Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafuente y Alcantara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och gällande kraft samt medföra den verkan, som med
dem afses, åtnjuta folkets förtroende, så är i det
friare statsskicket åt folket tillerkänd rätt att säga
sitt ord vid lagens antagande. I den konstitutionelt
monarkiska statsrätten, antages såsom grundsats,
att monarken ej utan representationens samtycke eger
fastställa i rättsordningen ingående rättsnormer. I
republiker är det folket allena, som antingen genom
representation eller på annat sätt bestämmer hvad
som skall gälla såsom lag. Till följd af det sätt,
hvarpå lag i allmänhet under ett fritt statsskick
kommer till stånd, och till skilnad från de i den
absoluta staten utgående herskarebud, af hvilka
lagarna derstädes utgöra en underordnad klass, plägar
man, utan att närmare fästa sig vid innehållet,
under begreppet lag hänföra alla beslut, som af
representationen fattas, och åt hvilka sedermera
gifves gällande kraft af den verkställande
makten. Med lag förstås i formelt hänseende
hvarje föreskrift, som erhållit sin bestämning
genom representationens och statsöfverhufvudets
öfverensstämmande beslut. Dock gäller i allmänhet i
den republikanska statsrätten, att regeringen, äfven
utan uttryckligt samtycke dertill, är förpligtad
att gifva representationens beslut förpligtande
kraft. Den nu angifna uppfattningen af begreppet
lag i formelt hänseende har fått sitt uttryck
i flere lands författningsstadganden, i hvilka,
utan afseende derpå om en besluten anordning afser
reglerande af rättsförhållanden eller blott innefattar
verkställighets- och förvaltningsföreskrifter,
begagnas ordalagen "bestämmes genom lag", så snart man
vill beteckna, att ett förhållande skall ordnas genom
konungens och representationens gemensamma beslut,
i motsats till stadga, anordning (T. verordnung;
Fr. ordonnance, décret), reglemente, instruktion,
hvilka beteckna föreskrifter, som konungen
eger påbjuda i administrativ väg. I Sverige,
likasom i Finland, är i detta afseende ett olika
förhållande. Uttrycket "lag" nyttjas i sin materiella
betydelse. Det är föreskriftens beskaffenhet att
förpligta till allmän efterlefnad, som gifver den
karakteren af lagbud, ej den omständigheten, att
konungen och riksdagen samfåldt beslutit densamma,
ty Sveriges konung eger enligt K. F. § 89, utan att
inhemta riksdagens samtycke, utfärda "lagar" angående
allmänna hushållningen och allmänna inrättningar. Till
följd deraf att en del af den egentliga lagstiftningen
hör under konungens styrande makt samt vissa
kungliga stadgar och förordningar innehålla en mängd
bestämmelser af lags natur, gäller i Sverige ej häller
ofvan angifna skilnad mellan lag och stadga; lagar,
som kungöras till allmän efterrättelse, benämnas
nämligen ofta förordningar (se d. o.) och någon gång
stadgar (t. ex. grufvestadga, bevillningsstadga). Till
följd deraf kan man icke i Sverige begagna uttrycket
"bestämmes genom lag" för att angifva, att konungens
och riksdagens överensstämmande vilja är nödvändig för
att åstadkomma en anordning eller ett rättsbud.
Lagar kunna vara af olika slag, dels författnings- och
grundlagar, som bestämma
statsformen, statsmaktens organisation
och hufvudfunktioner samt granddragen af
dess verkningssätt äfvensom statsmaktens och
statsmedlemmarnas ömsesidiga rättigheter och pligter
(se Grundlag), dels förvaltningslagar, som särskildt
ordna förvaltningens verksamhet i dess olika grenar
(se Förvaltningsrätt),och organiska lagar, som närmare
utveckla de i författningen befintliga grundsatser,
dels straff- och politilagar samt privaträttslagar. Med
afseende på lagarnas omfattning kunna de fördelas
i allmänna lagar och speciallagar, hörande till
jus speciale (t. ex. närings-, fattigvårdslagar,
krigslagar), samt privilegier, äfven kallade
undantagslagar, hörande till jus singulare, och
partikularlagar, provinsiallagar för särskilda delar
af landet, t. ex. Gotlands skogslag. Slutligen
bör märkas finanslagen, med hvilket namn i vissa
lands författningar (t. ex. Danmarks; se Danmark,
sp. 849) betecknas den statshushållningsplan, som
af representationen antages för att under en viss
tidsperiod, finansperiod, tjena till rättsnorm för
regeringen vid utgifters anordning och inkomsters
upptagande, hvilken hushållningsplan i Sverige
är sammanfattad i "riksstaten" (se d. o.). De
hufvudklasser af lagar, som särskiljas i Sveriges
grundlagar med afseende på maktfördelningen mellan
konungen och riksdagen samt med afseende på det
sätt, hvarpå de stiftas, och den pröfningsrätt,
som är medgifven korporationer utom riksdagen, äro
grundlag, allmän civil- och kriminallag, kyrkolag,
lagar, som röra rikets allmänna hushållning (se
Ekonomisk lag), samt privilegier. Derjämte
omnämnas kommunallagar, strafflagen för krigsmakten,
krigslagar samt riddarhusordningen. Denna
klassifikation är ej uttömmande. Det gifves
lagar, som ej kunna hänföras till någon af
dessa klasser. Sådana äro myntbestämningslagen,
beväringslagen, ansvarighetslagen för statsråd,
ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret samt beskattningslagar, som
innehålla närmare bestämmelser om skatters utgörande
i enlighet med de grunder, hvilka riksdagen vid
utöfningen af sin beskattningsrätt bestämt. Samtliga
dessa lagar hafva kommit till stånd genom konungens
och riksdagens samverkan. Vidare finnas lagar af
blandadt innehåll, hvilkas bestämmelser äro af olika
natur, dels af civil, kriminal, ekonomisk lags natur
(t. ex. tullstadgan), dels äfven af beskattningslags
natur (t. ex. k. förordn. om vilkoren för
bränvinstillverkning). Härjämte märkas de instruktioner
och reglementen, som, tillhörande speciallagarnas
klass, riksdagen allena eger att bestämma (på grund
af R. F. §§ 66 och 72). – I afseende på sättet
för lagars stiftande bör märkas det för Sveriges
statsrätt egendomliga förhållandet att Konungens
högsta domstol skall höras öfver alla förslag till
lag, hvilka afhandlas i K. F. § 87. Likaså bör märkas
den vidsträckta ekonomiska lagstiftningsmakt, som
tillkommer konungen, i motsats till det förhållande,
som rådde i Sverige under frihetstiden och ännu råder
i andra land, der konungen endast har rätt att under
vissa vilkor mellan riksmöten stifta provisorisk lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
