Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig dock 1333–34 hertig af L.) Valdemar Atterdag
vann ön tillbaka (1346–48) och gjorde (1359) sin
son Kristofer (d. 1363) till hertig af L. 1658–60
hölls ön besatt af Karl X Gustafs här. Nakskov
gjorde dock 1659 under 11 veckor tappert motstånd.
E. Ebg.
Laalands vilkaar (Lålands vilkor), en samling
endast för ön Laaland gällande rättsregler, som
stadfästes 1446 af Fyens biskop Henneke. Detta är
det sista vittnesbördet i Danmark om en sjelfständig
utveckling af den gamla provinsiella sedvanerätten.
C. R.
Laale (Låle) l. Lolle, Peder, dansk
ordspråkssamlare, lefde under medeltiden, ovisst
när och hvar. Senare skriftställare uppgifva,
att han var landtdomare i Halland. Hans "Ordsprog"
är en samling af 1,200 latinska sentenser i disticha
jämte omkr. 1,000 motsvarande danska ordspråk. Latinet
är mycket dåligt, uppfyldt af gallicismer, hvilket
synes antyda, att författaren var "paris-klerk". Af
de danska ordspråken äro måhända några hopsatta
af författaren sjelf, men de allra flesta äro utan
tvifvel gamla, delvis urgamla, från hedenhös ärfda,
af folket sjelf skapade. Samlingen är den äldsta
i sitt slag i norden, om man undantager det lilla
isländska Málsháttarkvaedi (se d. o.), och derför
en vigtig källa till kännedomen om folkets tanke-
och föreställningssätt. Den trycktes redan 1506, på
föranstaltande af Köpenhamns professorer, och utgafs
å nyo 1515, af Kr. Pedersen, samt begagnades ännu
någon tid efter reformationen allmänt såsom skolbok
i latin. Senare upplagor äro en af Hans Skåning
(1614, omtr. 1703) och en, kritisk, af R. Nyerup
(1828), den bästa af alla. Derjämte äro de danska
ordspråken utgifna på nutidens tungomål af S. Ley
(1842). C. R.
Laar l. Laer [lar], Pieter van, holländsk målare,
f. omkr. 1613, d. i Haarlem 1674, lemnade i sin
ungdom Holland, reste genom Frankrike och kom med
sin broder till Italien, der han slog sig ned i Rom
och dröjde qvar i många år. Han började der att måla
mestadels grotteska, karrikaturartade bilder ur det
lägre folklifvet, såsom marknadscener, slagsmål,
folkfester, röfvareanfall, tiggareherbergen,
äfventyrliga munkar o. d. För sin ofärdighets skull
fick han af sina målarekamrater tillnamnet Bamboccio
("tölpen"), och efter detta namn kallades taflor
i hans genre "bambocciate" (grotteskmålningar). Se
Bambocciader. I Rom voro Nicolas Poussin, Claude
Lorrain och Sandrard hans vänner, och han väckte
stort uppseende med sina bilder, hvilka stodo i skarp
kontrast mot den rådande manierismen och kanske just
derför blefvo så omtyckta. I behandlingen är han för
öfrigt beslägtad med de italienske naturalisterna,
liksom han liknar dem i uppfattning och val af
ämnen. Särskildt är han utmärkt för sin belysning
och sitt sorgfälligt hållna ljusdunkel. År 1639
återvände han på sin slägts kallelse till Holland,
der han slog sig ned i Haarlem. I Louvre finnas
några arbeten af honom, likaså i Wiens Belvedere,
Kassels museum m. fl. ställen. C. R. N.
Labadie [labadi], Jean de, fransk mystiker och
separatist, f. 1610, tillhörde i början
jesuitorden, men utträdde 1639 ur densamma och öfvergick
1650 till den reformerta läran. Derefter verkade
han som predikant flerestädes i Frankrike, Schweiz
och Nederländerna. I sistnämnda land sammanslöto
sig hans anhängare, de s. k. labadisterna,
till ett från öfriga reformerta kristna afskildt
kyrkosamfund. Från Nederländerna utvandrade de 1670,
på inbjudning af pfalzgrefvinnan Elisabet, till
Herford i Westfalen. Fördrifven derifrån 1672, fann
den betryckta församlingen en fristad i Altona, der
L. 1674 fick i lugn sluta sina dagar. – Labadisterna
afveko i läran foga från den reformerta kyrkan,
men hyllade en asketisk lefnadsåskådning och
bildade en klosterartad förening, till hvars regel
hörde bl. a. en fullständig egendomsgemenskap. Efter
L:s död bosatte sig församlingen i Westfriesland,
der den åren 1675–90 uppnådde sin blomstring. Efter
1692, då egendomsgemenskapen måste upphäfvas, lefde
labadisterna spridda i olika land, och vid midten af
18:de årh. kan samfundet anses upplöst. Bland dess
medlemmar förtjenar den lärda och hängifna Anna
Maria von Schürmann en särskild uppmärksamhet.
P. F.
Laban (Hebr.; "hvit"), en sonson till Nachor och
sålunda nära beslägtad med Abraham (1 Mos. 24: 29),
var en rik boskapsegare i Mesopotamien. Han medgaf,
att systern Rebecka fick följa Elieser till Kanaan för
att blifva Isaks hustru. Rebeckas son Jakob kom senare
till L., äktade dennes bägge döttrar Lea och Rakel
samt slöt med honom ett vänskapsförbund. L:s karakter
skildras i den hel. skrift mycket ofördelaktigt. Han
framställes som listig och egennyttig. Dock
synes Jakob hvad listigheten beträffar föga
hafva stått efter L. (1 Mos. 30: 37–43).
L. L.
Laband, Paul, tysk statsrättslärare, f. 1838,
blef 1864 professor i Königsberg och 1872 i
Strassburg samt dessutom 1880 medlem af statsrådet
för Elsass-Lothringen. L. har vändt sin forskning
dels till den germanska rättens historia och dennas
källor, dels till statsrätten. Hans vigtigaste
arbete är Das staatsrecht des deutschen reiches
(3 bd, 1876–82). L. är jämte Lev. Goldschmidt
m. fl. utgifvare af "Zeitschrift für das gesammte
handelsrecht".
Labarian, Bothrops atrox, zool., hör till
hålormarnas familj (Crotalidae), ormarnas ordning och
kräldjurens klass. Arten är hemma i Brasilien äfvensom
i hela Guyana, fruktas högeligen; den är också mycket
farlig genom sina ofta dödande bett. Ofvan är labarian
brunaktigt grå, med mörkgrå eller svartbruna, större,
trekantiga fläckar, undertill mörkare och på hvardera
sidan tecknad med två rader små, hvita fläckar.
C. R. S.
Labarum, ett i Lat. och Grek. förekommande ord,
sannolikt af främmande ursprung, som redan under den
romerska republikens tid användes såsom benämning
för något slags fälttecken. Sin historiska betydelse
har ordet fått som namn på det standar med korsets
tecken, hvilket såsom ett slags riksbanér fördes
af Konstantin den store och några hans efterträdare
(se Korsfana). Jämväl korset kallades under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
