Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leipzig ... - Lejeune, Henry - Lejokom, kem. Se Dextrin och Leiokom - Lejon, herald., är ett af de i heraldiken oftast förekommande fyrfota djuren - Lejon, ett efter vapenbilden i senare tid gifvet namn åt flere skilda medeltidsätter - Lejonancker. Se Leijonancker - Lejonansigte, ett i senare tid efter vapenbilden gifvet namn åt åtminstone två småländska medeltidsslägter - Lejonapslägtet, Leontopithecus, zool., räknas till kloapornas familj - Lejonapan, L. leoninus, blir 20 till 22 cm. lång med svans af samma längd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos abessiniske konungen Teodor och förvisades
ur landet. 1865 anträdde han en resa genom Mindre
Asien, Mesopotamien, Persien och Induslanden till
Kasjmir, och 1867–69 fortsatte han sina forskningar
i Turkiet. Utom ett stort antal i geografiska
tidskrifter intagna uppsatser, reseberättelser och
kartor utgaf L. Voyage aux deux Nils, exécuté de
1860–64 (1865). Tvänne uppsatser af L., "Resa i
Bulgarien" samt "Pendjab och Kaschmir", äro intagna
i Sv. Familj-journalens bilaga "Öfver land och haf
(1879 o. 1880).
Lejeune [lösjö’n], Henry, engelsk målare, f. 1820 i
London, studerade i dervarande akademi och fick 1841
guldmedalj för en tafla, föreställande Simson, som
sliter sina fjättrar. 1845 anställdes han som lärare
vid akademien och har sedan målat dels romantiska,
dels bibliska ämnen, såsom Prins Arturs dröm, Prospero
och Miranda (ur Shakspeares "Stormen"), Lear och
Cordelia, Boas och Ruth, Bergspredikan och Lazarus’
systrar, till hvilka under senare år kommit lyckade
genrebilder ur barnens verld, såsom Oskulden, Min lilla
modell, Askungen, Vårblommor m. fl., alla sedan 1872.
Lejokom, kem. Se Dextrin och Leiokom.
Lejon, herald., är ett af de i heraldiken oftast
förekommande fyrfota djuren. I äldre tider afbildades
hufvudet något tillspetsadt, sedan mera rundt och
naturligt. Gapet är än halft, än helt öppet, oftast
med utsträckt tunga samt tänderna synliga. Kroppen
afbildas mycket smärt och i synnerhet med smalt
undeflif. På 1300-talet stod lejonet nästan alldeles
upprätt och rakt, då det deremot sedan blef mera
svängdt, så att hela figuren bildades af krokiga
linier. I äldre tider voro lejonen helt ludna; senare
framställdes de med stor man, som i stora ringlar föll
ned på underlifvet, samt med ludna ramar, hvilkas
tår vanligen voro utspärrade. Svansen uppböjdes
nära vid roten, drogs uppåt parallelt med ryggen,
först ganska yfvig, sedan försedd med några få strån
(klufven svans; se d. o.). Stundom är svansen delad
i en s. k. dubbelsvans (se d. o.). De kronor, som
heraldiska lejon bära, äro vanligen öppna och prydda
med trenne blad, men ej försedda med byglar. Kronan
bör stå lodrätt mot sköldhufvudet. Består vapenbilden
endast af ett lejonhufvud, vändt emot åskådaren,
kallas den ett lejonansigte (jfr Leopard). Lejon med
uppspärradt gap och utsträckt tunga kallas rytande
lejon. B. S.
