Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La garde meurt et ne se rend pas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedvanerättsgrundsatser. A andra sidan möter den svårigheten
att, då en dylik kodifikation måste utgå från fasta,
hela rätten genomgående principer, lagstiftaren lätt
löper fara att vid ett sådant försök, som således
i större eller mindre mån innebär en omskapning af
rätten, komma i strid med folkets rättsmedvetande. När
och i hvilken omfattning en sådan kodifikation kan och
bör ega rum beror derför på olika kulturförhållanden
och andra omständigheter på olika tider hos olika
folk. Inom rättsvetenskapen har om denna fråga en
strid af stort intresse förts mellan Thibaut ("Über
die nothwendigkeit eines allgemeinen bürgerlichen
rechts fur Deutschland". 1814) och Savigny
("Vom beruf unserer zeit für gesetzgebung und
rechtswissenschaft", 1815). – Den mest betydande
kodifikation, som rättshistorien känner, är den,
som Justinianus företog af romerska rätten (jfr
Justinianus och Romersk rätt). I det moderna
Europas kulturstater finnes i allmänhet rätten
kodificerad. Endast England gör undantag. Den engelska
rätten utgöres nämligen dels af genom prejudikat
ytterligare utbildad sedvanerätt (common law) dels
af en fortlöpande serie af särskilda förordningar
(statute law). I Frankrike, der förut ingen enhet i
rätten fanns, i det att i det sydliga Frankrike (pays
du droit écrit) romersk rätt gällde, under det att i
det nordliga (pays du droit coutumier) på germansk
grund hvilande sedvanerätt var rådande, började
under revolutionstiden ett lagstiftningsarbete,
hvars första frukt var "Code civil des français"
("Code Napoléon"), 1804, hvilken efterföljdes af
"Code de procédure civile" (1806), "Code de commerce"
(1807), "Code d’instruction criminelle" (1808)
och "Code pénal" (1810). – I Tyskland finner
man väl mindre kodifikationsförsök redan från
en tidigare period. Men i större skala började
kodifikationsarbetet kort efter midten af förra
århundradet i de större staterna. Bland de vigtigaste
af dessa kodifikationer äro "Allgemeines landrecht
für die preussischen staaten"(1794) och Österrikes
"Allgemeines bürgerliches gesetzbuch" (1811). I
senare tider har, sedan efter Tyska förbundets
upplösning, 1866, Nordtyska förbundet bildades och
efter det tysk-franska kriget 1870–71 det nya Tyska
kejsareriket upprättades, en gemensam lagstiftning
för en stor del af Tyskland börjat, hvilken kan sägas
utgöra en begynnande kodifikation. – De nu gällande
lagböckerna för de skandinaviska landen äro: för
Sverige (och Finland) "Sveriges rikes lag" (se d. o.),
hvilken, antagen på riksdagen år 1734 och stadfäst
d. 23 Jan. 1736, utgör resultatet af den år 1686
tillsatta stora lagkommissionens arbete, för Danmark
"Kong Kristian den femtes danske lov", af år 1683,
och för Norge samme konungs "Norske lov", af år 1687.
I. L.
Lagbro, mek. Se Hammarställning.
Lagbyrån. Se Lagberedningen.
Lager. 1. Bot. Se Laurus. – 2. Geol., en af två
parallella eller nästan parallella ytor (skiktytor)
begränsad bergarts- eller jordartsmassa, som har
ojämförligt mycket större längd
och bredd än tjocklek och som i de flesta fall
blifvit bildad genom materialets (sand och lerslam
m. m.) småningom skeende afsättning ("aflagring") ur
vatten, antingen på bottnen af sjöar och haf eller på
låga kuststräckor eller ock på jämna marker genom der
framrinnande floders öfversvämningar. Afståndet mellan
de båda plana begränsningsytorna hos ett lager kallas
dettas mäktighet (tjocklek). Denna kan hos olika lager
vara mycket olika och varierar också flerestädes
hos ett och samma lager samt kan t. o. m. inom
detsamma så minskas åt ett visst håll, att lagret
småningom försvinner, "kilar ut". Ursprungligen äro
lagren afsatta i vågrätt eller nära vågrätt läge,
men de befinnas nu flerestädes veckade, böjda och
uppresta i starkt lutande ställning till följd af
inom jordskorpan sedermera försiggångna våldsamma
pressningar o. dyl. – Kalksten, sandsten, lerskiffer
m. fl. bergarter förekomma i form af lager,
och de benämnas derför lagrade (äfven skiktade)
bergarter eller också sedimentära bergarter (se
Sediment, Skikt). – Den ordning, i hvilken lager
af olika bergarter följa på hvarandra, kallas
lagerföljd. Lagerföljden är t. ex. inom de svenska
silurbildningarna i hufvudsak underst sandsten,
derofvanpå alunskiffer, vidare ortocerkalk,
lerskiffer o. s. v. – 3. Mek. Lager l. tapplager är
en maskindel, som tjenar till uppbärande af en axel,
så att denne kan deruti stadigt rotera. Lagret utgöres
förnämligast af skålarna, hvilka vanligen förfärdigas
af brons eller annan legering, lagerkroppen,
som oftast är af gjutjern, i en eller två delar,
samt skrufvar för delarnas förening och lagrets
fästande vid dess underlag. Axeln hvilar i lagret
genom en tapp, som antingen kan vara en bärtapp,
t. ex. vid vagnshjul och vattenhjul, då trycket
verkar vinkelrätt mot axelns längd, eller en stödtapp,
t. ex. vid turbinen och propellern, då trycket verkar
efter axelns längd. Lagret måste naturligtvis vara
helt olika anordnadt efter tappens beskaffenhet och
konstrueras derför antingen såsom bärlager, som
understödes nedifrån, vägglager, hvilket är fäst
vid en vägg, bocklager, hånglager o. s. v. –
Vid några tillfällen gör man bruk af kamlager
med flere ringformiga fördjupningar (se Kamtapp).
2. E. E. 3. G. R. D.
Lagerart kallas de en lagerformig malmbildning
åtföljande ofyndiga mineral, som skilja denna
från den omgifvande bergarten och tillhöra sjelfva
det malmförande lagret. Sådana mineral kallas ock
skarn. De vanligaste mineral, som bilda lagerarter,
äro amfibol, augit, granat, qvarts, kalkspat, glimmer
och klorit. Ofta förekomma flere af dessa mineral
tillsammans i lagerarten, stundom utgöres den af
hufvudsakligen ett bland mineralen. De olika mineralen
gifva malmerna en olika karakter vid smältningen och
äro derför af vigt att beakta vid inköp af malmer
eller grufvor. Th. N-m.
Lagerberg, svensk adlig ätt, härstammar från
häradshöfdingen Lars Joensson Herrlund (f. 1608,
d. 1688), hvilken 1687 adlades med namnet L. Dennes
yngste son, Sven L. (se L. 1). blef 1719 friherre
och 1731 grefve. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
