Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1281-1282 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontra-remonstranter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

enkel, der stämmorna alltid bibehålla samma plats i
förhållande till hvarandra, och dubbel, der de äfven
"omvändas", så att den öfre blir understämma och den
nedre öfverstämma. Den senare arten kallas dubbel
kontrapunkt i oktaven, i deciman, i duodeciman
o. s. v., alltefter som den ena stämman flyttas en
oktav, en decima, en duodecima o. s. v. uppåt eller
nedåt. Då sålunda t. ex. vid "ömvändning i oktaven"
hvarje ursprungligt prim-intervall mellan båda
stämmorna blir förvandladt till en oktav, hvarje
sekund till septima o. s. v. enligt följande schema:

1	2	3	4	5	6	7	8
8	7	6	5	4	3	2	1,

så inses lätt, att den dubbla kontrapunkten fordrar
särskild försigtighet vid temats byggnad, för att
det ej vid ömvändningen skall såra de harmoniska
stämföringsreglerna (en qvartföljd skulle vid
ömvändning enl. ofvanstående schema förvandla
sig till qvintföljd, som är förbjuden). Vid
"kontrapunkt i deciman" fås schemat genom att
utsträcka sifferföljderna till 10, vid "kontrapunkt i
duodeciman" till 12. Kontrapunkt i andra intervall är
i anseende till sin oerhörda svårighet sällsynt. Om
flere än två stämmor stå till hvarandra i möjligt
omvändningsförhållande, kallas kontrapunkten
tre-, fyr-, femdubbel o. s. v., efter stämmornas
antal. Tre stämmor kunna till hvarandra intaga 6 olika
ställningar, fyra stämmor 24 o. s. v.; dock användas
sällan i praktiken alla teoretiska möjligheter. –
De äldsta regler för kontrapunkt (som i början
kallades discantus, d. v. s. sär-sång, motsång)
finner man hos Franco från Köln (12:te årh.), senare
hos Marchettus från Padua och Jean de Muris. Med
nederländaren Dufay (d. 1432) börjar epoken för den
konstfulla kontrapunkten, som ytterligare utvecklades
af Okeghem, Josquin, Willaert m. fl. och urartade
till vanvettigt konstmakeri, hvarifrån den åter
befriades genom Palestrina och Orlando. Operans
uppkomst (1600) bragte homofonien till herravälde och
fördref kontrapunkten väsentligen från den verldsliga
musiken samt hänvisade honom hufvudsakligen till den
andliga, hvarest han under 17:de och 18:de årh. på den
moderna harmoniens grund fick sin fulländning i fugan,
i synnerhet genom Seb. Bach. – Bland äldre läroböcker
i kontrapunkt voro företrädesvis de af Fux, Marpurg,
Kirnberger, Cherubini och Albrechtsberger berömda.
A. L.

Kontra-remonstranter l. gomarister. Se Arminius,
sp. 1094, och Gomarus.

Kontrarevolution (af Lat. contra, emot, och
revolution, se d. o.), motrevolution, politisk
rörelse, hvilken går ut på att tillintetgöra
resultaten af en förut timad revolution samt
återställa det sakernas läge, som rådde, innan
denna utbröt.

Kontrasignation (af Lat. contra, emot, bredvid, och
signare, teckna), statsr. Från myndighet utgående
expeditioner och befallningar äro i allmänhet försedda
med myndighetens underskrift och jämte denna en
särskild underskrift, "kontrasignation", af den,
som det åligger att ombesörja eller öfvervaka
ombesörjandet af det

skriftliga affattandet af myndighetens beslut, till
intyg om att expeditionen står i öfverensstämmelse
med beslutet, sådant det blifvit af myndigheten
bestämdt. Kontrasignanten l. den, som. sålunda
kontrasignerat (undertecknat) en expedition, är inför
den, som utfärdat myndighetens beslut, ansvarig för
riktigheten af expeditionen såsom sådan. Huruvida
af honom kan kräfvas något ansvar för beslutets
innehåll, derest det skulle vara lagstridigt eller
skadligt, beror af den delaktighet han haft i
sjelfva beslutet. – Kontrasignation, som ofta
förekommer vid ämbetsskrifvelser och alltid der
någon annan än den, som fattar beslutet, bär ansvar
för expeditionens riktighet, har en särskild betydelse
vid expedition af regeringsbeslut. Kontrasignation
af de från konungen utgående expeditioner eller
befallningar utgör ett vilkor för dessa besluts
giltighet och verkställbarhet. Kontrasignation
tillkommer der ministrarna. Regeringsbesluten
undertecknas af konungen och åtföljas af en eller
flere ministrars underskrift. Denna kontrasignation
innebär ett större ansvar än kontrasignation å andra
offentliga handlingar. Ministers kontrasignation står
i samband med ministeransvarigheten. Kontrasignanten
är der i allmänhet ansvarig för den beslutna
regeringsåtgärden. Denna grundsats är i Danmark
fullständigt tillämpad. Ej så i de öfriga
nordiska rikena. – I Sverige var redan i 1626
års kansliordning § 17 föreskrifvet, att de
svar, resolutioner, besked eller bref, som efter
sekreterarens befallning blifvit konciperade,
ej fingo framläggas till konungens underskrift,
med mindre de tillförene blifvit öfverlästa,
kollationerade och underskrifna af sekreteraren,
som presenterade dem, eller ock af kansleren
eller af en af kansliråden. I 1634 års R. F. § 12,
hvari statssekreterare omförmälas såsom bisittare i
Kanslikollegium, ålägges rikskansleren att öfverse
och underteckna alla publika akter; öfriga handlingar
hade hofkansleren eller vederbörande sekreterare att
underteckna. I den provisoriska ordning, som d. 20
Juni 1651 utgafs angående bref och ärenden, hvilka i
kansliet blifva trakterade, derifrån utgå eller ock
dit ankomma, stadgas i § 12 det tillägg till hvad
förut blifvit föreskrifvet att, om i expeditionen
finnes någon K. M:t och kronan prejudicerlig klausul
införd, skall sådant straxt korrigeras och brefvet
omskrifvas. I den kansliordning, som utgafs d. 22
Sept. 1661, fingo dessa bestämmelser angående
kontrasignation stadfästelse, och skyldigheten att
öfvervaka beskaffenheten af expeditionens innehåll
blef fullständigare bestämd, i det att den stadgade,
att vederbörande sekreterare eller referendarie
skulle genom sin underskrift garantera, att
skriften ej skulle vara "K. M:t eller dess rikes
rätt och rättvisan till något praejuditz eller
förfång". Föreskrift om kontrasignation bibehölls
äfven i den af Karl XII d. 26 Okt. 1713 från Timurtasj
utfärdade kansliordningen, enligt hvilken befattningen
med de från regeringen utgående expeditionerna skildes
från Kanslikollegium, och i sammanhang med ärendenas
fördelning på föredragande efter ärendenas reala
natur inrättades 6 särskilda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>