Lejon, ett efter vapenbilden i senare tid gifvet
namn åt flere skilda medeltidsätter. Äldst
och förnämst är den, hvars äldre led, liksom
Folkungaätten (se d. o.), förde lejonet öfver
tre snedbjelkar. Stamfadern för densamma var
östgötalagmannen Magnus Bengtsson (d. 1263),
troligen en son till Birger jarls broder biskop
Bengt i Linköping. Yngre medlemmar af denna ätt
förde endast lejonet. Ättens mest bekanta medlem är
hertig Bengt Algotsson (se d. o.), och den utgick med
dennes broder riddaren Knut Algotsson (se d. o.). – Af
öfriga slägter och personer, som fört lejon i vapnet,
må nämnas: konung Eriks råd, sedermera jarlen i
Norge Knut Kristineson (1222–26), son till norske
jarlen Håkon Galen och styfson till lagman Eskil;
vestgötalagmannen Peter Naef (1253), troligen
fader till riddaren Bengt Hafridsson, hvilken äfven
nämnes som lagman i Vestergötland och förde
lejonvapnet; en Karl Ulfsson, som 1305 nämnes bland
konung Birgers råd; en Peter Karlsson, antagligen
den föregåendes son, som 1337 förde lejonvapnet, och
hvars ättlingar i slutet af 1300-talet voro bosatta
i Södermanland. En syster till Karl Ulfsson var
Margareta Ulfsdotter, gift med vestgötalagmannen
Gudmar Magnusson (Hjorthufrud). Efter henne upptogo hans
söner Ulf och Magnus lejonvapnet. Denna ätt utdog
med den förstnämndes sonson nerikes-lagmannen Karl
Karlsson. – Den bekante drotsen Tyrgils Knutsson (se
d. o.) och hans brorsöner, lagmannen Knut Magnusson
(se d. o.) och riddaren Göstaf Magnusson, förde,
liksom flere medlemmar af föregående ätt, lejonet i
ginstyckad sköld. – Troligen voro alla dessa ätter
på något sätt befryndade med Folkungaätten, men
ovisst huru. – Ett lejon i vapnet fördes vidare af
grefve Henrik af Gleichen, som konung Magnus Ladulås
nyttjade i diplomatiska värf, af den från Engelbrekts
resning bekante grefve Hans af Eberstein, af konung
Magnus Erikssons gemål Blanche (lejonet korsadt af en
snedbjelke, Namurs vapen) och af flere medlemmar af
det norska konungahuset (lejonet gående, hållande en
yxa, Norges vapen). – Af öfriga personer, som under
medeltiden förde vapenbilder, hvari lejonet ingick,
må nämnas: lagmannen i Vestergötland Folke (1231–40),
som förde klufven sköld med halft lejon samt grenar
och blad; lagmannen i Nerike Knut Matsson (d. 1289),
som förde klufven sköld med lejon och en bjelke;
lagmannen i Värend Karl Ingeborgsson (1260–70-talet)
och hans ättlingar, hvilka förde klufven sköld med
lejon samt tre eller fyra snedbjelkar; och lagmannen
i Östergötland Svantepolk Knutsson (se d. o.), som
förde delad sköld med lejon i öfre fältet. (Se vidare
Lejonansigte, Leijonhufvud, Lejonlilja och Lejonörn.)
K. H. K.
Lejonancker. Se Leijonancker.
Lejonansigte, ett i senare tid efter vapenbilden
(se Lejon, herald.) gifvet namn åt åtminstone
två småländska medeltidsslägter, mellan hvilka
ingen slägtskap kan påvisas. Till den ena hörde
riddaren Anund Jonsson (d. 1397), som var konung
Albrekts råd och lagman på Öland; till den andra
riddaren Bengt Niklison (d. 1423), hvilken var gift
med drotsen Bo Jonssons enka Margareta Dume och
i pantlän innehade Stäkeholm och Söderköping.
K. H. K.
Lejonapslägtet, Leontopithecus, zool., räknas till
kloapornas familj (Arctopitheci) inom de fyrhändtas
ordning och däggdjurens klass. Det har naket ansigte
och nakna öron, smal svans, af kroppens längd och
i spetsen ofta försedd med tofs, samt mer eller
mindre lång man. – Lejonapan, L. leoninus, blir 20
till 22 cm. lång med svans af samma längd. Färgen är
öfvervägande olivbrun, på ryggen med hvitgula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
