Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafuente y Alcantara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en satirisk tidskrift och bosatte sig 1838 i
Madrid. Han invaldes flere gånger i cortes
och utmärkte sig der såsom talare. Senare
blef han direktör för skolan för diplomatik i
Madrid och ordförande i styrelsen för arkiv och
bibliotek. 1844–50 utgaf han under psevdonymen Fray
Gerundio flere periodiska skrifter, som blefvo de mest
lästa i Spanien, såsom det satiriska verket Coleccion
de capilladas y disciplinarzos (16 bd), Teatro social
del siglo XIX (2 bd) och Revista europea (4 bd). Efter
omsorgsfulla forskningar, äfven i utlandet, utgaf
L. slutligen sitt förnämsta arbete, Historia general
de España (26 bd, 1850–62; 2:dra uppl. 1874 o. f.),
i hvilket han med värma och stilistisk talang, men
tillika opartiskt skildrar sitt fäderneslands öden.
Lafuente y Alcantara, Miguel, spansk
historieskrifvare, f. 1817, d. 1850 i Havanna, straxt
efter sin ditflyttning såsom generalprokurator öfver
Cuba, är känd såsom författare till en Historia de
Granada (4 bd Granada 1843–48; 2 bd Paris 1851).
Lafva. Se Lavad.
Lafvar, bot. Se Lichenes.
Lafve (F. lavo). Se Badstuga.
Lag (plur. lagar; Lat. lex), i ordets allmännaste
betydelse den bestämmande princip, enligt hvilken en
kraft verkar eller borde verka så och ej annorlunda. –
1. Filos., det konstanta i en vexling, tänkt såsom
det icke blott i vexlingens alla moment perdurerande,
utan tillika reglerande och normerande det i henne
föränderliga. I sin sistnämnda egenskap blifver detta
konstanta ej blott det, som af vexlingen ej beröres,
utan jämväl grunden till den ordning, i hvilken de
föränderliga momenten framträda. Ett sig utvecklande
(organiskt l. lefvande) väsende kan ej hafva sin lag
i något annat än sig sjelf, och lagen är derför, i sin
sanning sedd, ett ändligt och föränderligt väsendes i
sig sjelf konstanta och nödvändiga bestämdhet, tänkt
såsom normerande och reglerande det hos väsendet
vexlande och tillfälliga. I denna sin egenskap är
lagen alltid något fullt konkret och individuelt. En
abstrakt lag (en lagformel) är i sjelfva verket blott
en abstraktion ur den konkreta lagen. Om man t. ex. i
allmänna uttryck angifver en naturlag, så har man
dermed endast utsagt vissa allmänna egenskaper, det
nödvändiga och oföränderliga sätt, hvarpå naturen
sjelf i sin utveckling verkar. Abstrakta sedebud äro
ingenting annat än abstraktioner ur den konkreta
sedelag, som menniskan har i sitt samvete gifven
o. s. v. Hvarje lag eger karakteren af nödvändighet
inom det område, der den verkligen gäller, och den i
hvarje fall hotande faran är blott att antingen gifva
detta område en alltför stor utsträckning eller ock
att såsom lag betrakta sådant, som blott är en regel,
d. v. s. föreställa sig, att hvad som gäller i många
fall inom visst område skulle gälla i alla. Till det
förra felet gör sig t. ex. den skyldig, som ansett
naturens lagar gälla äfven för det andliga området
eller tvärtom, till det senare den, som t. ex. låter
ganska ofta gällande sedliga föreskrifter få
betydelsen af att alltid gälla eller vara nödvändiga
uttryck för sedelagens eget väsende. – Den
nödvändighet, hvarmed en lag gäller, kan vara af två
slag. a) Teoretisk, i hvilket fall lagen under de
förhållanden, i hvilka den har giltighet, ovilkorligen
måste följas. Hit höra t. ex. naturlagarna; vidare
äfven lagarna för menniskans teoretiska verksamhet,
t. ex. tankelagarna, hvilka menniskan måste
följa, såvidt hon verkligen tänker (i filosofisk
bemärkelse), äfvenså lagarna för den lägre teoretiska
verksamheten, t. ex. minne, idéassociationer m. m. b)
Praktisk nödvändighet, i hvilket fall lagen, der
den eger giltighet, ovilkorligen bör följas. Hit hör
t. ex. sedelagen. Menniskan kan visserligen underlåta
att fylla sin pligt, och man kan derför ej säga, att
hon ovilkorligen måste följa sedelagen. Men hon bör
ovilkorligen detta; sviker hon sin pligt, lemnar hon
en fordran ouppfylld, hvars giltighet såsom fordran
hon dock ej kan underlåta att erkänna. Vidare räknas
också hit den juridiska lagen, statens lag (se nästa
afdeln.).
2. Jur., ett uttalande af staten att något skall vara
rätt och såsom sådant allmänt förpligtande. Statens
lag är i sig ej annat än ett uttryck för en
allmän vilja, så vida som denna är för hvarje
enskild vilja den högsta och såsom sådan har
förpligtande kraft. Lagstiftaren är den allmänna
viljans representant eller det organ, genom hvilket
denna uttalas. Lagens kännetecken är att den utgår
från en till dess utfärdande behörig myndighet,
den högsta makten inom staten, och innefattar
en rättsbestämmelse, en allmän rättsnorm, som
skall för framtiden följas i alla de derunder
hänförliga fall och genom uttrycklig förklaring
af högsta makten blifvit såsom sådan positivt
fastställd att gälla till efterlefnad för dem,
som äro skyldiga staten hörsamhet och lydnad. Till
följd häraf skall densamma offentliggöras och
således meddelas åtminstone dem, som skola för
framtiden följa den gifna föreskriften. – Lag
måste skiljas från den statens viljeyttring, som
framträder i dom och i förvaltningsåtgärd eller
förvaltningsföreskrift. Domen bestämmer hvad som
skall enligt lagens bud i ett särskildt rättsfall
gälla såsom rätt. Förvaltningsåtgärden inbegriper
antingen en omedelbar handling eller en anbefallning
deraf, som för ett särskildt fall påkallas
af pligten att verka för statsändamålet. Dessa
förvaltningsåtgärder kunna äfven generaliseras och
taga form af instruktioner, reglementen, stadgar
och förordningar, hvilka innehålla föreskrifter
för förvaltande myndigheter afseende på deras
handlingssätt i allmänhe[t] eller i vissa särskilda
slag af göromål. De skilja sig från lagar deruti att
de äro af mera speciel och temporär beskaffenhet. –
Positiv lag, som normerar verksamheten inom staten,
förutsätter en öfver allt annat upphöjd myndighet,
som kan med förpligtelse till allmän efterlefnad
slå fast, stifta, det i lagen innehållna allmänna
rättsbudet och äfven göra det gällande, d. v. s. en
lagstiftare. Denna rätt utöfvas i den absoluta staten
af sjelfherskaren. Då emellertid samhällets lagar
böra, för att kunna erhålla giltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
