Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lemchen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undertill något ljusare, med en rostbrun fläck
på korsryggen; kroppens längd utgör 93 och
svansens 15 mm. Denna art förekommer i Jämtland,
Dalarna och Nerike, vidare i Norge, Finland och
östligaste Sibirien, i täta och vilda barrskogar i
bergstrakter. I sina rörelser är han snabbare än de
båda följande arterna. – Fjäll-lemmeln l. lemmingen,
M. lemmus, har framfötternas klor större än
bakfötternas, svansen kortare än hufvudets halfva
längd och räckande till bakbenens häl, hjernskålen
nästan lika bred som lång och interparietalbenet
nästan rektangulärt. Färgen är svart på nosen,
pannan, nacken och framryggen, rostgul på bakryggen
och ljusare rostgul undertill; kroppens längd stiger
till 150 och svansens till 17 mm. Denna lemmel är
hemma på de högre fjällen och förekommer i Sverige
från nordligaste Värmland till finska gränsen. För
öfrigt träffas han i Norge samt finska och ryska
Lappmarkerna ända till Hvita hafvet. Han vistas
vanligen ofvanför tallskogsområdet i björkskogens,
dvärgbjörkens och videts regioner, stundom äfven högre
upp, i granskapet af den eviga snön. Der gräfver han
sig gångar och tillreder sitt bo under tufvor och
stenar. Då lemlarna äro stadda på vandring, gå de,
så vidt möjligt är, rakt fram, sky inga hinder och
simma öfver floder, sjöar, sund och fjärdar. Under
dessa vandringar, som stundom sluta först vid
Bottniska viken eller hafvet utanför Norges kust,
omkomma milliontals lemlar till följd af regnig och
kall väderlek, rofdjurs förföljelser, olycksfall
o. s. v., så att det derefter dröjer åratal,
innan de åter blifva nog talrika att gifva sig ut
på vandring. Det är hufvudsakligen denna art, som
genom sitt temporära uppträdande i oräkneliga massor
blir skadlig. – M. obensis, som förekommer från Hvita
hafvet österut genom norra Europa och norra Asien samt
i Nord-Amerikas nordligare delar, saknar svart fläck
på framryggen och har i dess ställe i sommardrägt
ett svart streck långs ryggen. Den rostgulaktiga
färgen är dunklare och undre sidan gulhvit.
C. R. S.
Lemmens, Jacques Nicolas, belgisk orgelvirtuos,
f. 1823, d. 1881, lärjunge af Fetis vid Bruxelles’
konservatorium, senare (1846) af Hesse i Breslau
och blef 1849 professor vid konservatoriet i
Bruxelles. 1879 öppnade han i Mecheln en ansedd
skola för organister och chordirektörer. L. utgaf
ett stort antal berömda orgelkompositioner,
en flerstädes begagnad École d’orgue, äfvensom
andra tonstycken. Sedan 1857 var han gift med
sångerskan miss Sherrington (f. i Preston 1843).
A. L.
Lemmerhult, oriktig form för Lemnhult.
Lemmeströ, till 1783 socken i Malmöhus län, Vemmenhögs
härad, sedermera förenadt med Norra Börringe till en
gemensam församling med namnet Gustaf.
Lemming. Se Lemmel-slägtet.
Lemminkäinen, Finsk mytol., den tredje
manliga hufvudpersonen i det finska folkeposet
Kalevala. Namnet L. betyder detsamma som och är
ofta förvexladt med Lemmin poika, "kärlekens son",
den der älskar alla qvinnor och
genom sin skönhet väcker kärlek hos dem. Ett af
L:s binamn är Ahti poika Saarelainen, unge Ahti
Saarelainen ("holmbebyggaren"), hvarmed närmast
betecknas, att han bodde vid sjöstranden, der han
lefde förnämligast af fiske, hvilket ansågs vara ett
bevis på fattigdom. Ett ännu vanligare binamn är Kauko
Kaukomeli, "den fjärranlangtande", hvilket häntyder
på hans lust till bragder och äfventyr. Af detta namn
fick L:s hem namnet Kaukoniemi, "Kaukos udde" l. "den
fjärran belägna udden". På ofvannämnda egenskaper
hos L. syfta äfven de många epitet, som tilläggas
honom: lieto, "den flytande", "ostadige", "muntre"
(Collan), kaunis (mesogot. skauns), "den sköne",
veitikkä verevä, "den raske sällen", punaverinen,
"den rödhyllte", m. fl. Dessutom skildras han
såsom öfverdådig, häftig och skrytsam, men tillika
såsom glad i alla lifvets skiften och djupkänslig,
i synnerhet emot sin moder. Han visar sig äfven
vara en väldig trollkarl, nästan lika mäktig som
Väinämöinen. L. framträder i Kalevala först och
främst såsom "ofortruten friare" och till följd
deraf invecklad i otaliga strider och äfventyr. Men
han brydde sig icke om vanliga tärnor; åt honom
dugde endast Kyllikki (se Kylli), Saaris blomma,
som försmådde alla friare, i början äfven L. När han
slutligen röfvat henne i sin släda, blidkades hon af
hans ljufva ord och af hans löfte att aldrig mera
gå i krig, hvaremot hon å sin sida lofvade honom
att aldrig gå till dans och lekar ut i byn. Men då
L. af sin syster Ainikki får veta, att Kyllikki en
gång varit sitt löfte otrogen, förskjuter han henne
och besluter begifva sig till Pohjola för att fria
till dess berömda jungfru, hvars hand Väinämöinen
och Ilmarinen förgäfves sökt vinna. Hans moder,
som fruktar för sin älsklings lif, söker så enträget
afråda honom, att han till slut i förtrytelsen kastar
den borste, hvarmed han håller på att släta sitt hår,
mot väggen, hvari den fastnar. Derjämte förutsäger
han, att det är slut med honom, när ur borsten
börjar flyta blod. Efter grundliga förberedelser
begifver han sig å färd; och kommen till Pohjola,
smyger han sig med tillhjelp af sin trollkonst in i
stugan, utan att hunden skäller. Pohjolavärdinnan
yttrar sin förundran häröfver. L. drifver genom sina
besvärjelser alla männen ut ur stugan med undantag
af en gammal, blind herde, som han af förakt för
hans föregående osedliga lif lemnar qvar. Derefter
begär L. af Pohjolavärdinnan åt sig hennes dotter;
men hon utfäster för honom såsom första kraftprof att
på skidor fånga Hiisis elg. Han begifver sig äfven
öfvermodigt på jagt. Efter många ansträngningar
upphinner han och binder elgen; men då han ovarsamt
smeker djurets rygg, sparkar det till, sliter
sönder grimman och är i nästa ögonblick redan utom
synhåll. Förgäfves söker L. uppnå sitt byte; men genom
mycket måleriska besvärjelser och böner till skogens
gudamakter samt löfte om att åt dem offra guld och
silfver ernår han slutligen sin afsigt och bringar
elgen till Pohjola. Såsom andra uppgift förelägges
honom att tygla Hiisis eldfrustande hingst, hvilket
han äfven fullgör genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
