Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontra-remonstranter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expeditioner, i spetsen för hvilka voro ställda
ombudsråd med statssekreterare till biträden. Desse,
som hade sig ålagd ärendenas föredragning, hade
äfven att kontrasignera från regeringen utgående
skrifvelser, med skyldighet att dervid tillse, att
icke något utfärdades, som stred mot förut gifna
förordningar och utgångna befallningar. Med denna
kansliordning till förebild ordnades förhållandena
under frihetstiden. I 1719 års R. F. § 23 och 1720
års R. F. § 28 föreskrefs, att statssekreterarna
skulle, en hvar för de ärenden, som honom ålåg
att behandla, noga hålla hand deröfver att
expeditionerna efter rådslagen, jämlikt protokollen,
skyndsamt, riktigt och i god ordning fullbordades
och utfärdades. I 1720 års R. F. § 28 blef det
statssekreteraren, under ansvar af ämbetets förlust,
särskildt förbjudet att hos K. M:t allena föredraga
och utfärda hvad som med råds rade bort afgöras,
hvarvid uttryckligen förklarades, att honom till
ingen giltig ursäkt skulle vara att sådant blifvit
honom anbefaldt af konungen. I de kansliordningar,
som utfärdades under de båda nämnda åren, blef det
statssekreterarna särskildt ålagdt att utarbeta och
föredraga de till hvars och ens expedition hörande
ärenden, underteckna allt hvad som beslöts och
utfärdades samt tillse, att vid deras expedition
ej något utfärdades, som stred mot Sveriges rikes
fundamentallag, regeringsform, konstitutioner och
reglementen samt hvars och ens välfångna privilegier
och rättigheter. Äfvenledes borde de uti de mål,
som "coram protocollo" vore resolverade, taga i akt,
att allt hvad som expedierades vore instämmande med
sjelfva protokollen, och blifva ansvariga för allt
hvad med deras kontrasignerande utfärdades. Uti
ofvan angifna bestämmelser finna vi uppränningen
till nu gällande föreskrifter om föredragandes
kontrasignation och skyldighet i vissa fall
till kontrasignationsvägran. I 1772 års R. F. §
21 blef statssekreterarnas skyldighet ytterligare
skärpt och noggrannare angifven. Der intogs jämte
den i 1720 års R. F. omförmälda skyldigheten för
statssekreterarna att tillse, att expeditionerna
utfärdades efter K. M:ts "decision" samt enligt
protokollen, det stadgande att, om någon skulle vara
så djerf att utfärda någon expedition, hvilken vore
stridande mot K. M:ts decision, och dermed söka att
surprenera K. M:t (hvilket genom expeditionernas
myckenhet lätteligen kunde ske), den skulle efter
ransakning och laga dom sättas utur rikets tjenst,
hvarjämte der uttryckligen sades: "och bör derför ej
någon befallning hädanefter som hittills lydas och
efterkommas, som ej är med behörig kontrasignation
försedd, krigsärenden undantagandes". I den 1773
utfärdade kansliordningen blef det statssekreterarna
jämväl ålagdt att hafva derpå uppmärksamhet och
hos K. M:t påminna, om något skulle synas dem
vara stridande mot regeringsformen, förordningar,
privilegier eller enskildes rättigheter. I 1809 års
R. F., sådan den ursprungligen lydde, bibehöllos
statssekreterarna såsom föredragande vid de fyra
statsexpeditioner, på hvilka regeringsärendena
voro fördelade. Hvarje statssekreterare eller den,
som förestod ämbetet, egde
dessutom säte och stämma i statsrådet, då han der
föredrog eller konungen der eljest lät förekomma
mål, som hörde till hans befattning, äfvensom
uti det utomordentliga statsråd, som omtalas i
R. F. § 13. Statsministern för utrikes ärenden
föredrog frågor rörande utrikes politiken, hvilka
behandlades såsom ministeriella mål, samt frågor
om krig och fred. Hans expedition var Kabinettet
för utrikes brefvexlingen. Hofkansleren hade att
föredraga de ärenden, som tillhörde hans expedition,
och slutligen vederbörande revisionssekreterare
de justitien rörande ärenden, hvilka handlades af
Nedre justitierevisionen. Dertill kommo kommandomål
(se d. o.), som föredrogos enligt R. F. § 15 af
den ämbetsman, åt hvilken konungen uppdragit allmän
befattning dermed. I R. F. § 38 upptogs den i 1772 års
R. F. § 21 intagna föreskrift att alla från konungen
utgående expeditioner, utom i kommandomål, skulle, för
att blifva gällande, kontrasigneras af föredraganden,
som vore ansvarig att de instämde med deröfver förda
protokoll. Dermed förenade skyldigheter och ansvar
blefvo skärpta, och ansvarigheten inskränktes ej
till ansvar inför konungen, utan utsträcktes till
konstitutionelt ansvar inför folkrepresentationen. Det
föreskrefs nämligen såsom en rättighet och pligt för
föredraganden att, om han fann något konungens beslut
vara stridande mot regeringsformen och konungen emot
föredragandens föreställningar yrkade, att ett sådant
beslut skulle utfärdas, vägra sin kontrasignation
derå samt till följd deraf nedlägga sitt ämbete,
hvilket han ej kunde återtaga, förrän riksdagen
pröfvat och gillat hans förhållande. I den d. 10
Febr. 1810 gifna "Ansvarighetslag för statsrådets
ledam." är uraktlåtenhet af denna föredraganden
åliggande pligt belagd med ansvar af ämbetets förlust,
hvilket ansvar kan ökas, för den händelse att någon
till följd af denna försummelse lidit skada till lif,
ära, personlig frihet eller egendom. Föredraganden kan
således ej såsom konungens öfriga rådgifvare freda
sig från ansvar genom att till protokollet endast
protestera emot ett lagstridigt regeringsbeslut. Han
måste genom kontrasignationsvägran förekomma
beslutets genomförande. Någon väsentlig ändring deri
skedde icke, då statsrådet omorganiserades i och
med departementalstyrelsens införande (1840) samt
statssekreterareämbetet afskaffades. Föredragningen,
som förut för olika ärenden varit fördelad på olika
slag af ämbetsmän, äfven sådana, som stodo utom
statsrådet och ej hade någon rådgifvarebefattning,
öfverlemnades då åt vederbörande departementschef,
som tillika alltid skulle vara statsråd. Men de
konstitutionella stadgandena angående föredragandes
befattning med regeringsbeslutens expedition och
kontrasignation samt ansvar för regeringsbeslutens
innehåll bibehöllos, med de jämkningar, hvilka
voro en följd af den bättre ordning, som infördes
i afseende på föredragningen. – Hvad Norge angår,
blef i Eidsvoldskonstitutionen § 35 stadgadt,
i likhet med hvad Sveriges R. F. § 38 innehåller,
att alla af konungen utfärdade befallningar och
officiella bref, militära kommandosaker undantagna,
skola kontrasigneras af den, som till följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
