sin död. – Såsom person präglades
L. af en ständig oro, en följd af den lågande
hänförelse, som genomgick hans lif. Han författade
vanligen dikterande, under promenad å golfvet och med
lifliga åtbörder; och så kunde han utan hvila eller
vederqvickelse hålla i under hela dagen, tills han
nedsjönk utmattad eller halfsvimmande. Då han sjelf
skref, kastade han sig ofta ned på golfvet och raspade
häftigt fram sina verser. Som föreläsare eller i andra
föredrag uttryckte han sig med flödande vältalighet,
när han greps af sitt ämne. Hans känslighet för
anmärkningar eller motsägelse utgick egentligen från
farhågan att man ville förneka eller nedsätta de
idéer, hvilka voro honom heliga, och som sammanvuxit
med hans författareskap och hela personlighet. –
L:s utseende har bevarats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
