Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klercker, Karl Natanael af - Kleresi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortifikationen och under A. Ehrensvärds ledning
tjenat i pommerska kriget, avancerade han raskt. 1770
blef han kapten, 1775 major vid arméns flotta samt
1779 premier-major vid flottans sjöartilleriregemente
och öfverstelöjtnant i armén. Han adlades 1780
och antog då namnet af Klercker. År 1776 hade
K. fått i uppdrag att anställa sjö-rekognosceringar
i Finland för att med ledning af dem uppgöra en säker
plan till landets försvar. Han egnade sig under en
lång följd af år med stort nit åt detta arbete, hvars
frukter bl. a. framträdde i ett stort kartverk, som
inlemnades till regeringen. Under kriget 1788–90
var K. en af Gustaf III:s mest använda officerare.
Så erhöll han efter nederlaget vid Svensksund, d. 24
Aug. 1789, befallning att begifva sig till Lovisa
för att ombesörja flottans reparation. Inom en
månad var denna färdig att åter utlöpa. Såsom chef
för Sveaborgs eskader under den följande vintern
lät han bygga en mängd nya fartyg, och det var
väsentligen hans förtjenst att skärgårdsflottan
i Maj 1790 kunde utlöpa starkare än förut.
Under de följande fredsåren var K. tvänne
gånger, 1791–95 och 1797–1801, kommendant
på Sveaborg. Då kriget utbröt 1808, egde
han såsom t. f. kommendant under fältmarskalken
Klingspors tjenstledighet att vidtaga nödiga åtgärder
för ordnandet af försvaret. Den 73-årige gubben
ådagalade dervid i hög grad mod och beslutsamhet.
Armén uppbådades, fästningsverken sattes i stånd
och innevånarnas offervillighet togs med framgång
i anspråk. Enligt K:s försvarsplan skulle man
vid gränsen söka hindra fiendens framträngande;
men om detta visade sig omöjligt, skulle hela
armén sammandragas i närheten af Tavastehus för
att der leverera en afgörande batalj. Fiendens i
någon mån öfverlägsna antal skulle dervid motvägas
af finnarnas stridslust och fosterlandskärlek.
Då redan allt var färdigt till batalj,
anlände fältmarskalken Klingspor. Förgäfves
försvarade K. sin plan; förgäfves ville han
t. o. m. med sitt hufvud ansvara för den lyckliga
utgången af en strid vid Tavastehus. Klingspor
lyssnade icke dertill, utan gaf order om
reträtt. Under de närmast följande månaderna
tog K. icke verksam del i kriget. Sedan Klingspor i
Sept. 1808 erhållit afsked, antogs K., då general af
infanteriet, till arméns befälhafvare. Han afslöt d.
19 Nov. konventionen i Olkjoki, men entledigades efter
regementsförändringen i Stockholm. K. blef 1809
upphöjd i friherrligt stånd och förordnades s.
å. till ordförande i k. krigshofrätten. Han afled
i Stockholm d. 18 April 1817. Hans bröder,
Adolf Klerck, f. 1746, d. 1818 i Kristianstad såsom
generalmajor i armén, en skicklig artilleriofficer,
ledamot af Krigsvetenskapsakademien, och Gustaf
Fredrik Klerck, f. 1751, d. 1812 i Stockholm
såsom major vid arméns flotta och ledamot af
Krigsvetenskapsakademien, adlades och adopterades
på K:s adliga namn och nummer, den förre 1787,
den senare 1801. Från den förre härstammar den
nu lefvande grenen af adliga ätten af Klercker;
den senare slöt sjelf sin ättegren. K:s egen
ättegren, inom
hvilken friherrlig värdighet tillkom endast
hufvudmannen, utgick i Sverige 1848, men fortlefde
i Finland till 1868, då den utdog på svärdssidan.
M. G. S.
Kleresi, likbetydande med klerus (se d. o.)
Klerikal (se Klerus), som hör till katolska
presterskapet; som främjar dettas intressen, påfligt
sinnad.
Klerk (Grek. klerikos), medlem af klerus (se d. o.);
i Frankrike äfven skrifvare hos en advokat o. s. v.;
biträde hos en skeppsklarerare l. skeppsmäklare (ordet
uttalas i senare fallet klark, såsom i engelskan).
Klerucher (Grek. kleruchoi, lottinnehafvare, af
kleros, lott, och stammen i echein, hafva) kallades i
det forna Athen de medborgare, hvilka på samma sätt
som de romerske coloni utsändes till underkufvade
land och der erhöllo anvisning på jordbesittning
(kleros). Ett på sådant sätt grundadt nybygge
kallades en kleruchi (kleruchia), och det
syftemål, som den attiska staten vid anläggandet
af kleruchier fullföljde, var ett dubbelt, nämligen
dels att trygga besittningen af gjorda eröfringar,
dels äfven att bereda utkomst åt ett antal oförsörjda
medborgare. Detta slag af kolonisation blomstrade
i synnerhet kring midten af 5:te årh. f. Kr., då
Athens sjöherravälde stod på sin höjdpunkt, och under
åren 460–427 öfverflyttades bevisligen omkr. 10,000
attiske medborgare i egenskap af klerucher till Egina,
Eubea, Andros, Naxos, Imbros, Lemnos, Amfipolis,
Potidaia m. fl. st. Då grundandet af en kleruchi
beslutits, fingo de medborgare, hvilka voro dertill
sinnade, anmäla sig; och om antalet var större, än det
disponibla området medgaf, företogs lottning mellan
dessa. De sålunda utsedde klerucherna öfverfördes
till sin bestämmelseort under ledning af någon ansedd
medborgare, hvilken såsom apoikist (apoikistes,
"grundläggare") egde att med vidsträckt fullmakt
ordna det nya samhällets angelägenheter. Kleruchiernas
ställning var väsentligen olika, alltefter som landets
äldre innevånare helt och hållet förjagats eller blott
tvungits att till de attiske nybyggarna afstå en del
af sin jord. I förra fallet kunde det nya samhället
inrättas till ett fullständigt litet Athen, hvars
författning var en trogen afbild af moderstatens,
i det senare blefvo naturligtvis åtskilliga
modifikationer nödvändiga. Men i alla händelser
var det för de attiske klerucherna, till skilnad
från andra grekiske kolonister, egendomligt, att de
fortfarande räknades såsom omedelbare medborgare
i Athen, der de när som hälst kunde utöfva sina
borgerliga rättigheter. För de besittningar, som
de möjligtvis egde i Attika, måste de i likhet med
öfriga medborgare vidkännas förekommande pålagor,
men för sin kleruchiska förmögenhet voro de,
åtminstone i de flesta fall, fria från all skatt
till den attiska staten. Till krigstjenst voro de
förbundna i likhet med öfrige medborgare, och någon
sjelfständig utrikespolitik var för kleruchierna
icke tänkbar. Sina rättegångar måste klerucherna,
åtminstone i vissa, mera maktpåliggande fall, utföra
vid domstolarna i Athen. Den olyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
