Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamartine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
L. en nästan otrolig författareverksamhet,
dertill tvungen af stora ekonomiska bekymmer. Från
ungdomen van vid ett öfverdådigt lefnadssätt, hade
han småningom förslösat den stora förmögenhet,
som han fått med sin hustru, en engelska, Maria
Anna Eliza Birch (se "Madame de Lamartine
par Armand Lebailly", 1864). Hans rastlösa
författareskap förföll tyvärr till ett yrkesmässigt
skriftställeri. I synnerhet förråda hans historiska
arbeten bristen af lugnt omdöme och allvarliga
forskningar. Histoire de la Restauration (1851–52;
"Restaurationens historia 1814–30", 1852–53),
Histoire des Constituants (1854), Histoire de la
Turquie (1854–55; "Turkiska rikets historia",
1854–56) och Histoire de la Russie (1855), liksom hans
resebeskrifning Nouveau voyage en Orient (1853), äro
egentligen s. k. spekulationsarbeten utan varaktig
betydelse. Helt naturligt lämpade sig hans skaplynne
vida bättre för den romantiserade skildringen,
der han kunde gifva fritt lopp åt fantasiens
ingifvelser. Med mästarehand tecknade han ett par
tilltalande berättelser ur de arbetande klassernas
lif: Geneviève, mémoires d’une servante (1851)
och Le tailleur de pierres de Saint-Point (s. å.;
"Stenhuggaren i Saint-Point", s. å.), samt ur sin egen
lefnadshistoria två förtjusande noveller: Raphaël,
pages de la vingtième année (1849; "Raphael. Blad
ur lifvets bok vid tjugo år", s. å.) och Graziella
(1850; "Graziella. Berättelse", s. å.). Confidences
(1849) och Nouvelles confidences (1851) samt Mémoires
inédits 1790–1815 (1871) och Correspondance 1837–1852
(1874) innehålla intressanta, ehuru något färglagda,
meddelanden om skaldens lefnadsöden. Det ur literär
synpunkt yppersta, som L. vid denna tid skapade,
är hans Cours familier de littérature (1856–64) och
Vie des grands hommes (1863–66), hvari återfinnas
utmärkta teckningar af Homeros, Cicero, Caesar,
Cromwell, Nelson, Bossuet, Fénelon m. fl. Oaktadt
alla ansträngningar nödgades L. slutligen utfärda
direkt upprop till allmänheten under form af
lotterier, subskriptioner m. m. Ar 1867 beviljade
honom franska kamrarna en lifstidsränta å en half
mill. francs. Lyckligtvis för honom sjelf fick han
icke bevittna den dag, då ett af de dyrbaraste
minnen af hans fromma moder framlades för en
nyfiken läsarekrets under titel Le manuscrit de ma
mère, avec commentaires, prologue et épilogue par
A. de Lamartine (1870). Han afled i Passy d. 1 Mars
1869 i en villa, som staden Paris ställt till hans
förfogande. – Jfr Eugène Pelletan: "Lamartine, sa vie
et ses oeuvres" (1869); Ch. de Mazade: "Lamartine,
sa vie littéraire et politique" (1872); E. Legouvé:
"Lamartine" (1876); Ch. Alexandre, "Souvenirs
sur Lamartine, par son secrétaire intime" (1884).
J. M-r.
Lama-slägtet, Auchenia, zool., hör till kameldjurens
ordning (Tylopoda) bland däggdjuren. Det har stort,
starkt hoptryckt hufvud med spetsig nos, långa, smala
och spetsiga öron, stora ögon, lång, rörlig öfverläpp,
smal, lång och upprätt buren hals, höga och smärta
ben med skilda tår och helt små trampdynor, lång,
hårbevuxen svans, långt, ulligt hår och 6/5 (genom
fällning af den främsta falska kindtanden 5/5)
kindtänder på hvardera sidan. Ryggen saknar puckel,
och ljumskarna äro ännu mera indragna än hos
kamelerna. Dithörande arter bebo flockvis vestra
Syd-Amerikas bergstrakter. De försvara sig genom att
slå med fötterna äfvensom genom att i angriparens
ansigte spotta sin saliv och halfsmält foder; de låta
med lätthet tämja sig samt användas då som lastdjur,
men göra gagn äfven genom sitt kött, sin mjölk och
sin ull. Redan Amerikas första upptäckare funno två
af detta slägtes arter, alpakan och laman, allmänna
i tamt tillstånd hos peruanerna, som förlade dessa
djurs tämjande till menniskoslägtets äldsta tider
och satte det i förbindelse med sina halfgudars
uppträdande på jorden. Alla arter af detta slägte
trifvas blott i kalla trakter, på Andernas högslätter,
och det är endast i Andernas sydligaste del, som
de stiga ned ända till slättlandet. I sitt vilda
tillstånd äro de föremål för en ifrig jagt. Hit höra
guanacon l. huanacon (A. huanaco), laman (A. lama),
alpakan l. pakon (A. paco) och vikunjan (A. vicunna),
som beskrifvas under sina särskilda rubriker,
C. R. S.
Lamb [lämm], Charles, engelsk humorist,
f. i London 1775, anställdes 1792 såsom bokhållare
vid ostindiska kompaniet och arbetade i dess tjenst
till 1825, då han fick afsked med 450 pund sterl. i
pension och bosatte sig på landet. Död 1834. –
En inom familjen ärftlig sinnessjukdom, af hvilken
L. vid 21 års ålder hade en öfvergående känning,
utbröt samtidigt såsom full galenskap hos systern,
Mary L., hvilken derunder med en knif dödade deras
moder. L. åtog sig då att i sitt hem öfvervaka
Mary. Han uppfyllde ömt och sjelfuppoffrande denna
broderspligt till sin död. Systern, som endast tidtals
återföll i sjukdomen, egde literär begåfning och
deltog i några af L:s literära arbeten. Han utgaf
sedan 1796, mest i förening med sin vän Coleridge,
smärre poem m. m., men vann erkännande först med
Tales founded on the plays of Shakespeare (2 bd, 1807;
"Shakespearesagor", 1851; ny uppl. 1882), till hvilka
Mary bidrog, samt "Specimens of english dramatic
poets who lived about the time of Shakespeare"
(2 bd, 1808), med korta kritiska anmärkningar af
högt värde. 1810 började han meddela essays i "The
reflector" (bl. a. den berömda On the genius of
Hogarth), men hans egentliga ryktbarhet härrör från
de i "London magazine" 1820–23 införda Essays of
Elia, hvilka ställde honom i jämnhöjd med Montaigne
och Addison. L. hade så innerligt försänkt sig i
studiet af de engelske dramatikerna från 16:de och
prosaförfattarna från 17:de årh., att hans eget
uttryckssätt osökt fått en genomgående fornartad
prägel. Likafullt var han sig sjelf, ursprunglig i
sitt humoristiska löje liksom i sitt hjertgripande
patos. Hans paradoxer och sällsamma qvickhetslekar
framspringa ur en underström af öm sympati samt den
finaste känsla för sanning, natur och enkelhet. Också
har sällan en man varit så älskad af sina samtida. Jfr
P. Fitzgerald, "Life, letters and writings of
Charles L." (6 bd, 1870–76).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
