Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leibniz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marieberg och blef 1841 ingeniörofficer. Sedermera
vidgade han sina insigter i olika grenar af
ingeniörvetenskapen vid Trollhätte kanalbyggnad
och Motala verkstad. Han var 1844–64 lärare i civil-
samt väg- och vattenbyggnadskonst vid Marieberg,
1846–52 lärare i praktisk byggnadskonst vid
Akademien för de fria konsterna och 1858–70 lärare
i byggnadskonst vid Teknologiska institutet. Under
tiden avancerade han vid Väg- och vattenbyggnadskåren,
der han 1858 utnämndes till öfverstelöjtnant. Samma
år förordnades häri till byråchef i Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader. Bland de många
arbeten L. under denna tid ledde må nämnas Stockholms,
Karlskronas och Jönköpings vattenledningar samt nya
kemiska laboratoriebyggnaden i Upsala, hvarjämte han
utarbetade en mängd förslag till jernvägs- och andra
farledsbyggnader. 1870 förordnades L. att bestrida
landshöfdingstjensten i Hallands län och blef 1876
ordinarie landshöfding derstädes. Han verkade till
länets förkofran i många afseenden; särskildt inlade
han förtjenst om dess samfärdsförbindelser och var
den verksammaste befordraren af Halmstad–Nässjö-banans
anläggning. Såsom sjelfskrifven ledamot af
ridderskapet och adeln bevistade L. ståndsriksdagarna
ända från 1844, och 1868–76 hade han plats i Första
kammaren, såsom representant för Göteborgs och
Bohus län. Under nio riksdagar var han ledamot af
statsutskottet. L. afled i Stockholm d. 16 April 1883.
Leijonbergh, Johan, friherre, diplomat, född i början
af 1620-talet i Stockholm, der hans fader var rådman,
var anställd i kansliet på den stora ambassaden till
Moskva 1647 samt följde såsom sekreterare Palbitzki på
hans resa till Spanien (1650) och I. Lagerfelt på hans
beskickning till England (1653). 1653–54 beledsagade
han såsom "conducteur" engelske ambassadören Whitlock
till och från Sverige samt anställdes 1655 såsom
svensk kommissarie i London. Han kallades emellertid
1657 till Karl X:s sida, var med vid Frederiksodde
och Köpenhamns första belägring samt gick under
sommaren 1659 såsom underhandlare mellan konungen
och den i de danska farvattnen kryssande engelska
flottan. Han var konungen följaktig till Göteborg och
vistades efter hans död (1660) i Stockholm, tills han
1661 återvände till England, såsom resident. Der
stannade han, sedan 1672 med rang af envoyé
extraordinaire, till sin död, i Aug. 1691. Under
tiden utnämndes han till assessor i Kommersekollegium
(1664) och fick hofråds titel (1674). 1658 erhöll
han adlig värdighet (han hette före adlandet Barkmann)
och 1687 friherrlig. Hans i Riksarkivet förvarade
depescher innehålla värdefulla upplysningar angående
tilldragelserna i England under de händelserika år
han der bevakade Sveriges intressen.
Leijoncrona (skref sig äfven Leyoncrona), Kristofer,
skald, född antagligen i början af 1660-talet, var
son till en drottning Kristinas hofskräddare och
kammartjenare Johan Holm, som 1653 hade utnämnts
till hofintendent och adlats samt då antagit namnet
L. Om skalden L:s tidigare utveckling finnas inga underrättelser. I
senare hälften af 1680-talet vistades han ett par
år i Paris. Han blef 1688 kommissionssekreterare i
London, 1697 resident och 1703 envoyé extraordinaire
vid engelska hofvet. Död i London d. 8 April 1710,
sedan sorgen öfver nederlaget vid Pultava drifvit
honom till ett omåttligt bruk af starka drycker. Med
honom utgick ätten på svärdssidan. – De dikter af
L., hvilka finnas i behåll, synas härröra från hans
yngre mannaår. Han var väl förtrogen med den samtida
syd-europeiska poesien och försökte sig, icke utan
framgång, i sonetten och sestinen. Genom formens
böjlighet samt drag af poetisk åskådning och öm,
idealistiskt förfinad känsla framstår han såsom en
af Stiernhielms mest begåfvade efterföljare. I L:s
längsta dikt, heroiden Habor och Signill, träffar man
på goda känsloskildringar. Hans visor äro innerliga
och lättflytande, hvaremot en moraliserande tyngd
hvilar öfver hans griftqväden, med undantag af
den vackra elegien Tvenne herdars samtal. L:s
naturliga svårmod är i Sorgeqväde stegradt till dyster
förtviflan. Hans dikter finnas intagna i Hansellis
"Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare"
o. s. v., VI (1863).
Leijonhielm, Anders, friherre, krigare, ämbetsman,
född d. 20 Jan. 1655, var son af öfversten Erik Baaz,
hvilken 1667 adlades med namnet L., och sonson af
biskopen i Vexiö Johan Baazius. Han blef 1674 fänrik
vid Kalmar regemente, avancerade vid detsamma till
öfverstelöjtnant (1709) och utnämndes 1710 till
öfverste för Jönköpings regemente. 1714 förordnades
han till landshöfding i Östergötlands län, blef 1718
generalmajor, förflyttades s. å. till landshöfding i
Jönköpings län samt erhöll 1719 friherrlig värdighet
Död d. 27 Dec. 1727. – L. utstod på sin krigarebana
åtskilliga äfventyr. Vid Kristianstads intagande af
danskarna 1676 blef han fången, men utvexlades snart.
Under Karl XII:s fälttåg i Polen sändes han en gång, i
Aug. 1704, med några hundra man att indrifva proviant
af staden Latowicz (sju mil från Varsjav). Han
anfölls dervid af en mångdubbelt öfverlägsen fientlig
styrka, försvarade sig hjeltemodigt, men nödgades
slutligen gifva sig fången. Han utvexlades dock
snart och följde åter konungens här. Vid Pultava
fick han sitt venstra ben borttaget af en kanonkula,
men undgick fångenskap och åtföljde konung Karl till
Bender, der han deltog i kalabaliken.
Leijonhufvud, svensk adlig slägt, hvilken för tre
lejonhufvud såsom vapenmärke, är med säkerhet känd
sedan förra hälften af 1400-talet. Ättens mest bekante
medlem under medeltiden var Erik Abrahamsson (se
L. 1), hvars dotter Margareta (se Margareta, svenska
drottningar) 1536 förmäldes med Gustaf I. Hennes
yngre broder, Sten Eriksson (se L. 4), blef 1561,
vid grefve- och friherrevärdigheternas inrättande,
friherre (han skref sig såsom sådan till släktgodsen
Gräfsnäs och Kägleholm) samt fick straxt före sin
död, 1568, löfte om greflig värdighet. Hans enka,
fru Ebba, erhöll vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
