Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laudabilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom ädel känsla af stilens fordringar. Men derjämte
lade han i dagen ett fint sinne för karakteristisk
skildring af det individuella lifvet. Hans bästa
arbeten finnas i Frankfurt a. M. Han utförde der
den plastiska dekorationen af teatern samt statyerna
för börsen och helgeandshospitalet. Der finnas ock
af hans hand det stora, 1858 aftäckta monumentet
till minne af boktryckarekonstens uppfinning, med
kolossalfigurer af de tre uppfinnarna Gutenberg,
Schöffer och Fust jämte bilder af de fyra äldsta
boktryckeristäderna, Strassburg, Mainz, Frankfurt
och Venezia, samt sittande stoder af teologi, poesi,
naturvetenskap och industri. Dessutom finnas äfven i
stadens omgifningar af honom ett par bilder af män,
hvilka gjort sig förtjenta om staden Frankfurt.
Laupen, småstad med omkr. 950 innev. i schweiziska
kantonen Bern, vid floden Saane (Sarine), ryktbar i
Schweiz’ historia genom den seger, som bernarna,
anförda af Rudolf v. Erlach, d. 21 Juni 1339
der vunno öfver freiburgarna och den med dem
allierade adeln i Uechtland, Aargau, Savojen och
Burgund. Årsdagen af segern firas ännu.
Laura, föremålet för Petrarcas platoniska
kärlek, besjöngs af honom under flere årtionden
i verldsberömda sonetter, och dock känner man
icke med visshet någonting om hennes person och
lefnadsförhållanden. Mot Boccaccios förmodan
att L. skulle vara ett uppdiktadt väsende talar
bl. a. Petrarcas eget intyg. Han förtäljer nämligen
huru han såg henne första gången d. 6 April 1327
i Klara-kyrkan i Avignon och genast upptändes
af oemotståndlig lidelse. Och vid hennes död, 21
år senare, klagade han sin sorg i nya dikter. Att
Laura varit en gift qvinna är sannolikt. Den gängse
uppgiften lyder så, att hon är identisk med en viss
Laura de Noves, hvilken var dotter till ädlingen
Audibert de Noves och född 1308 samt, sedan hon
1325 trädt i brudstol med Ugo de Sade, vardt moder
till 11 barn och slutligen föll ett offer för pesten
i Avignon 1348. Denna arfsägen, som möjligen har
gamla anor, uppfriskades på 1500-talet. Men den, som
först sökte bevisa dess sanning, var abbé de Sade,
i "Mémoires sur la vie de Pétrarque" (1764). De
skäl han anför stödja sig emellertid dels på nästan
bevisliga uriderslef, dels på blotta sannolikheter,
och frågan måste fortfarande anses oafgjord. Jfr
A. Bartoli, "Storia della letteratura italiana",
7:de bd (1884), och A. Gaspary, "Geschichte der
italienischen literatur", 1:sta bd (s. å.).
Lauraeus, Gabriel, prest, föddes i Åbo d. 18
April 1677 och blef 1696 student derstädes, men
måste för sitt uppehälle syssla med guldsmeds-
och urmakeriarbetens förfärdigande, för hvilket
han egde särdeles god fallenhet. Han utnämndes 1702
till bataljonspredikant vid Björneborgs regemente
och befordrades sedermera till regementspastor samt
utstod i rikt mått krigets vedervärdigheter, såsom
i slaget vid Gemauerthof 1705, der han erhöll flere
svåra blessyrer, och vid Ljesna 1708, der han miste
alla sina tillhörigheter, och der alla hans medbröder
utom en stupade eller blefvo fångna, så att L.
blef ensam prest vid fem regementen samt konungens
hofstat och artilleriet. Efter slaget vid Poltava,
1709, i hvilket han äfven var med, sökte han sig
under en mödosam ridt fram till konungen i Bender, men
blef icke långt derefter tillfångatagen af ryssarna
under ett ströftåg uppåt polska gränsen. Han fördes
till Moskva och 1712 till Tobolsk, der hans mekaniska
färdighet väsentligen bidrog till hans eget och
hans olyckskamraters uppehälle under fångenskapen,
hvarjämte han blef lärare hos tyska församlingen
derstädes. Hemkommen 1721, fick han 1724 Loimijoki
pastorat i Åbo stift, blef 1729 prost och utnämndes
1749 till förste teologie professor och domprost i
Åbo. Död derstädes d. 10 Aug. 1753. L. var ledamot
af presteståndet vid riksdagarna 1731 och 1746–47,
valdes 1747 till ledamot af Vetenskapsakademien och
blef 1752 teol. doktor.
Lauraeus, A. Se Lauréus.
Laureatus, Lat. (af laurus, lager), lagerkrönt Se
Poëta laureatus.
Laurel, Lars, universitetslärare, föddes Stockholm
d. 25 Maj 1705, idkade från 1721 filosofiska och
juridiska studier i Lund, tjenstgjorde derefter
någon tid såsom domarebiträde i Vester-Dalarna,
men återvände snart till Lund, der han 1733
blef vice bibliotekarie vid universitetet
samt 1736 filos. magister. 1747 utnämndes han
till professor i teoretisk filosofi i Lund samt
kallades s. å. till ledamot af Vetenskapsakademien,
erhöll 1782 afsked från sin professur och dog i
Lund d. 20 Okt. 1793. L:s skrifter utgöras dels
af en rad akademiska disputationer i filosofi
äfvensom program, dels af några afhandlingar rörande
modersmålet och nordens af L., likasom tidigare af
Rudbeck, påstådda egenskap att vara den menskliga
bildningens urhem. Här må nämnas Förslag til suenske
skrivlagen (utg. af Vetenskapsakademien 1748),
Inledning til raette foerståndet om mit av kongl.
suenske vetenskaps-academien til allmaenn proevning
utgivne Foerslag til suenske skrivlagen (1750),
Räfst med mina orthographiska arbeten (1756), Nordens
hufvud-document äller runa-alphabetets hemlighet
igenom tvänne aegyptier det suenska och danska
språket til heder uptäckd (1768), Slutreflexion
öfver Nordens hufvud-document (1777) samt Odu glaf
och staf, äller Svänska språket utredt (1779). De
"tvänne aegyptier" voro två runor, hvilka han tillika
ansåg för hieroglyfer.
Laurelius, Olof, biskop, teologisk författare,
föddes d. 10 Aug. 1585 i Håtorps by, Lyrestads
socken, Skaraborgs län, blef 1609 student i Upsala,
vistades 1614–18 vid tyska högskolor och promoverades
derunder i Rostock 1617 till magister, utnämndes
1621 till professor i logik vid Upsala universitet
och vardt 1624 e. o., 1625 ordin. teologie professor
derstädes, 1640 pastor primarius i Stockholm samt
s. å. teol. doktor. 1647 utnämndes han till biskop
i Vesterås stift. Död i Vesterås d. 6 April 1670. –
L. var en lärd man och äfven i Tyskland känd genom
sina teologiska skrifter. Med ädelhet i karakteren
förenade han mycken nitiskhet vid utöfningen af
sina ämbeten. Bland hans skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
