Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 765-766 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landsträckor, på tider, som bestämmas af renbetet och vanan
samt till en del äfven af temperatur och mygg. Litet
mera rörligt lif, mera vidsträckta vandringar,
ända upp på fjällen, ända ned mot sjögränsen eller
hafvet, karakterisera den mera uteslutande renskötsel
drifvande fjäll-lappen. Mindre rörligt lif, mindre
utsträckta vandringar – och dessa nedom fjällen –
föranledas af tillfälle till binäringarna jagt och
fiske och karakterisera skogs-lappen. Har lappen
icke beten åt stora ren-hjordar, är fisket året
om lönande vid vattnen, finnes tillfälle derjämte
till uppfödande af någon boskap, då slår han sig
ned vid en flod, som tillika är sommarväg för
samfärdseln mellan haf och lågfjäll, och han varder
elf-lapp. Tränges lappen af ett eller annat skäl ned
mot hafvet med dess storsjöfiske, eller vistas han i
ett sjö- och fiskrikt land, som saknar tillräckligt
sommar-bete för nödigt antal renar, eller råkar han
på obestånd till följd deraf att vargen dödar hans
renar eller till följd af någon annan olycka eller
genom sjelfförvållande, eller ändrar religionen
(såsom i ryska lappmarken) hans diet under största
delen af året, då griper han till jagt och fiske
såsom enda eller hufvudsakliga näringsfånget:
han varder haf- eller fiskare-lapp och går såsom
sådan ofta under. Men om han lyckas förbättra sin
ställning, slutar han åter såsom nomadlapp eller
vanligare såsom boskapsskötande och åkerbruksidkande
nybyggare i Sverige, bofast strandbo i Norge. Fjäll-
och skogslapparna äro ännu nomader, mest dock de
förre. Fiskarelappen står i sitt lefnadssätt på
öfvergången från lapptypen. Fjäll-lapparna, ordnade i
"byar", vandra ännu regelbundet på samma vägar som
för 300 år sedan genom skog och dalar, öfver fjäll,
eller åtminstone upp på dem. Deras område är alla
de svenska lappmarkerna och största delen af norska
fastlands-finmarken samt en mindre del af finska
lappmarken. I södra delarna af Sveriges egentliga
lappmarker stryka lapparna fram från Kölen till
Bottnens närhet. Der gå de ock ibland, i lappmarkernas
norra delar allmänt, öfver bergen till vester- eller
nord-hafvet samt på senare stråten i förbifarten öfver
den finsk-ryska kilen norr om Köngämä elf, dock mindre
nu än förr, då de hade lof dertill. Skogslapparna
tillhöra den mellersta sträckan af norra Sverige från
s. mot n., haflapparna hufvudsakligen de norska och
murmanska kusterna, elflapparna företrädesvis de
stora norska floderna i n., Alten, Tana och Pasvigs
elfvar, samt den ryska Kola-elfvea. Fiskarelapparna
finnas i allmänhet spridda öfverallt, mest
koncentrerade vid sjöarna, små eller stora, hvar
de finnas, från Röros i Norge och Storsjön vid
Helagsfjället i Herjedalen (på omkr. 62 1/2° n. br. 30°
ö. lgd) tal Enare träsk i Finland (69° n. br. 46°
ö. lgd). Det är företrädesvis som nomad lappen röjer
sina etniska egendomligheter. Han gör detta genom
sitt egendomliga tama djur: renen, med hvilken han
lefver dag och natt. Af renen har han sitt allt,
och han begagnar allt af honom, död och lefvande,
i alla åldrar. Blodet, köttet, inelfvorna och märgen
förtäras: huden begagnas till skodon och andra kläder,
hvilka sys medelst senorna; ben och horn bearbetas till redskap
eller prydnader; på det, som sålunda icke användes,
kokas soppa (mest åt hundarna) eller utdrages limmet;
af hela renen återstår då blott benjorden. Endast
genom säljning af hjordens produkter – skinn,
kött, ost, lim – kan lappen skaffa sig hvad han
från andra behöfver: tyg (mest ylle), salt, kaffe,
tobak. Sommartiden bära renoxarna (herkarna) tält,
husgeråd, föda och barn; vintertiden begagnas de som
dragare för släden (kerres eller pulka; Fornsv. ackja). I släden färdas lappen

Ackja.

sjelf och hans hushåll; deri föres äfven hans
egendom. Stundom, när det är brådtom, fattar han helt
enkelt den selade renens dragrem i sin hand, stiger
på sina skidor och glider så raskt undan. Vanligen
föreställer man sig och skildrar kerres-färden
såsom svindlande hastig. Svindlande är den nog, dels
emedan mången gång leden går upp och ned för backar
emellan stenar och träd, med släden slingrande i alla
riktningar, dels emedan det fordras stor öfning och
påpasslighet att hålla jämnvigten i den båtformiga
kerresen. Men farten är blott i första början stark;
man kan vid längre resa påräkna att komma endast 1–1 1/2
mil i timmen, 5–7 mil på dygnet, om föret är godt,
d. v. s. på snö med hård skare. Undantagsvis kan man
på kortare sträckor eller under en dagsresa färdas
betydligt fortare, men renen går i senare fallet
ofta förlorad. Vanligen reser man långsammare än
ofvan angifves, framförallt med lass. På gränsen
mellan skogs- och fjällbygden, just der skogen
slutar, inträffa lappen och renhjorden från fjällen
mot slutet af Augusti eller början af September
alltefter årstidens beskaffenhet. Der har han sitt
"höstviste": en stolpebod (njalla) och ett skjul, ett
trätak på 4 stolpar (luove l. luopte, af Sv. lafve
l. loft). Der lemnar han på våren en del matvaror,
kläder, redskap o. d., som icke behöfs och blott
skulle besvära under sommaren. Der ligger han stilla
en tid och släpper renarna något fria. Der slagtar
han dem (omkr. 1 Okt.), jämte de få kor eller får,
som under sommaren betat i fjällen. Först vid midten
af November bryter han upp på sin sydöstfärd inåt
skogarna. Färden företages vanligen af hela byn mera
samlad och på det sätt att den, som först flyttar,
med sin hjord vandrar 1/4–1 mil förbi alla, som slagit
sig ned vid flyttningsvägen, tills han hunnit längst
fram; den, som dernäst flyttar, vandrar på samma sätt
förbi honom, och så vidare byns alla hushåll. På
allmänningar lägrar lappen, så länge renbete finnes,
på enskild mark endast öfver natten, men slår dock upp
tälten. – Färden går i goda år blott ned till närmaste
skogsland, der bete finnes, eller till granskapet af
kyrkobyn, ibland dock ned till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>