Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronobergs regemente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
October, November och December. Enligt några hade
dessa månader antingen 30 eller 31 dagar, så att
årets längd blef 304 dagar. Enligt andra åter egde
året 360 dagar, hvarvid månadernas längd kunde
variera, så att vissa egde mindre än 20, andra mer
än 35 dagar. Interkalationer skedde förmodligen
flere gånger och utan någon bestämd regel. Numa
skall hafva ökat året med ytterligare två månader:
Januarius och Februarius, hvilka båda antagligen
tillsattes vid årets slut. Derigenom torde året
hafva erhållit 355 dagar, hvartill under vissa
år tillades en skottmånad. De vid dateringen
brukliga namnen calendae, nonae och idiis synas
ursprungligen hafva hänfört sig till nymånen,
första qvarteret och halfmånen. Något senare
(omkr. 450 f. Kr.) synes, efter grekiskt mönster,
hafva blifvit införd en interkalation af 90 dagar
under 8 år, dock så, att dessa 90 dagar fördelades i
fyra skottmånader om 22 eller 23 dagar. Skottmånaden
synes i regeln hafva blifvit insatt i Februarius,
före denna månads slut. Derigenom erhöll skottåret
omvexlande 377 och 378 dagar, så att fyra år
blefvo = 1,465 dagar, d. v. s. fyra dagar mer
än fyra julianska år. På grund deraf måste tid
efter annan en skottmånad uteslutas. Utförandet
af interkalationerna öfverlemnades åt pontifices,
hvilka dock ofta förforo alldeles godtyckligt,
så att stor förvirring i tidräkningen uppstod. Till
afhjelpande af denna förvirring införde Julius Caesar,
med biträde af Sosigenes, en förbättrad tidräkning,
den s. k. gamla stilen (se Kalender). I Caesars
kalender egde månaderna den ordningsföljd och
den längd de ännu i våra dagar bibehållit. Den nya
tidräkningen började tillämpas d. 1 Jan. 45 f. Kr.,
hvarigenom det föregående året (det s. k. annus
confusionis) kom att innehålla 445 dagar (det räckte
nämligen från d. 13 Okt. 47 till d. 31 Dec. 46
enligt vår datering). Sedermera ändrades, såsom
en hedersbetygelse åt Julius Caesar och åt kejsar
Augustus, månadsnamnen Quintilis och Sextilis till
Julius och Augustus. Genom missförstånd af Caesars
bestämmelser gjordes dock till en början hvart
3:dje år till skottår i st. f. hvart 4:de. Augustus
afhjelpte detta fel genom att borttaga några
skottår, så att fr. o. m. år 8 e. Kr. allt blef
rätt anordnadt. – Hos romarna fanns ursprungligen en
8-dagars-vecka, betingad genom de sedan urgammal tid
regelbundet återkommande marknadsdagarna (nundinae);
först efter Konstantin infördes en af 7 dagar
bestående vecka. – Årsräkning skedde hos romarna
dels efter årets konsuler, hvilka dock först med år
152 f. Kr. tillträdde sin befattning den 1 Januari,
dels med Roms grundläggande (ab urbe condita) såsom
epok. Denna epok bestämdes dock af olika författare på
olika sätt; den allmännast antagna epoken var den af
M. Ter. Varro angifna, hvilken sammanfaller med d. 21
April 753 f. Kr. – Judarna synas ursprungligen hafva
bestämt sin tidräkning genom omedelbar observation af
månens faser; sedermera infördes hos dem ett bundet
manår, fördeladt i 12 månader. Sin egentliga stadga
erhöll dock den judiska tidräkningen
först långt efter Jerusalems förstöring, antagligen
först i 4:de årh. e. Kr. Om månadernas namn och årets
längd se Kalender. Både måncykeln och solcirkeln
användas i den judiska tidräkningen, men båda äro
utan tvifvel lånade utifrån, den senare särskildt
från den kristna tidräkningen. Bland årsräkningar är
den vigtigaste den ännu använda aeran från verldens
skapelse, med hösten 3762 f. Kr. såsom epok.
De kristna folken använde till en början
hufvudsakligen den romerska, af Caesar
reformerade tidräkningen. Först småningom ersattes
8-dagars-veckan af den från judarna hemtade, af 7
dagar bestående, och länge begagnades den romerska
dateringen efter calendae, nonae och idus. Under de
första århundradena e. Kr. var påskterminens rätta
bestämmande föremål för nästan oupphörliga strider och
gaf anledning till uppställande af en mängd cykler (se
Påsk). Först på Karl den stores tid antogs enhälligt
den 19-åriga alexandrinska påsk-kanon. Genom dessa
strider riktades uppmärksamheten på det olämpliga
förhållandet att vårdagjämningen ryckte allt längre
och längre fram i det borgerliga året. Sedan förslag
till rättelse deraf från flere enskilde och på olika
kyrkomöten blifvit framställda, och sedan saken
blifvit formligen hänskjuten till påfven, tillsatte
slutligen Gregorius XIII år 1572 en kommission,
som skulle utarbeta förslag till en förbättrad
tidräkning. Kommissionen, hvars förslag egentligen
hade Al. Lilio till upphofsman, satte såsom sin
hufvuduppgift dels att fixera vårdagjämningen till
den 21 Mars, dels att genom en noggrannare cyklisk
beräkning bestämma tidpunkten för påskfullmånen. Det
senare syftet vanns genom införande i räkningen
af epakter i st. f. de förut brukliga gyllentalen,
det förra åter genom borttagande af vissa skottår,
i sammanhang hvarmed föreslogs, att 10 dagar skulle
omedelbart borttagas för att återföra vårdagjämningen
till den 21 Mars. Förslaget antogs af Gregorius
och påbjöds genom en bulla af d. 24 Febr. 1582,
hvarjämte bestämdes, att detta år i Rom d. 15
Okt. skulle följa omedelbart efter d. 4 i samma
månad. Den nya stilen antogs samtidigt i större delen
af Italien samt i Spanien och Portugal. Senare på året
infördes den äfven i Frankrike, katolska Schweiz och
katolska Nederländerna samt följande år i katolska
Tyskland. De evangeliska ständerna i Tyskland nekade
deremot att aflysa den gamla stilen. Först sedan en
betänklig förvirring och verkliga strider uppstått,
beslöts 1699 att från och med år 1700 införa den
s. k. Weigels förbättrade kalender, hvilken skilde
sig från den nya stilen hufvudsakligen derigenom att
påsken beräknades på astronomisk väg, således utan
användande af gyllental eller epakter. Detta beslut,
som biträddes af Danmark samt de protestantiska
delarna af Schweiz och Nederländerna, modifierades
slutligen 1775, då det medgafs, att den nya stilen
skulle fullständigt antagas. I England infördes den
1752. I Sverige hade skottdagen blifvit utesluten
1700 och å nyo införd 1712 (detta år egde Februari 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
