Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleresi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgången af det peloponnesiska kriget
(431–404 f. Kr.) beröfvade Athen såväl dess öfriga
besittningar som alla dess kleruchier; och då ett
nytt attiskt sjöförbund upprättades, år 378 f. Kr.,
förbehöllo sig bundsförvandterna uttryckligen,
att inga nya kleruchier skulle få inrättas,
emedan dessa mer än mycket annat bidragit att
göra Athens välde förhatligt. Dock iakttogo
athenarna ej fullständigt denna förpligtelse.
A. M. A.
Klerus (Lat. clerus, af Grek. kleros, lott, arfvedel)
kallas det andliga ståndet inom den romersk-katolska
kyrkan i motsats till dennas öfriga medlemmar,
eller lekmännen (laici). Oegentligt nyttjas
namnet klerus om presterskapet inom protestantiska
kyrkosamfund, alldenstund detta presterskap – med
undantag för enstaka hierarkiskt organiserade sekter,
sådana som irvingianerna, och i viss mån äfven för
Englands biskopliga kyrka – icke bildar en från
andra troende afskild kast. Den grekiska kyrkan kan
deremot sägas ega en verklig klerus, ehuru gränsen
mellan denna och lekmannaståndet icke är så skarpt
uppdragen som inom den romerska. – Upptagandet i
klerus sker genom prestvigningen (ordinationen),
hvarigenom en outplånlig karakter (character
indelebilis) anses blifva påtryckt presten. Det
yttre tecknet till värdigheten af klerk (clericus,
d. v. s. medlem af klerus, andlig) är tonsuren
(se d. o.). Inom klerus skiljes först och främst
mellan de fyra lägre graderna (ordines minores)
och de tre högre (ordines majores). De förra äro
(i uppstigande ordning) dörrväktare (ostiarius),
lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon,
diakon och prest. Härtill komma vidare episkopatet och
de högsta kyrkliga värdigheterna. I mera vidsträckt
mening omfattar klerus vidare dels munkar och
nunnor af alla kongregationer, dels underordnade
biträden vid gudstjensten, såsom kyrkosångare och
chorgossar. Celibatet är tvångssak för de högre
graderna, fr. o. m. subdiakonatet. – Jfr Hierarki.
P. F.
Klesheim, Anton von, friherre, österrikisk
dialektskald, f. 1816, var en tid skådespelare vid
folkteatrar i Pressburg och Budapest. Efter 1846
föreläste han flerestädes sina dikter på wienmålet;
t. o. m. vid tyska hof blef det en modesak att höra
honom. Han har utgifvit Steyersche alpenblumen
(1837), s’Schwarzblattl aus’n Weanerwald (4 bd,
1843–66; 4:de uppl. 1881), Bildl in holzrahmen (1852),
Mailufterl (1853; 2:dra uppl. 1858). K. är dessutom
författare till barnkomedier.
Klesl (Khlesl), Melchior, kardinal, österrikisk
biskop och statsman, föddes 1552 i Wien af
protestantiska föräldrar, men öfvergick såsom
student till den katolska bekännelsen, erhöll
1579 domprostbefattningen vid S:t Stefanskyrkan i
Wien, administrerade sedan 1588 derjämte Neustadts
biskopsstift, blef 1598 biskop i Wien, utsågs 1615
hemligen till kardinal och utnämndes 1616 till
sådan. K., som egde en bestämd och ihärdig, ehuru
häftig och oridderlig karakter, vardt redan från
början en framstående kämpe i den katolska reaktionens
tjenst. Han ingöt sträng anda hos sitt underlydande
presterskap, utverkade betydliga inskränkningar
i statsmaktens befogenhet rörande kyrkoväsendet
och försvagade framgångsrikt den bland adeln och
borgerskapet ganska vidt utbredda protestantismen
i Nedre Österrike, i synnerhet sedan han 1590
formligen utnämnts till "direktor för (den katolska)
religionsreformationen" inom nämnda område. Från 1599,
då han blef ärkehertig Mattias’ rådgifvare, ingrep
K. mera afgörande i statslifvet. Efter Rudolf II:s
död (1612) blef det K:s närmaste uppgift att trots
splittringen inom det tyska riket tillförsäkra Mattias
kejsarekronan. Sedan valet lyckligen försiggått,
behöll K. såsom direktor för kejsarens geheimeråd det
förnämsta inflytandet på riksstyrelsen samt gjorde
på riksdagen 1613 och under de närmast följande åren
försök att genom sväfvande anbud om eftergifter
åt de protestantiska riksständerna åstadkomma en
"komposition" under kejsarens ledning och, såsom
insegel derpå, en gemensam kraftansträngning
mot turkarna. Derigenom skulle, enligt K:s plan,
kejsaren vinna en ökad maktställning, hvilken sedan
kunde med kraft vändas mot protestantismen. Men denna
politik misslyckades, och K. såg snart sitt inflytande
hotadt af ett mera rakt på målet gående parti under
ärkehertigarna Maximilian och Ferdinand. Slutligen
läto desse d. 20 Juni 1618 gripa honom i det
kejserliga residenset och föra honom till Tyrolen,
hvarefter de utan svårighet förmådde den gamle
kejsaren att gifva sin minister till spillo. Men
påfven drog under sin granskning de anklagelser,
som gjordes mot den fangne kardinalen, och K. fördes
i Nov. 1622 till Rom, sedan en kardinalkongregation
dömt honom till lifstidsfängelse. Efter ett halft år
återfick han sin frihet och kort derefter tillåtelse
att återvända till sina stift. Sedan K:s indragna
egodelar restituerats, återkom han 1627 till
Wien. Död 1630.
Kleta, Grek. mytol. Se Chariter.
Kletke, Gustav Hermann, tysk skriftställare,
f. 1813, bor i Berlin sedan 1837. K. inträdde
1849 i redaktionen för "Vossische zeitung",
hvars hufvudredaktör han blef 1867. Hans Gedichte
(samlade 1873; 3:dje uppl. 1881) äro vackra, men
mera känd har han gjort sig som författare af böcker
för den uppväxande ungdomen, såsom Märchensaal
aller völker (3 bd, 1845), Kinderlieder (1846;
2:dra uppl. 1857), Alex. v. Humboldts reisen (4 bd,
1854, 5:te uppl. 1860) samt en mängd från olika
verldsdelar hemtade natur- och folkskildringar,
bland hvilka ganska många öfversatts på svenska,
i synnerhet under 1860-talet.
Kleve (Cleve). 1. Fordom sjelfständigt hertigdöme
inom det gamla Tyska riket, beläget på ömse
sidor om Rhen, i norra delen af nuv. preussiska
Rhenprovinsen. Arealen uppgick till omkr. 2,200
qvkm. Det var från början ett grefskap, som 1368,
sedan grefvarnas af K. ätt utgått på manssidan,
förenades med grefskapet Mark. 1417 blef det ett
hertigdöme. Hertig Johan III ärfde 1511 af sin
svärfader, hertig Vilhelm IV, Jülich och Berg samt
förenade 1521 vid sin faders död dessa med K. Efter
jülich-kleveska arflöljdskriget (se Jülich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
