- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
1267-1268

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsumtionsskatt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kontext (Lat. contextus), tankesammanhang; innehållet
af en skrift; noggrann förknippning af bestämmelser
och förbehåll i ett dokument.

Kontinent (af Lat. continens, sammanhängande),
i motsats till ö-område en större sammanhängande
landmassa, fastland. Språkbruket har under tidens
lopp fördelat jordens fastlandsmassa i 5 kontinenter
l. verldsdelar, af hvilka tre, Europa, Asien och
Afrika, sins emellan förenade, utgöra den s. k. Gamla
verlden, en, Amerika, bildar den s. k. Nya verlden
och den femte, Australien, den minsta kontinenten,
någon gång kallad södra fastlandet, stundom räknas
till Nya verlden, men egentligen bildar endast en stor
ö. – I inskränkt mening förstås med "kontinenten"
Europas fastland i motsats till britiska öarna och,
ehuru oegentligt, Skandinavien. – Kontinental, som hör
till eller har afseende på fastland, fastlands-. –
Kontinentalklimat. Se Klimat. – Kontinentalmakter,
staterna på Europas fastland, i motsats till England.

Kontinentalsystemet kallas den planmässiga afspärrning
från handelsgemenskap med England, som Napoleon I
påtvang den europeiska kontinenten i afsigt att krossa
den svåråtkomliga ö-statens makt. Liknande åtgärder
äro icke okända i den föregående tidens historia,
och under franska revolutionens tidigare skede hade
nationalkonventet utfärdat ett sedermera flere gånger
upprepadt förbud mot handel med engelska varor. Men
Napoleon, hänsynslös och energisk, fullföljde samma
plan till dess yttersta slutföljder. England, som
så länge utöfvat ett öfvermodigt handelsförtryck å
hafven efter sina egna, sjelfviska rättsgrundsatser,
skulle, sådan var hans plan, mista sin marknad icke
blott i Frankrike, utan i hela Europa. En början
gjordes genom det ryktbara dekret, som Napoleon efter
sin seger öfver preussarna utfärdade från Berlin
d. 21 Nov. 1806. De britiska öarna förklarades genom
detsamma i det strängaste blockadtillstånd, så att
icke ens bref till England eller med utanskrift
på engelska finge befordras; engelska undersåtar
på alla af Frankrike eller dess allierade besatta
områden skulle anses för krigsfångar och all påträffad
egendom, som tillhörde engelsmän, konfiskeras; inga
från England eller dess kolonier kommande skepp finge
mottagas, och all handel med engelska varor skulle
upphöra. Då England å sin sida, genom kabinettsorder
af d. 7 Jan. och 11 Nov. 1807, gjorde de våldsammaste
inskränkningar i de neutrales handel, så att hvarje
ort, som var stängd för engelska fartyg, betraktades
såsom blockerad och endast blef tillgänglig mot en
afgift till England af 25 proc. af lastens värde,
utfärdade Napoleon genom dekret från Milano d. 17
Dec. 1807 och från Tuilerierna d. 11 Jan. 1808
nya bestämmelser, enligt hvilka hvarje skepp,
som åtlydde de engelska påbuden, förklarades för
denationaliseradt och underkastadt samma risk som
engelska fartyg. Hans raseri gick slutligen derhän
att han genom ett dekret från Fontainebleau d. 18
Okt. 1810 förordnade om uppbränning af alla engelska
varor å kontinenten.

Ett försök att fullständigt qväfva införseln af
engelska kolonialprodukter och industrialster
var dock i sig sjelf alltför kulturfientligt för
att kunna vidhållas, och Napoleon tillgrep snart
utvägar att kringgå sina egna påbud. Sedan han genom
Trianon-tariffen af d. 3 Aug. 1810 och dekretet af
d. 12 Sept. s. å. förordnat, att kolonialvaror finge
införas mot en afgift af 50 proc. af värdet, använde
han merkantilsystemets lära om handelsbalansen i sitt
intresse, i det han ökade sina penningtillgångar
genom försäljning af s. k. licenser (åt särskilda
personer beviljade undantag), som berättigade till
införskrifning af en viss mängd varor från England
mot företeende af bevis att i stället dit sålts
en viss mängd franska manufakturvaror. Genom alla
dessa åtgärder uppblomstrade visserligen den franska
industrien, men till en stor del endast skenbart,
enär produktionen måste riktas på åstadkommandet af
mer eller mindre otillfredsställande surrogat för de
vigtigaste kolonialvarorna samt – för bytespåbudets
skull – på artiklar af fingeradt värde. England
åter erfor väl ett icke obetydligt afbräck i handel
och industri, men eggades tillika att söka nya
handelsförbindelser. De lidanden, som Napoleon
ådrog Europas öfriga stater genom sitt våldsamma
ingrepp i verldshandelns gång, bekymrade honom
alldeles icke, men blefvo i sjelfva verket en af
de verksammaste orsakerna till hans fall. Holland,
Italien och Rhenförbundets stater hade till följd
af sin nära beroende ställning underkastat sig
kontinentalsystemet; detsamma gjorde Preussen och
Ryssland genom Tilsit-freden 1807, Danmark genom
alliansen i Fontainebleau d. 31 Okt. s. å., Spanien
och Österrike 1808 samt slutligen äfven Sverige
genom freden i Paris d. 6 Jan. 1810 (hvarvid dock
undantag gjordes för artikeln salt). Men då, trots
detta, en liflig smyghandel uppkom, till en stor del
befordrad af nord-amerikanskt och grekiskt sjöfolk
– hvad Sverige beträffar, fortgick en ganska öppen
handelsförbindelse mellan England och Göteborg –,
skred Napoleon till åtgärder, som ytterligare
uppretade folken. Så var det icke minst hans
omsorg om kontinentalsystemet som förestafvade de
ödesdigra besluten att införlifva Nordsjökusten med
Frankrike och vidmakthålla invasionen på Pyreneiska
halfön. Med honom sjelf föll systemet genom 1813 års
stora koalition. För norra Europas politiska karta
medförde kontinentalsystemet indirekt de största
förändringar. I afsigt att få detsamma fullständigt
tillämpadt i Norden prisgaf Napoleon i freden i
Tilsit 1807 Sverige åt Rysslands anfall, hvilket
för Sverige medförde förlusten af Finland. Englands
fruktan att Danmark genom bestämmelserna i samma fred
skulle ställa sin flotta till Frankrikes disposition
föranledde dess "röfvaretåg" till Köpenhamn (1807),
hvilket vållade att Danmark verkligen slöt sig till
Frankrike, en tillslutning, som 1814 medförde Norges
lösslitande från Danmark.

Kontingent (Fr. contingent, af
Lat. contingere, vidröra), andel, bidrag; särskildt den
andel af manskap (stundom äfven af vapen, penningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free