Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonapan, L. leoninus, blir 20 till 22 cm. lång med svans af samma längd - Lejonberg. Se Leijonbergh - Lejoncrona. Se Leijoncrona - Lejonet, Felis leo, zool., hör till kattdjurens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fläckar och streck. Den långa manen är ockragul,
svansen ofvan svart, undertill lefverbrun; alla
nakna delar äro svarta. Arten är hemma i skogarna
vid öfre Amazon-floden och bland Anderna. – Rödapan,
L. rosalia, blir 25 till 30 cm. lång, med svans af 45
till 50 cm. längd. Färgen är brunaktigt köttfärgad
i det nakna ansigtet, kinderna och pannan betäckas
af kort, gulbrunt hår, hjessans hår är långt och
mörkbrunt samt faller ned åt båda sidorna, den öfriga
delen af hufvudet, strupen, bröstet och armarna äro
mörkt orangebruna samt fällen för öfrigt rödaktigt gul
och skimrande i liflig guldglans. Svansen är vid roten
färgad som kroppen, derefter svartfläckig, mot spetsen
mörkare och i densamma gul (de svarta fläckarna saknas
dock stundom). Denna apa är hemma i skogarna mellan
22° och 23° s. br. utefter brasilianska kusten. –
Båda arterna kunna tämjas, men bibehålla ständigt en
god del af sitt naturliga misstroende och sin medfödda
skygghet. C. R. S.
Lejonberg. Se Leijonbergh.
Lejoncrona. Se Leijoncrona.
Lejonet, Felis leo, zool., hör till kattdjurens
familj (Felidae), rofdjurens ordning (Carnivora) och
däggdjurens klass. Dess vigtigaste kännetecken äro
den starkt byggda, korta kroppen med sin indragna
buk, den korta, glatta och enfärgade hårväxten,
det breda ansigtet och den stora svanstofsen,
hvari finnes en hornartad spets. Ögonen äro små och
hafva runda pupiller. Hannen har merendels man,
som betäcker halsen och främre delen af bröstet,
men är mycket vexlande till utseendet. På grund häraf
och på andra skiljaktigheter har man velat urskilja
flere lejonarter, hvilka dock riktigare betraktas som
varieteter. Manen saknas hos honan. Ungarna hafva
en ullig, grågulaktig hårbeklädnad utan man och
svanstofs, men med svarta fläckar på hufvudet och
benen, svarta tvärstrimmor på sidorna och svansen
samt ett svart streck långs ryggen. – Berber-lejonet,
F. leo barbarus, har framkroppen mycket starkare
utvecklad än bakkroppen. Det tjocka, nästan fyrkantiga
hufvudet skjuter ut i en bred och trubbig nos;
öronen äro afrundade, lemmarna utomordentligt
starkt byggda och tassarna större än hos något
annat kattdjur. Pelsen är rödgul eller blekbrun,
der och hvar med svarta spetsar på håren. Hufvudet
och halsen omgifvas af en tjock man, som framtill
räcker ned på frambenen och baktill nästan till
ryggens och sidornas midt. Underlifvet är beklädt med
långa hår, hvarjämte hårtofsar finnas på armbågarna
och lårens framsida. Hannens längd utgör 1,5 m.,
hans höjd öfver manken 80 till 90 cm. och svansens
längd 80 cm. Detta lejon är hemma i norra Afrika. –
Närmast denna varietet komma Senegalslejonet, F. leo
senegalensis, och Kap-lejonet, F. leo capensis,
af hvilka det förra har ljus, kortare och mindre tät
man, som icke fortsättes på kroppens undre sida, samt
finnes i mellersta och södra Afrika. Det senare eger
mörk man och tillhör Kaplandet. –- Persiska lejonet,
F. leo persicus, blekt isabellfärgadt, med yfvig,
svart- och brunfärgad man, är hemma i Persien och
mindre än de föregående. – Ännu
mindre är Gudjarat-lejonet, F. leo guzeratensis, som
är ljust rödgult, med hvit svanstofs och nästan endast
antydning till man. – I äldre tider hade lejonet,
hvilket sedan fordomtima betraktats som "djurens
konung", mycket större utbredning än nu. På romarnas
tid fanns det äfven i Grekland och Macedonien; i
Syrien och Palestina omtalas det af bibeln. I nedre
Nildalen träffas numera icke lejon, och i Algeriet
har dess förekomst betydligt minskats efter landets
eröfring af fransmännen, särskildt genom djerfva
lejonjägares, t. ex. Jules Gérards, åtgöranden. För
öfrigt viker lejonet äfven på andra ställen i Afrika
undan för den inträngande civilisationen och
eldvapnens utbredande. Det förföljes och jagas på
flerehanda sätt. Infödingarna angripa det med eld-
och kastvapen eller fånga det i gropar; de hvite jaga
det till häst eller fots, lägga sig på lur efter
detsamma nattetid eller ansätta det med hundar. I
Algeriet, äfven annanstädes, ätes lejonets kött, och
dess fäll beredes till mattor. Lejonet lefver ensamt,
utom under parningstiden, då hannen och honan följas
åt. Hvarje individ har sitt eget jagtområde, men
stundom förena sig flere lejon till ett gemensamt
jagttåg. Om dagen ligger lejonet mestadels stilla
och lemnar blott ogerna sitt läger, som det åt
sig utser på skyddade platser, i snår eller bland
flodsträndernas höga rör. Dess käraste vistelseorter
äro breda, skogiga dalar vid floder; i bergstrakter
går det till åtminstone 1,500 m. höjd. Lejonet
är trögare än andra kattdjur och älskar ej långa
ströftåg. Till byarna smyger det sig fram nattetid
för att röfva bort boskapen. Dervid gifver det stundom
sin närvaro tillkänna genom väldigt rytande, hvilket
hos boskapen injagar en oerhörd förskräckelse och ofta
kommer den att bryta sig ut ur inhägnaderna. Med ett
enda slag af sina väldiga tassar dödar lejonet sitt
byte och bär eller släpar derefter bort det i munnen
med oerhörd styrka. På vilda djur smyger lejonet
sig med yttersta försigtighet och söker gripa dem
med några väldiga språng; misslyckas det härutinnan,
så förföljer det icke sitt tillämnade byte. Lejonet
föredrager större djur framför mindre, och det förtär
stundom äfven lik. Gamla, tandlösa lejon sägas följa
gräshoppssvärmarna och lefva på dem. Menniskan
angripes ytterst sällan af lejonet, såvida det ej
genom att gå på lik fått smak på menniskokött; har så
skett, vågar det t. o. m. gripa personer, som sofva
invid lägereldar. Annars skyr lejonet menniskans blick
och flyr för henne. Lejonhonan går drägtig något öfver
15 veckor och föder vanligen två till tre ungar, som
äro stora som en halfvuxen katt och af henne vårdas
med den största ömhet; äfven hannen säges hjelpa till
att anskaffa föda åt och skydda ungarna. Dessa äro
i början ganska hjelplösa, börja gå vid två månaders
ålder, få man inemot tredje året och blifva fullvuxna
i det sjette eller sjunde. I fångenskap blir lejonet
mycket tamt och tillgifvet personer, som vårda det
omsorgsfullt, fortplantar sig utan svårighet och kan
hålla ut ända till 70 år. Lejonet behöfver en ansenlig
mängd föda, och den skada det anställer på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
