Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungsfoglarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla åldrar genom mindre antal (6–7) strålar
i analfenan, mera oren och fläckig färgteckning
m. fl. kännetecken. Den är mindre, sällan öfver 30
cm. lång, samt synes lefva på mindre djupt vatten än
den föregående. Den är anträffad från Bohus län till
omkring trakten af Trondhjem norrut och förekommer
äfven vid nordamerikanska kusten. Den anses sämre
till smaken än den föregående och är ej föremål
för något nämnvärdt fiske. – Den tredje arten,
blåmunta kungsfisken, S. dactylapterus, skiljer
sig från de föregående derigenom att käkarna äro
ungefär lika långa och underkäken ej liksom hos
dessa skjutande framom öfverkäken. Svalget är
svartblått. Simblåsa, som finnes hos de föregående,
saknas hos denna art. Dess egentliga hem synes vara
Medelhafvet samt Atlanten omkring Madeira; men han
anträffas äfven, märkvärdigt nog, vid norska kusten
ej så sällsynt ända upp till Finmarken, ehuru han
saknas vid franska och engelska kusterna. Den är,
liksom föregående arter, en djupvattensfisk
och föder, liksom dessa, lefvande ungar.
R. L.
Kungsfoglarna, Regulidae, zool., bilda en familj inom
tättingarnas ordning och foglarnas klass. Tarserna
äro på sin främre sida till större delen täckta af
en hel skifva. Näbben är rät, spetsig, tunn och
hoptryckt; näsborrarna täckas af en enda, liten,
glesstrålig fjäder. Vingarna äro medelmåttiga, med
första vingpennan liten. Hithörande foglar äro de
minsta i Europa förekommande. De äro lifliga i sina
rörelser, ströfva under större delen af året i spridda
flockar och under ständig, ehuru dålig sång omkring i
skogar och trädgårdar, kunna klänga både ofvanpå och
under grenarna, flyga med lätthet, men endast korta
sträckor, samt lefva af insekter och puppor, som de
uppsöka i barkspringor. – Kungsfogelslägtet, Regulus,
har gleshårig och yfvig fjäderklädnad, tämligen höga
ben och något klufven stjert. Af vanliga kungsfogeln,
R. cristatus, är hannen tecknad på följande sätt. Öfre
kroppsdelarna äro olivgröna, mer eller mindre stötande
i gråaktigt. Hjessan bär en saffransgul, i midten
rödgul, af svarta sidoband infattad fläck. Öfvergumpen
är gulgrön, undre delarna ljusgrå, med olivgrön
anstrykning, magen hvitaktig, vingarna svartbruna,
med gröngula pennkanter samt något brokiga af svart
och hvitaktigt, stjerten mörkbrun, med gröngula
pennkanter. Fogelns längd är 9 cm. Honan har hjessän
ljusgul. Ungen är på ryggen enfärgadt grå, med
grönaktig anstrykning, på hufvudet mörkt olivbrun
(utan fläck) och på undre kroppsdelarna hvitaktig,
stötande i grått. Denna art förekommer i hela
Europa samt norra Asien häckande i barrskogar. Han
är i Sverige stryk-(och flytt-)fogel. Kungsfogelns
bo fästes vid en af de yttersta grenarna på något
barrträd och är väl doldt; det är mycket konstmässigt
bygdt. Dess tjocka väggar bestå ytterst af lafvar,
mossa, hår m. m., som väl sammanflätas; inuti är boet
beklädt med små fjädrar. Äggen äro 8–10, rosenfärgade
och svagt vattrade. Honan lär vid byggnadsämnenas
anskaffande och boets byggande, hvartill åtgå två till tre veckor,
sällan erhålla någon hjelp af hannen. – Brandkronade
kungsfogeln, R. ignicapillus, skiljer sig från
den föregående genom pomeransgul hjessa, ett svart
streck genom ögonen samt ofvanför och under dem ett
hvitt. Han är ej fullt så stor som föregående art och
minst bland Europas foglar, förekommer i mellersta
Europas barrskogar samt har tillfälligtvis anträffats
i Danmark. C. R. S.
Kungsfors, jernbruk. Se Hofors.
Kungsgamen. Se Kamgamarna.
Kungsgrönt. Se Schweinfurtgrönt.
Kungsgult, kem. tekn., namn på allahanda gula
färger, t. ex. kromgult, mengel, auripigment m. fl.
P. T. C.
Kungsgård och kungsladugård, förv., äro
de ansenligaste och äldsta bland statens
jordbruksfastigheter. De olika benämningarna
härröra ej af olikheter i kameralt afseende, ty
några väsentliga sådana förefinnas ej dem emellan,
utan torde bero på det olika användningssättet
fordom. Kungsgårdarna hade i allmänhet stort jordbruk,
vid hvilket ortens allmoge var skyldig att biträda
med s. k. hjelpdagsverken, något alldeles ensamt för
kungsgårdar (se Dagsverken). Det var jämväl allmogen
ålagdt att bygga och underhålla kungsgårdarnas
hus (se Byggningshjelpen). Kungsladugårdarna
deremot voro hufvudsakligen anlagda för
ladugårdsskötsel. Kungsgårdens ståtliga, ofta befästa
hufvudbyggnad var stundom residens för konungens
befallningshafvande i orten, och länet uppkallades
då efter gården. Det fanns t. ex. ett Gripsholms,
ett Näsgårds, ett Väsby, ett Ulfvesunda län; och
ännu finnes Kronobergs län, uppkalladt efter den
kungsgård af samma namn, som intill sista tiden
varit upplåten åt landshöfdingen i länet. En
tid brukade kronan sjelf de kungsgårdar, hvilka ej
voro bortförlänade. Gustaf Vasa höll personligen
sträng tillsyn öfver gårdsfogdarna och utfärdade för
dem reglementariska föreskrifter. I Kammararkivet
förvaras kungsgårds-redogörelser ända från 1530-talet,
utmärkta genom den prydlighet och noggranhet,
med hvilka gårdsförvaltningen i de minsta detaljer
angifves. – Rabenius d. ä. ser i Upsala öd stommen
till våra kronogods, och Botin betonar särskildt
den tillökning i kungsgårdar, som erhölls genom
inhemska förmögna ätters – exempelvis Folkungarnas –
upphöjande på tronen. Det förtjenar äfven ihågkommas,
att genom freden i Köpenhamn 1660 ganska många adliga
gods i Skåne tillföllo svenska kronan i betalning för
Bornholm. Den största tillökningen i kronogods vanns
dock genom de andliga och adliga reduktionerna. Af den
mängd kungsgårdar, hvilken sålunda samlats, anordnade
Karl XI en god del till chefsboställen vid indelta
armén. Vid regleringen 1875 återkommo de till kronans
omedelbara disposition. Åtskilliga andra, som varit
anordnade till landshöfdingarna, återfördes till
kronan genom regleringen 1884. I § 77 af 1809 års
regeringsform, der bestämmelser rörande domänernas
förvaltning äro inrymda, framhålles särskildt,
att konungen icke utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
